Ett sommarprogram från förr, med fysik i hängmattan

”Fysik handlar ju om att se, att låta sig förbluffas, och att försöka förstå och hitta samband mellan det ofantligt stora och det oändligt vardagspjollrigt lilla.” Den andan genomsyrar hela Hans-Uno Bengtssons sommarprogram från 1999. Jag hittade det när jag tittade igenom vad som fanns i SR:s arkiv. Kanske hörde jag det redan när det sändes första gången, men i så fall har jag glömt det för länge sedan.

Hans-Uno Bengtsson var en teoretisk fysiker, som var på tv och skrev böcker och syntes på många vis. Här pratar han om fysiken som finns tillgänglig från hängmattan en lat semesterdag. Programmet avrundas med att han räknar ut hur stor sannolikhet det är att lyssnaren träffats av en fågelskit under lyssningen, och därmed visar kraften i enkla uppskattningar och det vi brukar kalla ”back of an envelope”-beräkningar (fastän de oftare görs på servetter).

Det jag tyckte var extra uppiggande var att det handlar om det jag tycker att fysik går ut på. Det är så ofta fysik i medierna bara rör sig kring svarta hål, exotiska kvanteffekter, big bang och sådant. Men själv är jag väldigt förtjust i det som tangerar det vardagspjollriga. Jag gillar när fysik går ut på att ta en extra noggrann titt på det som finns omkring en. Att kunna lite om fysik blir som att få röntgenblick och kunna se igenom tingen omkring sig, hur de sitter ihop och rör sig och är uppbyggda. Allting blir mer intressant ju mer man vet.

Sen är det en sak till. Det finns en stege från att förstå varför frysen blir svårare att öppna strax efter att jag just stängt den (mitt exempel, taget från mina närmaste intryck, inte från sommarprogrammet) till att begripa vad som händer inuti solen och så vidare. Ju fler stegpinnar som saknas desto svårare blir det att klättra på stegen. Och därför är det roligt att någonstans, som inte är i skolan, få en liten strålkastare på andra delar av stegen än de allra översta pinnarna som någon håller på att sätta dit.

Samtidigt är det en sak som alltid oroar mig med den sortens käcka just så-historier, som det lätt blir när vi pratar om fysik i det lättare formatet. Det är att alla svårigheterna och osäkerheterna och återvändsgränderna putsas bort. Fysik ser så där enkelt och rent och klart ut som jag önskar att det vore, men som det oftast inte är i verkliga situationer. Men det är bara en minimal anmärkning, och tar inte bort någonting från programmets njutbarhet, eller från vad som faktiskt är kul med fysik.

Publicerat i Forskare, Kommunikation, vardagsexperiment | Lämna en kommentar

”Jag ser inte ned på mitt kaffebord”

Efter att ha skrivit en bok om urtidsdjur kände jag att det vore roligt att ha lite bättre koll på djurens sammanhang, och livets utveckling i allmänhet. Därför sökte jag kursen Dinosauriernas tidsålder på Uppsala universitet, och läser den nu. I samband med det rotade jag fram en fin bok, The Book of Life, redigerad av Stephen Jay Gould. Den är lite gammal nu, även den reviderade utgåvan från 2001 har en massa år på nacken, men håller fortfarande ganska bra i många delar.

Stephen Jay Gould har själv skrivit ett förord som handlar om hur urtidens djur framställs och hur vi gör oss bilder av livet före människan. Det är ganska rolig läsning, inte minst när han poängterar hur viktig ikonografin är för oss människor, och avfärdar dem som ogillar de stora dinosauriebilderna som posörer.

Confucius was not dispensing an oracular item of arcane Eastern wisdom, but epitomizing a central truth of primate evolution, when he proclaimed that one good picture is worth ten thousand words.

In this context, I have never understood why large-format volumes of illustrations are often contemptuously dismissed by academics and intellectuals (though usually by posturers rather than the folks of substance) as ”coffee-table books”. I do not despise my coffee table as a low form of furniture (excpet in the strictly literal sense) and I regard beautiful and informative books of pictures as among the most sublime products of the publishing industry.

