Vetenskapen som kall

För en tid sedan dök den här artikeln (om hur man ska uppmuntra forskare att prata med allmänheten) upp, och den är väl bra men innehåller inte just något nytt eller anmärkningsvärt. Däremot började jag fundera lite över en attityd som uttrycks i kommentarerna — visserligen mest av en enda person, men ändå. Vetenskap och forskning ska vara sin egen belöning, säger man, och man ska inte behöva någon annan kompensation än känslan av att göra en insats för mänskligheten (eller möjligtvis att Upptäcka Världen).

Det är lustigt att den här åsikten dyker upp så ofta. Är det inte bra att det finns många vanliga människor, med vanliga mänskliga behov, som forskar? Är man besviken på att vetenskapare inte är mer överlägsna och idealistiska? (För att inte tala om att rätt få har råd att strunta i att skaffa en inkomst.)