Fysik är fantastiskt. Att kunna titta in i materian och ut i universum, och använda omsorgsfullt utvecklade trick och knep för att kunna få fram svar och mått på det som ligger långt bortom sinnenas förmåga att uppfatta. Vad som händer inuti solen, vad andra planeter består av, vilka mekanismer som värmer upp jorden, storleken på den minsta enheten av ett grundämne. Jag älskar det.
Om någon börjar tala om kvantfysik borde det då vara nära till hands att tänka att vi har ett gemensamt intresse. Inte så konstigt då om jag blir perplex och rentav provocerad när det sägs handla om något helt annat. Som den här boken det har talats om denna vecka, efter Maria Gunthers granskning av den i DN: Livet med kvantfysiska glasögon. Författarna Titti Nordieng och Mikael Säflund skriver själva så här på sin webbplats:
Den applicerade kvantfysiken ger oss möjlighet att skapa de liv vi drömmer om. Och detta utifrån information som varken är baserad på tro eller övertygelser utan på vetenskap i form av tusentals publicerade studier. Det är viktigt att veta eftersom det boken beskriver ibland kan verka mystiskt eller rentav förtrollande.
”Applicerad kvantfysik”? Jag blir irriterad av att få se en sådan förvriden nidbild av kvantfysiken, efter en lång utbildning där jag brottats med Schrödingerekvationen och störningsräkningar och strålningens växelverkan med materia. Men så funderar jag vidare. De här människorna flirtar med vetenskapens namn och språkbruk för att ge sina idéer tyngd. Det är ju lätt för mig som är uppfostrad i akademins elfenbenstorn att tycka att jag ju faktiskt vet bättre. Men om jag verkligen vill nå fram till fler nyfikna människor och berätta om vetenskap (det är ju mitt jobb!) finns det kanske något sätt att hitta ett sätt att möta dem som ändå verkar tycka att fysik ändå verkar vara något viktigt.
Men jag vet inte riktigt hur. Vi tycks tala helt olika språk.
Personerna som har skrivit den här boken vill sola sig i glansen av vetenskapens trovärdighet, men de vill inte riktigt ta ansvar för att det de säger är rätt och riktigt. I sitt försvar hävdar de bestämt att de som blir upprörda efter att ha läst om deras bok har missförstått dem, och att de inte alls menar att det är vetenskap de skriver om trots att de upprepat ordet ”vetenskap” många gånger. Till DN säger Titti Nordieng:
”Jag är inte kvantfysiker, jag är författare och vågar inte uttala mig om vad kvantfysik är, för det vet jag inte. Jag hoppas att ingen tror att vi är experter på kvantfysik.”
Men när jag tittar lite närmare på vilka personer de själva håller upp som experter är även de ganska långt från några trovärdiga experter.
I ett informationsblad med titeln ”Tänk om Newton hade fel” (PDF) hänvisar de till Danah Zohar, författare till den inte särskilt verklighetsförankrade boken Kvantjaget. Sedan ser jag att Mikael Säflund presenterar några föreläsningsdagar (YouTube) där en av talarna är en man som heter Jörgen Tranberg, som sägs vara ”Sveriges i särklass kunnigaste person inom området kvantfysik”. När jag läser på Jörgen Tranbergs webbplats håller jag på att bli apoplektisk, för hans version av kvantfysik verkar helt enkelt vara att det inte finns något som är sant förrän vi bestämmer att det är sant. Och så hänvisar han till Stephen Hawking och parallella universa.
Jag önskar att de här författarna kunde sluta lägga ord i munnen på mina idoler, och sälja sina böcker och föreläsningar med felaktiga hänvisningar till Einstein och Hawking och Feynman och Bohr. Men jag hoppas också att de och deras läsare har något frö inom sig till ett litet intresse för faktisk vetenskap, den sorten som jag kan berätta något om.
Jag försöker backa två steg och förstå vad det är de här funderingarna egentligen handlar om, vad intresset faktiskt är. Jag läser på webben. Jag lyssnar på vad författarna säger i olika intervjuer och i sina egna kanaler. Jag vill begripa hur de tänker.
Så här säger Mikael Säflund i en video där han berättar om boken:
Vi skapar våra egna liv, och vi skapar också kollektivt den här verkligheten, tillsammans. Man såg redan 1909 att den fysiska verkligheten kanske inte var så fysisk som man trodde, att den primärt är fysisk. Utan att den är bara fysisk när vi tittar på den, när vi upplever, när vi interagerar med den. Och när vi inte tittar så är den inte ens fysisk, utan den är en våg av oändlig potential.
Det som gör mig mest konfys är det där totala underkännandet av den fysiska verkligheten och sinnesintryckens giltighet. Går det att prata om fysik och samtidigt säga att ett experiment ger det utfall det ger för att du tänker så? Varför skulle i så fall inte de första fysiker som genomförde dubbelspaltexperimentet (som Mikael Säflund tycks hänvisa till då och då) ha fått precis det utfall de förväntade sig i stället för något som de blev förvånade över?
