Om mig

Jag är fysiker med bakgrund i experimentell partikelfysik (eller astropartikelfysik om man föredrar det). Jag har jobbat med neutrinoteleskopet AMANDA och med en detektor som kallas PICASSO och som är till för att söka efter universums mörka materia. Det har varit väldigt givande och ofta kul, om än jobbigt och motigt emellanåt. Som bonus har jag fått besöka intressanta platser: AMANDA finns på sydpolen och PICASSO två kilometer under jorden.

Jag är nu föräldraledig med mitt andra barn. Jag betraktar Uppsala som min hemstad och har flyttat tillbaka hit i augusti efter två år i Kanada.

Åka är ett smeknamn som hängt med sedan gymnasiet. Folk kallar mig faktiskt för det.

Dessutom är jag science fiction-fantast (litteratur, mer än film eller tv), och förtjust i att skriva. Jag har länge gett ut ett sf-fanzine, som för närvarande lever mest i bloggform här.

Ett av mina personliga projekt, som förhoppningsvis kommer att avspeglas på den här bloggen, är att tillverka saker och bli mer händig. Jag har alltid varit förtjust i experiment och i hantverk av olika slag, men jag alltid varit bättre på att börja på saker än att faktiskt göra klart dem.

Skrivande

Mitt mål är att lägga upp minst en ordentlig text i veckan på den här bloggen, och kanske en eller flera smånotiser mellan dem för att lätta upp.

Jag skriver för att det hjälper mig att tänka. Min motivation för att starta den här bloggen är att det kan vara ett sätt att hålla hjärnan igång under föräldraledigheten, och att ta mig för att tänka tankar till slut i stället för att lämna dem halvvägs. Det är annars är så väldigt lätt att till exempel tro att jag har förstått något, som jag i själva verket inte alls riktigt har greppat.

Det är säkert inte bara jag som råkar ut för detta. Ofta när en sak dyker upp i en diskussion har jag bara en vag aning om att jag läst något om detta och bildat mig en allmän uppfattning, men jag kan inte argumentera för den eftersom jag inte minns några detaljer — jag måste gå tillbaka till källorna, och i ljuset av de nya frågorna klarnar bilden för mig och jag känner mig plötsligt mycket klokare. Det är som om jag inte kan få in några faktiska data i huvudet förrän jag tror att någon annan kan vara intresserad. Fram till dess låter jag saker stanna i mitt förlängda minne i form av böcker och internet, och i hjärnan har jag bara den mentala motsvarigheten till hyperlänkar.

När jag skriver blir tankarna klara och rediga, och jag får lite bättre ordning på dem. Jag kommer på nya infallsvinklar, och ställer nya frågor. Det är kul, och det är nog därför skrivande är lite beroendeframkallande, trots att det är rätt mycket jobb med det.

Det återstår att se hur det funkar ihop med livet med en nyföding. Jag läste någonstans att Nancy Kress började skriva skönlitteratur när hon var hemma med sitt andra barn. Jag har lite svårt att förstå hur hon lyckades ta sig för med det — man har ju annat för sig när man har barn att ta hand om. Samtidigt finns det folk som lärt sig att ta vara på de små överblivna tiominuterspauserna och få något gjort då. Det är värt ett försök!