Det gör mig extra nöjd med att ha fått vara med och göra en så fin bok som Urtidsbilder, där jag skrev texten till Simon Stålenhags målningar. Den är kanske inte den djupaste och mest uttömmande av alla böcker om livet, men jag tycker att den kan få räknas till Stephen Jay Goulds kategori av sublima produkter.

***

För övrigt vill jag varmt rekommendera en helt annan bok med vackra bilder: Extremt väder av Martin Hedberg. Vacker och lärorik.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vi är nog ensamma i universum, och det ska vi vara glada för

Det kanske är extremt liten sannolikhet att intelligent liv ska uppstå. Men även en väldigt liten sannolikhet borde betyda att det finns ganska många civilisationer bland de stjärnorna i vår galax. Hur kommer det sig att vi inte har sett en skymt av dem?

Detta är den synbara paradox som har fått sitt namn efter fysikern Enrico Fermi, även om den förstås har äldre rötter än så.

Jag har haft den här i bakhuvudet några dagar, sedan jag hörde det senaste avsnittet av Obiter Dictum. Där pratade Billy och Tobias lite om en ny artikel¹ som skulle ställa Fermiparadoxen i ett nytt ljus. Var finns den! Jag måste läsa!

Tyvärr är jag drabbad av sommar, jag som redan i vanliga fall är ganska långsam. ”Dissolving the Fermi Paradox” visade sig i alla fall bekvämt nog finnas tillgänglig på arXiv².

Det de tre forskarna³ bakom den här studien har gjort är att ta en titt på de olika faktorerna i Drakes ekvation, som brukar användas för att uppskatta antalet högteknologiska civilisationer i Vintergatan. Problemet, skriver de, är att det finns många inbyggda antaganden i de värden som brukar användas — antaganden som inte är byggda på aktuell vetenskaplig kunskap.

De kommer fram till:

1) Osäkerheterna i de olika faktorerna är så stora att om de tas med i beräkningen är det inte alls osannolikt att vi är helt ensamma i Vintergatan.
2) Den uppdaterade beräkningen, inräknat astronomiska observationer, visar att det är mycket troligt att vi faktiskt är ensamma. Beräkningen landar på att det är 53%–99.6% sannolikhet att vi är ensamma i galaxen, och 39%–85% att det inte finns några andra högteknologiska civilisationer i hela det observerbara universum.

Det finns ingen paradox!

Artikeln har en fin slutkläm:

’Where are they?’
— probably extremely far away, and quite possibly beyond the cosmological
horizon and forever unreachable.

Det kan verka nedslående, men det finns alltid en annan sida av saken. Fermis observation om att vi är ensamma har lett många att spekulera om att avancerade civilisationer är kortlivade och utplånar sig själva. Det ger en ganska deppig uppfattning om mänsklighetens chanser — onödigt deppig, enlig författarna till ”Dissolving the Fermi Paradox. Det är deras tredje slutsats:

3) Den sorts pessimism angående mänsklighetens framtid som tar avstamp i Fermiparadoxen är ogrundad.

Vi vet alltså ingenting alls om hur högteknologiska civilisationer brukar utvecklas. Vi kan vara de första och de enda, och det betyder att vi faktiskt har en chans att hitta ett sätt att överleva i längden. Det är ändå rätt fint.

————————

¹Billy och Tobias kunde inte riktigt komma fram till vad formen kallas. ”Akademisk uppsats” är termen som äldre journalister använder, men det har jag aldrig hört någon inom akademin säga. Där säger folk ”paper” — eller försvenskat ”papper” — om de inte bara kallar det för ”artikel”, helt enkelt. Somliga använder också slanguttrycket ”pek”, vilket skojigt nog är en förkortning av ”pekoral”! Det tycker jag är extremt roligt, och bör uppmuntras. För riktigt länge sedan kallades vetenskapliga publikationer för ”memoir”. Det är också fint.

²Uttalas ”the archive”. För att skilja det från archive.org i tal kan den senare med fördel uttalas ”archive dot org”.