Men om jag bortser från den knepigheten ser jag här mest sådant som talar till en önskan att livet ska vara lite bättre. Jag misstänker att de tilltänkta läsarna av boken Livet med kvantfysiska glasögon inte skulle komma på att de var så intresserade av kvantfysik om det inte presenterades som en krok att hänga upp ett löfte på — ett löfte om livet. Författarna tycks vända sig till människor som inte mår så bra, som känner sig som offer, som inte tycker att de har kontroll över sina liv. Och det är något som min kvantfysik inte kan hjälpa till med, tyvärr. Från samma video:
Boken heter ju Livet med kvantfysiska glasögon, och här får vi se en helt annan verklighet, på mikrokosmos, som sen spiller över till den verklighet som vi lever i nu.
Kvantfysiken blir en sorts metafor för livet. Problemet är när metaforen springer iväg och tappar kontakten med ursprunget, men presenteras som om den fortfarande handlar om teorin för hur verkligheten är uppbyggd. I en annan video nämner Mikael Säflund gravitationen som ett exempel på resultat av en kollektiv övertygelse (ett annat exempel han nämner att vi kan drabbas av sjukdomar — Titti Nordieng fick bära hundhuvudet för den grejen efter DN-artikeln, men hennes medförfattare har faktiskt förfäktat detta).
Det här är inte fysik. Jag vill prata om en verklighet som det går att få fotfäste på, som inte flyter omkring för att vi råkar tänka om den på fel sätt. Som visserligen kan vara förvånande, förunderlig och fantastisk, och ibland väldigt svårbegriplig, men som existerar oberoende av oss. Jag vill prata om fysiken som har att göra med att ta reda på hur den här verkligheten är beskaffad.
Samtidigt vill jag ju prata om den med människor, riktiga levande människor som i grund och botten mest bryr sig om relationer och hälsa — därför att det är sådana varelser vi är. Jag vill prata om fysik med människor som har en djup känsla av att de kan skapa sin verklighet därför att de har massor av erfarenhet av att hur de uppför sig påverkar hur de blir bemötta. Det är en grundläggande intuition, för den viktigaste delen av människors verklighet är ju andra människor. Jag vill prata om fysik med sådana som blir lugna av att höra på en trygg röst som Mikael Säflunds, och med sådana som känner att Titti Nordieng ändå är positiv och glad och säkert är en person som det skulle vara trevligt att träffa. Jag förstår ju varför Säflunds och Nordiengs version av kvantfysiken är mer lockande än min. Jag skulle bara vilja kunna förklara varför min är bättre.
De som skriver en sådan bok som Livet med kvantfysiska glasögon har nog investerat så mycket i sin världsbild att de är svåra att prata med. Men deras läsare kanske är intresserade av att veta mer om riktig forskning. De lär jag inte nå med någon jättetorr och snusförnuftig förklaring av varför boken har fel, och jag kommer väl inte heller så långt med att bli arg och snorkig med mina fina titlar och hänvisningar till obskyra auktoriterer. Jag tror inte att de bland mina medmänniskor som läser om kvantfysiska glasögon är dumma, men det är tydligt att de inte är invanda i samma syn på verkligheten. Jag har andra krav på argument för att bli övertygad om saker, jag har särskild träning i att tänka på och tala om vetenskap, och jag har bestämda åsikter om vad en del ord betyder som somliga tycks vilja använda på något helt annat sätt. Men vi tillhör ändå samma art, vi har samma grundläggande behov. Det måste vara där någonstans öppningen finns för att kunna samtala.
För att kunna prata om fysik på ett sätt som når fram till dem som lockas av kvantfysikens ord och utanverk måste jag nog se kvantfysiken med livets glasögon. Jag måste försöka förstå var andra människors ingångar till fysiken kan finnas. Då kanske jag inte behöver mötas av tomma blickar och ”sånt där begriper inte jag”, som så ofta händer.
Det är en jättesvår utmaning. Men jag får väl lov att fortsätta med mina tafatta försök.
—
PS: I veckan kom också en artikel i Guardian om vetenskapskommunikation, med lite liknande tankegångar.
PS2: Ja, jag har lyssnat på den extremt okritiska intervjun från Newsvoice där författarna försöker slingra sig undan med att de inte alls har påstått något fel om vetenskap utan bara ställer frågor. Och där de samtidigt redogör för galna uppfattningar om vad epigenetik egentligen är för något, samt hävdar rakt ut att kvantfysiken ifrågasätter att vi lever i en fysisk verklighet och utmanar naturvetenskapens dogmer och säger att medvetandet kan påverka materian. De visar själva väldigt tydligt att de vill stödja sig på sådant som låter som vetenskap, och samtidigt hävda att de inte alls säger något om vetenskapen.
