Den förlegade teknikens avtryck i språket

Känner du någon som brukar plåta med sin kamera? ”Plåta” är faktiskt ett lustigt språkligt fossil, av ett slag som jag blivit riktigt fascinerad av. Att ha plåt som medium i kameran har knappast varit vanligt på sisådär 100 år, men ändå finns det fortfarande människor som säger att de plåtar saker. Ordet har liksom frikopplats från den faktiska tekniken, och förknippas med resultatet, det som man vill åstadkomma.

Det finns mängder av exempel. Språket har förstås utvecklats och formats av alla tider som dess talare har upplevt. När jag hade börjat tänka på det upptäckte jag fler och fler högst levande ord och uttryck som syftar på teknik som slutat användas.

För min del började det här tankespåret när dottern fick sina första läxor i skolan. Läraren skickade epost till alla föräldrar och förklarade att uppgifterna skulle delas ut på stencil. Naturligtvis gjordes elevernas läxpapper med en vanlig modern kopieringsmaskin, alltså fotostatkopiering, och inte med en stencilapparat. Själv har jag via äldre science fiction-fans hört många nostalgiska berättelser om de mimeografer de brukade trycka sina fanzines med. Åtminstone fram till 80-talet fanns det fans som hade en väldigt nära relation till sin stencilapparat, som kunde få ett eget namn och bli både omskriven och besjungen. I de kretsarna framstår det nästan som hädelse att kalla någon annan kopieringsmetod för stencilering. Men det är uppenbart att i skolvärlden betyder ”stencil” inget annat än ”papper med text eller bild som kopierats från ett original”, och har frikopplats från själva tekniken.

En stencil är ju egentligen — eller var från början — en genombruten förlaga som fungerar som en schablon, som färgen trycks igenom. Men så vitt jag förstår var inte ens de blåstenciler jag själv skrev nutidsorientering på varje vecka i mellanstadet gjorda med någon förlaga som färgen trycks igenom. Ordets ursprungliga betydelse var urvattnat redan då. (Inte för att jag någonsin fick se de där maskinerna, men jag har läst om blåstencil — spritstencil — och det lär ska vara en helt annan typ av teknik.)

Det här exemplet fick upp mina ögon för de avlagringar av gamla tiders teknik som finns i språket. En teknikintresserad språkarkeolog kan borsta av fynd efter fynd.

Språktidningen hade en fin artikel om hur ångtekniken lever i språket, med exempel som ångvält. I samband med det skulle jag också kunna nämna vardagliga uttryck som ”att ha ångan uppe” och metaforer som handlar om att lätta på ångtrycket.

Ångmaskiner är ganska lätta att känna igen i uttrycken, men det finns ord som blivit så etablerade att jag normalt inte skulle tänka på att de kommer från någon teknisk innovation. Stereotyp till exempel — jag fick nyligen en riktig aha-upplevelse när jag läste boken The Knowledge och där fanns en förklaring av varifrån det ordet kommer. Grejen är att Gutenbergs stora uppfinning, de flyttbara typerna, både är en tillgång och en begränsning. Det går att sätta sidor genom att kombinera alla bokstäver som behövs, och sedan trycka så många exemplar som önskas. Men när bokstäverna tas loss för att användas igen är det rätt mycket jobb att sätta ihop samma sida en gång till. En stereotyp är en avgjutning av en hel sida, en sorts stämpel som avbildar alltihop så att sidan kan tryckas igen utan att behöva plocka ihop bokstäverna en och en. Ett annat ord för den här sortens avgjutning av en trycksida är kliché. Jo, just det! Båda de här orden är mycket mer levande i sin överförda bemärkelse. De började som metaforer, men jag tror nog att de flesta precis som jag numera är ganska ovetande om den bokstavliga betydelsen.