³Jag menar, kolla författarna! Artikeln visar sig vara skriven av några välkända figurer från Future of Humanity Institute. Anders Sandberg är en fantastiskt väl påläst person, och väldigt rolig att lyssna på när han föreläser. (Trevlig också. Jag råkade börja prata med honom vid ett bokbord på sf-kongressen Archipelacon i Mariehamn, om Lovelace och Babbage, tänkade maskiner, och om fotnoter. Fotnoterna i detta inlägg tillägnas Anders Sandberg!) Eric Drexler är ingen mindre än den berömde nanoteknikvisionären, fast han nu sysslar mer med AI. Toby Ord känner jag inte till sen tidigare, men han är tydligen en moralfilosof.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Förbränningens mysterier

Min NO-lärare hängde upp stålull i en balansvåg och tände på. Metalltrasslet brann kvickt, och den sidan av vågen tyngdes ned. Förbränning är en reaktion med luftens syre, fick jag lära mig, och jublade lite inombords. Självklart! Det var så tydligt att det blev tyngre. Jag kunde med egna ögon se att här hände något som ökade massan. Sedan kunde vi räkna på det, och förklara precis vilka ämnen som var iblandade och hur atomerna sattes ihop med varandra till nya föreningar.

Jag var övertygad. Det passade så bra. Kemin funkade, allt klaffade, och fastän vi inte kunde se atomerna kunde vi förstå vad som hände med dem.

Men så enkelt är det ju aldrig från början. Lärarna i skolan sitter inne på hundratals år av experimenterande och vet vilka försök som är tydligast och lättast att få att funka i klassrummet. Vi får en nätt och prydlig förklaring, utnyttjar alla de tidigare famlande och fumlande försöken att pussla ihop saker, och glömmer hur svårt det var från början.

Flogistonteorin verkade ju rätt bra, på sin tid. Tanken var att allt brännbart innehöll ett ämne som kallades flogiston, och förbränning innebar att flogistonet avskildes och försvann. Var och en som har tänt en brasa har sett veden försvinna. Gå upp i rök, som det ju heter. Det är ju något som försvinner från materialet vi matar in i elden, och resterna som blir kvar är under idealiska förhållanden bara en minimal mängd gråvit aska. Ved skulle då vara till ganska stor del flogiston, och bara lite lite askämnen.

Hur vet du att det är fel? Jamen, koldioxid! säger du. Visst visst. Men har du sett koldioxid? Med egna ögon? Testat att det är det som händer?

Alltihop var ett ganska mödosamt arbete. Det handlade om att samla och lägga ihop många små ledtrådar och lista ut vad som låg bakom. Ett experiment skulle läggas till ett annat och slutsatser dras. Det resultat som håller för vidare prövning vaskas fram och blir kvar. Men ibland blir det lite rester kvar av det gamla, trots allt.

Så blev det också för Antoine Lavoisier, som redde ut det där med förbränning. Han tog Scheeles eldluft och listade ut att detta var den aktiva komponenten i vår vanliga luft. Dessuom innehåller vanlig luft rätt stor del av något som bara kväver eld, och inte underhåller den. Sedan finns det ännu en sorts luft, som kan brännas ihop med eldluften, och då bildas vatten. (Vatten är inte ett grundläggande element!)

Helt klart behövdes en ny terminologi för kemin. Kasta ut allt det gamla trasslet! sa Antoine Lavoisier. Ut med krångliga termer från medeltidens alkemi, ut med resterna av antikens elementlära, in med ett nytt språk som motsvarar det vi faktiskt vet! Han föll tillbaka på en idé från Robert Boyle, att ett grundämne är något som inte kan sönderdelas till enklare beståndsdelar.

Men vad skulle de här ämnena kallas? Särskilt intresserad var Antoine Lavoisier i det ämne som var inblandat i förbränning. Under sina fortsatta undersökningar hade han kommit fram till att detta ämne ingick i syror, så han drog slutsatsen att det var den princip som gjorde dem sura. Gaser i sin tur, tänkte han sig, var helt enkelt en bas kombinerat med värmeämnet caloric (det här var innan man hade kommit på vad värme är). Så syret fick sitt namn inte från sin egenskap att underhålla förbränning, utan för att det bildar syror: oxygene är ordagrant syra-alstrare.