Ljudband däremot, är det ganska många som fortfarande kommer ihåg. (Om du är en av dem som inte minns: det är plastremsor med en magnetisk beläggning som gjorde det lätt att spela in och hantera ljud.) Det gjorde det lite klurigt för radions Lena Nordlund när hon skulle berätta om en olyckshändelse som hennes utrustning råkat ut för när hon gjorde ett viktigt reportage hos en nobelpristagare. När digitala ljudinspelningsapparater tog över fortsatte nämligen folk som jobbar med ljud att kalla dem för bandare, men när ett praktiskt problem ska beskrivas gäller det att inte få det att låta som om det handlar om något skadat ljudband. Rent tekniskt var ju felet något helt annat.

Till vardags duger dock bandare fint, digital eller ej. Det är ju ljudet som är grejen, inte mediet.

Datorernas värld är också full av arkaiska teknikliknelser som de flesta känner igen, även om min känsla är att de märks mest på engelska. Eposten har lånat hela sitt språk från pappersposten. När du skickar samma meddelanden till flera personer kan du (om du har engelska som språk i ditt epostprogram) lägga till adresser som ”Cc”, vilket lär ska stå för ”carbon copy”. Precis som på skrivmaskinstiden, då man kunde lägga flera papper bakom varandra med karbonpapper emellan, för att få flera identiska brev.

Som sagt, det finns mängder av exempel på utdöd teknik som ändå finns kvar i ord och uttryck. Du kanske har tänkt på några fler? Lämna dem gärna i kommentarsfältet!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hur viskleken i form av rewrites ledde till dålig astronomi och skrämda läsare

Det händer oftare än vad som är rimligt att det står i någon tidning att någon rymdsten hotar jorden, och oroliga människor hör av sig till astronomer eller sådana som skriver om astronomi. Det jag stötte på igår tar nog priset bland vad jag hittills sett av slapp skrämselrapportering. Kommer jorden redan NÄSTA MÅNAD att råka ut från en skur av kometer, hitkastade av den mystiska planet 9? Det står ju att forskare har sagt det! Fast vid närmare titt visar det sig att forskaren egentligen pratade om något helt annat, och det finns inte fler kometer än vanligt på kollisionskurs med jorden. Hur blev det så där?

Det snabbaste sättet att åstadkomma en nyhetsartikel är att göra en ”rewrite” på vad andra redan har skrivit i andra tidningar. Detta involverar inte alltid så mycket journalistiska färdigheter, som det där med källkontroll eller att gräva fram egen förstahandsinformation.

Den här gången är det Nyheter 24 som brer på med Här är mystiska planeten som kan döda allt liv på jorden – redan inom ett par veckor. De citerar den inte så fantastiskt tillförlitliga källan The Sun, och skriver till och med att ”Jepp, det är faktiskt helt sant. Enligt The Sun, som pratat med astrofysikern Daniel Whitmore, så är det den mystiska planeten Planet 9 som är boven i dramat.”

Det är bara det att The Sun för det första troligtvis inte alls pratat med forskaren i fråga (som för övrigt heter Whitmire, så inte ens namnet är rätt) och för det andra inte påstår att han har sagt att något ska hända nästa månad. De har visserligen en liknande skräckrubrik men hänvisar i själva artikeln till odefinierade ”conspiracy theorists” och skriver att ”some are convinced there will be a collision or a near miss before the end of April”. Slött av Nyheter 24 att inte ens läsa korrekt innantill.

The Sun, i sin tur, verkar ha läst den här artikeln från Daily Star (inte heller bästa källan till kvalitetsinformation) som kom några dagar tidigare. I den är det ännu tydligare hur informationen om att något skulle hända NU är väldigt löst kopplad till den stackars oanande professorn. För Daily Star har förstås inte heller pratat med honom, och länkar inte till några källor (bara till sina egna tidigare artiklar).