Det är lite synd, för vi vet ju nu att det inte alls är syre som gör syror sura. Det är väte, eller snarare vätejoner, som är grejen. Ännu en sådan sak som var svår att lista ut, och tog lång tid att bena ut. Men vi sitter fast med ordet, som liksom kapslar in ett ögonblick i vetenskapshistorien när det verkade rimligt att de här ämnet var nyckeln till allt surt. Kol brändes och bildade en gas som kunde lösas i vatten och var kolsyra, det var helt uppenbart.

Antoine Lavoisier var djupt involverad i det franska samhället, såklart, och den där revolutionen kom lite i vägen för hans fortsatta gärning. 1794 blev han halshuggen. Men han hade gjort ett starkt arbete med att övertyga Europas kemister om att lämna flogistonteorin, och boken om de kemiska ämnena hade redan kommit ut. Redan 1795 utkom skriften Försök till svensk nomenklatur för chemien där den svenska termen syre lanserades. Så vi sitter vackert med det här ordet, trots att det baseras på en felaktig uppfattning.

Hydrogen, vatten-alstrare, var ett mycket bättre ord, och har visat sig hålla riktigt väl. Väte är ju ämnet som bildar vatten när det brinner.

För övrigt tycker jag att Ørsted gjorde en genialisk grej när han myntade de danska orden <a href=”https://da.wikipedia.org/wiki/Brint”>brint och ilt för vätgas och syrgas. De skulle ha använt de orden som namn på grundämnena, för att väte kan brinna och att syre är eldämne stämmer fortfarande. Tydligen har de övergått till hydrogen och oxygen i skolböcker och liknande. Betydligt tristare ord.

Hur som helst. Det finns ju andra intressanta och krångliga aspekter på det där med förbränning. Hur fascinerande är det inte att paret Lavoisier — Antoine var gift med Marie-Anne som också var hans vetenskapliga medarbetare — utforskade andning.

Det var tämligen klart redan innan Lavoisier att samma sorts luft som underhöll eld också behövdes för andning. Det hade gjorts massor av försök med detta. När Priestley framställde sin ”avflogistonerade luft” testade han gasen genom att stänga in en mus i den. Han observerade att en mus i samma mängd vanlig luft brukade tuppa av efter en kvart, men i hans nya gas klarade den sig i en timme och släpptes ut lika pigg som innan den stängdes in.

Paret Lavoisier, ihop med andra kompetenta människor omkring sig, identifierade att det som hände vid andning var samma sorts process som när ämnen brinner. (Jag läste om det i den här intressanta artikeln.) Syre förbrukas, och koldioxid (”chalky aeriform acids”) avges. Den värme som utvecklas motsvarar också värmen från till exempel ett ljus som brinner och förbrukar samma mängd syre. Slutsatsen var att andning involverar förbränning! Briljant.

Men vad är det som brinner? Vad gör kroppen egentligen? Det är något som händer i lungorna, och avger värme till kroppen, föreslog Lavoisiers medarbetare. Lite diffust. Men så skulle det förbli i över hundra år. För kroppen och dess processer är något ännu mycket krångligare och svårare att bena ut än vad luft och eld består av.

Vetenskap är ett otroligt invecklat bygge. Varje tid fogar mödosamt till sina pusselbitar. Om de tidigare delarna inte passar eller går att foga ihop med de nya, då måste man göra smärtsamma omtolkningar. Men de äldre lagren, de ligger liksom mer och mer tillstampade och avslipade. Den grunden ruckar inget på, längre. Vi kan lita på det utan att detaljkolla varje del, eftersom så mycket annat är beroende av att de bitarna finns på plats. Allt skulle rasa om något där var fel. De mer nyligen ditfogade bitarna, de kan krympa och svälla och behöva jobbas med lite för att vi ska kunna lita på dem helt, men bygget i sig står kvar även om någon av dem rasar.