De där konspirationsteoretikerna Daily Star hänvisar till, väldigt oprecist, kanske hänger på något internetforum — men de skulle lika gärna kunna vara helt påhittade. Professor Daniel Whitmire, som fått bli alibi för hela soppan, finns dock på riktigt. Den tändande gnistan för just det här exemplet på viskleken kan ha varit detta pressmeddelande från Whitmires hemuniversitet som handlar om hans senaste forskningsartikel.

Hela historien började alltså med att den pensionerade professorn Daniel Whitmire tog en ny titt på hypotesen om att periodiska massutdöenden kan orsakas av en okänd planet. Tanken är att den med vissa mellanrum kommer i ett sådant läge att kroppar i den yttre delen av solsystemet rubbas ur sina banor och kastas in mot solen, och en del av dem då träffar jorden. Den här idén är inte ny, men professor Whitmire har räknat på saken med hänsyn till nya rön. Han argumenterar för att det är möjligt att en okänd planet med en viss storlek och en viss typ av omloppsbana skulle kunna finnas utan att ha upptäckts tidigare, och att den skulle ha kunna ha den där periodiska effekten som kan kopplas ihop med massutdöenden. Möjligtvis.

Det där med att något skulle vara på gång (REDAN NÄSTA MÅNAD!) är dock helt taget ur luften. Profesor Daniel Whitmire pratar om händelser med 27 miljoner års mellanrum, och inget mer överhängande. Men det löst inlindade påhittet sprids och sprids vidare, och sedan kommer oroliga mäniskor och letar efter någon som mig, som får göra det jobb som i en idealisk värld journalister i den här rykteskedjan egentligen borde ha gjort — att bena ut hur det egentligen är.

Tillägg
Jag har nu varit i kontakt med professor Daniel P. Whitmire, och han är skäligen irriterad över den här bakvända uppmärksamheten. Ingen från de nämnda tidningarna har kontaktat honom, precis som jag trodde. ”Their quotes and attributes to me are bold-faced lies” skriver han, och tillägger att nästa kometskur enligt deras modell är 16 miljoner år i framtiden och inte nästa vecka.

Tillägg 2
För den som vill veta mer om ämnet finns massor på nätet, varav ett par saker som jag har gjort. Nyligen skrev jag om möjliga hot från rymden och vad det skulle gå att göra åt dem. För några år sedan gjorde jag också ett radioprogram om asterorider och kometer i solsystemet som nog står sig ganska bra än.

Publicerat i Astronomi, Kommunikation | 1 kommentar

När såg du senast någon klippa av sin handledares slips?

Slipsar på rad med doktorsavhandlingar.

Slipsar på rad med doktorsavhandlingar.

Det finns många lustiga akademiska traditioner. Idag besökte jag avdelningen för mikrosystemteknik (inom institutionen för teknikvetenskaper, Uppsala universitet) och blev lite förbryllad över de rader med slipsprydda avhandlingar som hängde längs väggarna. Att ha en lokal ”spikbräda” är inget ovanligt, där doktorsavhandlingen spikas upp i samband med att sammanfattningen och disputationsdatumet görs offentligt. Men att själva boken hängs upp tillsammans med en slips har jag inte sett förr.

Jag fick veta att de har en gammal tradition, kanske sedan 60-talet, att respondenten (den som ska bli doktor) efter avklarad disputation klipper av handledarens slips som en markering av sin nyvunna akademiska självständighet.

Genom tiderna har detta gått till på lite olika sätt. Någon nybakad doktor var tydligen lite väl entusiastisk och ville klippa av opponentens slips på samma gång. Opponenten är inbjuden från något annat lärosäte, och känner troligen inte alls till denna sed — och just den opponent som blev utsatt för detta försök var visst inte särskilt nöjd över det. Ibland har käcka handledare förberett en armerad slips som ska vara svår att klippa av. Och någon gång har en lånad slips rykt.

Hur det nu är gillar jag sådana ritualer. Det är en ganska stark symbolik i slipsklippningen.