——————-

Vill du läsa mer finns en det en fin inledning av en hyllad vetenskapshistoriker i den här utgåvan av Antoine Lavoisiers Elements of Chemistry på Archive.org.

Ett citat av Antoine Lavoisier själv:

The impossibility of separating the nomenclature of a science from the science itself, is owing to this, that every branch of physical science must consist of three things; the series of facts which are the objects of the science, the ideas which represent these facts, and the words by which these ideas are expressed. Like three impressions of the same seal, the word ought to produce the idea, and the idea to be a picture of the fact. And, as ideas are preserved and communicated by means of words, it necessarily follows that we cannot improve the language of any science without at the same time improving the science itself; neither can we, on the other hand, improve a science, without improving the language or nomenclature which belongs to it. However certain the facts of any science may be, and, however just the ideas we may have formed of these facts, we can only communicate false impressions to others, while we want words by which these may be properly expressed.

Publicerat i Forskare, Klassiska experiment, Kommunikation | 2 kommentarer

Klassiska experiment!

Det finns en kampanj på gång just nu, under hashtagen #hurvetdudet? — poängen är tydligen att få en vetenskapsförankrad debatt och bättre diskussionsfrågor inför valet. Men jag tycker att frågan nästan alltid är relevant, och särskilt när det handlar om vetenskap. Det är ju i den frågan hela vetenskapen gömmer sig, liksom!

I ljuset av den frågan är det roligt att gå till rötterna, till de där klassiska experimenten som sägs ha avgjort viktiga frågor. Ofta visar det sig att experimenten hade en lite annan tolkning och betydelse i sin samtid än de har fått i historieskrivningen efteråt. Samtidigt rymmer de väldigt mycket av den där nyfikenheten på världen. Hur vet vi egentligen att jorden är rund? Hur vet du det, kan du vara helt säker? Det går ju att testa, och någon har gjort det. Först famlande, sen allt säkrare och noggrannare.

För att få grotta ner mig i sånt införde jag inslaget Klassiska experiment i Forskning & Framsteg. Där har jag återbesökt ganska olika typer av klassiska experiment. Jag har gått tillbaka till originalkällor i möjligaste mån, och försökt ta reda på hur de här sakerna ursprungligen gjordes. Sen har jag förstås inte skrivit en akademisk uppsats, utan något ganska kort och snärtigt som ska vara begripligt för var och en som är nyfiken.

Nu har vi haft två nummer helt utan klassiskt experiment. Det har märkligt nog inte blivit någon folkstorm. Men hur som helst tänkte jag att det kunde vara kul att samla länkarna till dem jag har gjort hittills, ifall nån skulle vilja grotta ned sig i sånt här.

Rutherford och alfastrålningens gåta — hur gjorde Ernest Rutherford för att ta reda på vad alfastrålarna bestod av?

Galileo och fallet från det lutande tornet — det mest berömda experiment som antagligen inte genomförts.

Så lyckades Henry Cavendish väga jorden — hans experiment var ett av dem vi fick göra i den första mekanikkursen på universitetet.

Så plockade Newton isär regnbågen — men däremot gjorde han nog inte det där med att sätta ihop ljuset så att det blev vitt igen. (Och för övrigt håller optiken på det där skivomslaget inte riktigt för närmare granskning. Men men.)

Wilsons moln på burk — inte visste han att det skulle bli en partikeldetektor!

Hur fick månen sina märken? — inte riktigt som Robert Hooke trodde, trots bra experimenten.

Bråk om hoppande grodben födde två nya forskningsfält — och spelade viss roll för bakgrunden till romanen Frankenstein.

De här sakerna har varit så fint utformade i tidningen. Mycket av den känslan går förlorad när man läser detta på nätet. Men texten finns ju, och själva innehållet är hoppeligen intressant hur som helst.

Publicerat i Astronomi, Forskare, Fysik | Lämna en kommentar

Kan jag övertyga någon om att bry sig om atomfysik?

En lång stund sitter jag och skriver, helt absorberad. Det är spännande, det här ämnet! Ord läggs till ord. Lite svårt att foga ihop dem till en helhet, men det kommer, det kommer.