Publicerat i Forskarvärlden | Lämna en kommentar

I urmakarens verkstad

Veikko Tähtinen med urverket i Danmarks kyrka utanför Uppsala. Foto: Björn Lindström.

Veikko Tähtinen med urverket i Danmarks kyrka utanför Uppsala. Foto: Björn Lindström.

Prolog: Ett jobb som aldrig blev gjort

I början av 2013 hade jag lite tid över mellan två vikariat, och ville göra något nytt. Tvärtemot vad jag fått lära mig på journalistutbildningen bokade jag in en intervjutid utan att någon redaktör nappat på idén.

Efter nära tre dagar med urmakaren Veikko Tähtinen satt jag inne med massor av material om kulturhistoria, teknik och en intressant person. Att hitta någon som ville publicera detta gick däremot inte alls bra. Utan deadline, teckengräns och utsikt att bli läst stoppade jag undan alltihop.

Tre år senare hittar jag mina anteckningar, bilder och ljudinspelningar. Jag minns hur fascinerande det var att titta in i urverken. Jag vill skriva det här reportaget, även om det aldrig kommer i tryck. Jag hoppas att du som hittar texten här ska tycka om att läsa den.

Läs mer

Publicerat i teknik | 4 kommentarer

Går det att förbereda sig på framtiden?

I måndags (15/2) var jag i Stockholm på ett seminarium med utgångspunkt i Olle Häggströms bok Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity. (Här finns min recension av boken.)

Det Olle Häggström vill är att sätta fart på diskussionen om att det kan vara möjligt att upptäcka eller uppfinna något som kan bli oerhört farligt för mänskligheten. Vi vet inte, och därför borde vi försöka förbereda oss på att det kan hända och i möjligaste mån undvika att göra misstagen. Det här är något som borde tas med i beräkningen i forskningsfinansieringen, som ofta utgår från att all kunskap och alla framsteg automatiskt leder till positiva effekter.

Men det finns ingen naturlag som säger att det måste vara så. Tänk om varje Flink eller Breivik hade ett vapen i stil med luftburen ebola eller handgranater med vätebombstyrka — vapen som kunde kokas ihop hemma i köket. Eller tänk om någon uppfinning löper amok, till exempel en superintelligent maskin som inte ser någon användning för människan, eller självreplikerande nanomaskiner som börjar bygga om själva jordskorpan. Det här är scenarier som diskuterats väldigt länge, men en del av poängen är att det som i verkligheten visar sig vara ett hot mot mänskligheten kan vara något helt annat som ingen har förutsett.

Panelsamtalet som följde på Olle Häggströms föredrag förde fram flera synpunkter, men det var också lite frustrerande. Det verkar vara så lite som görs rent praktiskt för att dra upp riktlinjer eller inrätta institutioner för att tänka och handskas med sådan risker.

Det allra intressantaste med att vara där var i alla fall att se publikens reaktioner.

Läs mer

Publicerat i Forskarvärlden, teknik, Tillämpningar, Vetenskap och science fiction | Lämna en kommentar

Gravitationsvågor och pulsarer

De flesta som följer vetenskapsnyheter på nätet har vid det här laget blivit ordentligt informerade om att instrumentet LIGO har detekterat gravitationsvågor från två kolliderande svarta hål. För över en miljard år sedan snurrade de här svarta hålen närmare och närmare varandra och smälte ihop, och medan de gjorde det slet och drog de i rumtiden så att den skrynklade ihop sig till vågor som kunde färdas ut i universum — och den 14 september förra året nådde de LIGO. Det var oerhörda mängder energi som frigjordes i den här kollisionen, gravitationsvågorna gav sig ut i universum med energi motsvarande tre solmassor.

Men det här har andra redan berättat förtjänstfullt om — läs till exempel den fina texten med grafik från DN, och missa inte Populär Astronomis bevakning, som inkluderar många matnyttiga länkar.