Så tittar jag upp och tar en paus. Jag måste, om inte annat för att släppa ner axlarna och sträcka på kroppen ibland. Då slår självtvivlet till. Det kommer inte att FUNKA! Ingen bryr sig om atomfysik. Jag har för knöliga metaforer. Mitt sätt att skriva är fel, själva rytmen i meningarna kommer att kastas ut av nästa språkgranskare och redaktör som tittar på det. Vad är det för mening med att ens fortsätta?

Egentligen vill jag ju bara förklara den där coola fysiken. När jag har tänkt på något och frågat ut människor och känner mig jättefascinerad, då vill jag dela med mig av det. Ge en liten aning om något som de flesta inte känner till. Visa på att det faktiskt till och med går att förstå sig på själva grundidéerna. Jag vill ta med mig läsaren in i de hemliga rummen, in i laboratorierna där så få sätter sin fot, men också dela med mig av någon aha-upplevelse. In i materien, ut i rymden!

Egentligen sitter jag på exakt rätt position för att kunna göra detta. Jag är för sjutton fysik- och astronomiredaktör på Forskning & Framsteg — något som ofta slår mig som något orimligt fantastiskt. Men så kommer de där inre rösterna. Det är så extremt lätt att tänka mig människor som suckar och lägger tidningen åt sidan. Som säger att snälla du, sånt här begriper jag mig inte på och inte är jag intresserad heller. Och sedan tänker jag på alla mina förebilder som skriver så fantastiskt och medryckande och underbart, och tycker att mina egna famlande försök blir så löjliga i jämförelse.

Det är då jag börjar trampa runt och hitta något annat jätteviktigt som säkert behöver göras först. Eller också stänger jag av nätanslutningen och tvingar mig själv att stirra på texten medan stressklumpen växter i magen. Det måste ju bli något. Måste.

Publicerat i Fysik, Kommunikation | Lämna en kommentar

Astronautgener och andra fallgropar i att berätta om forskning

För ett par veckor sedan såg jag plötsligt i mitt flöde en massa rubriker om astronautgener. Det här hade att göra med en studie där NASA jämför astronauten Scott Kelly med hans enäggstvilling Mark efter att Scott tillbringade ett år i rymden. Hur den här saken tog skruv i medierna är intressant både för att det knyter an till min gamla fundering om när något blir en nyhet, och för att det säger viktiga saker om svårigheterna med att berätta på ett riktigt och begripligt sätt om nya och lite krångliga saker.

Det hela började med ett pressmeddelande från NASA från 31 januari. Observera datumet, det här låg ute rätt länge. Sedan plockades det upp av Newsweek den 9/3, med rubriken ”Scott Kelly: NASA Twins Study Confirms Astronaut’s DNA Actually Changed in Space”. Därifrån togs det upp av CNN med flera. Men också av Scott Kelly själv, som skojade på twitter om att han inte längre behövde kalla Mark för sin ”identical twin” som det heter på engelska. Därifrån spred sig den här saken vidare, och tydligen tog även SVT upp den här saken i Rapport (men jag har inte lyckats leta upp det inslaget).

https://platform.twitter.com/widgets.js

Men vad var det alltså som hade hänt med ”rymdgenerna”? Hur påverkades Scott Kelly? Kan gener bara ändra sig, så där, och kroppen fortsätter att fungera? Jag som inte kan jättemycket biologi (mitt område är fysik) undrade vad det var som faktiskt hade hänt i Scott Kelly. Jag frågade också en person som kan en del om biologi, som läste det där NASA-pressmeddelandet och inte heller förstod vad det här faktiskt betyder.

Lärdom 1: den som skriver ett pressmeddelande vet inte alltid vad det är som är svårt att förstå. Om inte ens folk som faktiskt vet något om hur kroppen fungerar kan dechiffrera innehållet är det tyvärr inte alls bra. Det här är en av mina käpphästar: en text måste funka för olika sorters förförståelse, och den som kan ämnet måste kunna koppla det som står till sina kunskaper. Annars hänger informationen liksom löst. Jag vet att inte alla håller med mig om detta, de tycker att det enda viktiga är att de som inte har så mycket förkunskaper ska kunna få ut något av en text. Det här exemplet tycker jag illustrerar varför det är dumt.