Istället tänkte jag kasta en blick tillbaka till 1970-talet, för att påminna om en pusselbit på vägen till den här upptäckten, som också involverade ett Nobelpris.

1974 upptäckte nämligen Russell A. Hulse and Joseph H. Taylor, Jr något nytt som övertygade de flesta fysiker om att gravitationsvågor faktiskt finns och borde kunna upptäckas. De höll på med en systematisk sökning efter pulsarer, roterande neutronstjärnor som skickar ut strålning i koncentrerade koner som sveper runt och som uppfattas här på jorden då de blinkar förbi åt vårt håll. De uppfattas i radioteleskop som pulserande signaler (pupkulturens mest kända exempel finns på på omslaget till Joy Divisions album Unknown Pleasures).

Den här gången 1974 hittade Hulse och Taylor något nytt, nämligen två pulsarer som kretsade kring varandra. De är så tunga och koncentrerade och så nära varandra att de verkligen borde stråla ut märkbart stora mängder energi i form av gravitationsvågor. (Detaljerna här har att göra med beräkningar enligt Einsteins allmänna relativitetsteori, och den som inte orkar sätta sig in i den får helt enkelt köpa att detta är ett resultat som kommer ur teorin.) Den tappade energin kommer från själva rotationen, så det borde leda till att neutronstjärnornas banor krymper och de kommer närmare varandra, och kretsa runt varandra på kortare tid för varje varv.

Det här är precis vad som kunde uppmätas. Genom att titta på den här binära pulsaren år efter år kunde astronomer se att tiden det tar för neutronstjärnorna att kretsa runt varandra minskade precis enligt beräkningarna. Det är detta som var bakgrunden till att Hulse och Taylor fick Nobelpriset i fysk 1993 för den här upptäckten: att det gav ett starkt test för allmänna relativitetsteorin, och ett indirekt bevis för att gravitationsvågor faktiskt finns.

I Nobelprisinformationen står det också om de nya instrument som började planeras, och som skulle kunna mäta gravitationsstrålning här på jorden. Den förhoppning som uttrycktes då, om att detta skulle kunna bli en sorts gravitationsteleskop som ger oss ett nytt sätt att studera universum — det är den som har infriats nu i och med LIGO:s lilla visslande signal.

Publicerat i Astronomi, detektorer, Gravitation | 1 kommentar

Är du trög eller?

Foto: Yoshikazu Takada, CC-BY. Klicka på bilden för att se originalet på Flickr.

Foto av
Yoshikazu Takada, CC-BY. Klicka på bilden för att se originalet på Flickr.

När jag väl har lärt mig något, eller lagt mig till med en vana, tar det emot att lära om. Jag skulle våga påstå att det inte bara är jag. Vi kan nog alla känna igen oss i ett visst motstånd mot förändring i vissa lägen. Även den mest progressiva bland oss har en konservativ sida — kanske är obenägen att spela fia med knuff med någon annans husregler, eller hela tiden glömmer bort att hastighetsgränsen har ändrats på vägen mot köpcentret.

Det är också uppenbart vad som menas med att ”ha farten uppe”. Det känns i kroppen att det är mycket lättare att fortsätta med något än att börja på något nytt. Känsla för tröghet går att få i skarpa svängar också. Det är det som gör det roligt att åka berg- och dalbana — de där plötsliga ändringarna i riktning, när kroppens tendens att fortsätta rakt fram verkligen känns.

Med det i bakhuvudet tycks det lite konstigt att det behövdes en sådan tänkare som Isaac Newton för att formulera tröghetslagen: en kropp förblir i vila eller i likformig rörelse så länge inga yttre krafter verkar på kroppen. Lagt kort ligger. Och en sten som kastas fortsätter rakt fram … eller vänta nu. Den ramlar ju ner och stannar, det vet ju alla.

Läs mer

Publicerat i Fysikens lagar, Mekanik | Lämna en kommentar