Hade jag rotat lite mer hade jag kunnat gå till botten med vad det var med de här generna, för NASA gjorde redan förra året en rätt så begriplig video om saken. Men nu ryckte jag mest på axlarna och struntade i det så länge. Senare råkade jag snubbla på rubriken Astronauts Mark and Scott Kelly Are Still Identical Twins, Despite What You May Have Read från New York Times. Den gav mig en liten bekräftelse på att det inte var så konstigt som det först lät, det hade visst att göra med ”gene expression”. Vad ”gene expression” är var förstås fortfarande diffust för mig. Men det var först i morse när jag läste en krönika av Agnes Wold i Fokus som jag fick en förklaring som jag tyckte att jag förstod: det var inte Scott Kellys DNA som hade skrivits om av rymdmiljön, utan det som hade ändrats var vilka gener som är aktiva respektive inaktiva. (Bra krönika, men den ligger bakom betalvägg, så du får köpa tidningen om du vill läsa den.) Sitt DNA har han kvar. Då så.

När NASA märkte vartåt det här var på väg lade de till en anmärkning i början av sitt pressmeddelande (vilket du redan har märkt ifall du klickade på länken ovan).

Mark and Scott Kelly are still identical twins; Scott’s DNA did not fundamentally change. What researchers did observe are changes in gene expression, which is how your body reacts to your environment. This likely is within the range for humans under stress, such as mountain climbing or SCUBA diving.

Det var detta New York Times refererade till. Personligen tycker jag att detta inte är en särskilt bra förklaring av vad ”gene expression” är för något. Agnes Wold gjorde det betydligt bättre. Men NASA har alltså gjort det ganska rimligt också i videon jag nämnde. Där sägs det tydligt att det som hänt är att ”tusentals gener ändrar hur de slås av och på”. Det intressanta att denna video ligger överst i Newsweek-artikeln, så den som började i den änden hade kunnat ta till sig informationen redan där. Men som vanligt är det mest rubrik och ingress som folk tar till sig, uppenbarligen även somliga rätt rutinerade journalister. Och det var förstås så hela cirkusen började.

Lärdom 2: fråga inte bara ”hur vet du/han/hon/de det?” (det är där hela grejen med vetenskap finns!) utan också ”vad betyder det här egentligen?”. Det är nyckeln till att faktiskt förstå nånting.

Publicerat i Kommunikation | Lämna en kommentar

”Förklara!” Hmm…

”Vi hoppas att hon förmår
förklara så att vi förstår”

Ungefär nåt sånt hade mina klasskompisar diktat ihop till beskrivningen av mig i skoltidningen när vi gick ut gymnasiet. Min kompis Koffe gjorde vid något annat tillfälle en sorts imitation av mig där han ritade upp en trasselsudd av tanketrådar i luften med många komplicerade handgester.

Det hemska är att jag fortfarande är sådan. Något har fängslat mig och jag har gått och tänkt på det för mig själv. Så möter jag en annan människa och vill berätta hur fantastiskt häftigt och intressant detta är. Responsen är ofelbart antingen en glasartad blick och ursäkter att tala om annat, eller också en vänlig förklaring av att det där nog är bra men det inte går att hänga med i min förklaring riktigt.

Jag gör mig helt enkelt inte så bra i realtid. Jag behöver klura och putsa och jobba och vända och vrida på ord och formuuleringar. Ibland behöver jag dessutom visa det för nån som säger vad som är krångligt så att jag får gå tillbaka och mangla ut skrynklorna i texten en gång till.

Läs mer

Publicerat i Meta | 1 kommentar

När blir något en nyhet? Exemplet ‘Oumuamua

”Varför publicerar vi det här just nu?” Det är en fråga jag har fått lära mig att ställa. Den kan vara mer eller mindre viktig, men i stort sett värderas det högre att prata om något som är aktuellt än om något som hände någon annan gång. Någon form av aktualitetskrok behövs.

Jag brottas ofta med det där, för det finns så mycket som jag vill berätta om därför att jag själv tycker att det är häftigt. Inte för att det finns något nytt med det, nödvändigtvis. Det går förstås att skruva till saker så att de blir en nyhet. (Eller att börja med en nyhet och sen tappa bort nyhetskroken för att det fanns intressantare delar i det hela. Jo, jag har gjort så. Jag säger inte att det är bra.) Men igår började jag i alla fall tänka på det igen. Plötsligt började människor omkring mig på redaktionen mumla om ”rymdsensation”, och ”alla pratar om den där asteroiden idag”. Men vad nu! Det var ju min nyhet, som jag gjorde redan förförra veckan! Det var ovanligt för mig, att ha osynk med nyhetsflödet genom att ligga före, snarare än att ligga efter.

Vad handlar det om? Den 19 oktober upptäcktes en asteroid som gjort en snäv sväng ganska nära solen, och nu var på väg bort igen. Det intressanta var att dess bana låg helt utanför planet där planeterna och de flesta av solsystemets egna asteroider och kometer kretsar. Den hade en ovanligt hög hastighet också. Så hög att den inte kan vara bunden i solsystemet, utan måste komma någon annanstans ifrån. En besökare från en annan stjärna!

Det är väldigt häftigt. Sådana besökare finns i vår närhet kanske tio gånger om året, enligt beräkningarna, men ingen har tidigare lyckats få syn på en.

Kring den 26 oktober, när jag fick två pressmeddelanden om upptäckten (via AAS, American Astronomical Society), var jag tyvärr upptagen med annat och hann inte skriva något. Sedan kändes det hela gammalt och redan gjort, och jag funderade på om jag skulle göra något bara till tidningen. Då råkade jag se på twitter att det fanns en ny grej: asteroiden hade fått ett namn och hette nu ‘Oumuamua. Bra! En nyhet! Så skrev jag om den då.

Fast sen visade det sig att det var igår saken fick genomslag. Då hade en studie publicerats i Nature, och det kom ut glassigare pressmeddelanden med fina bilder. Nasa gjorde en liten film. Då gjorde kvällspressen sin grej, och bekantas bekanta plockade upp olika tagningar och spred i sociala medier. (Hrmpf. De borde såklart ha delat min notis också, tycker jag! Gjorde jag den inte häftig nog?)

Det här är ganska intressant när saker som egentligen har gjorts vid något tidigare tillfälle plötsligt blir omtalat. Nyhetskroken som gör att medier väljer att publicera vid ett visst tillfälle kan vara att något sådant har publicerats i en vetenskaplig tidskrift — eller kanske bara att ett universitet har skickat ut ett pressmeddelande om en avhandling som publicerades tidigare samma år. Något händer som puffar upp det på agendan, även om det råkar vara lite godtyckligt vad och när. Och även om de som är insatta i en viss fråga tycker att det är gammal skåpmat.

Så vad är själva nyheten? När ett nytt fenomen presenteras är nyheten för de flesta att fenomenet alls finns. Upptäckten. Nya rön kan tillkomma, och ge en ursäkt att publicera, men det är ändå inte det som går fram. I det här fallet var det asteroidens form som var det nya som kom fram i Nature-publiceringen. För de flesta var det nog ändå asteroid från annat stjärnsystem som var grejen.

Jag är på det stora hela väldigt nöjd med att jobba i ett ganska långsamt medium, där det inte spelar så stor roll exakt vilken dag jag pratar om saker. Det som är häftigt är häftigt varje dag, inte bara när surr uppstår. Men jag tycker också att det är kul att vara med när andra pratar om sådant jag vet något om. Jag måste nog trots allt försöka jobba lite på det.

Publicerat i Astronomi, Kommunikation | 1 kommentar

Kraft i arm och fysikförståelse i barm

— Med kraft, helt enkelt.

En medpassagerare visade mig hur jag skulle stänga dörren till min kupé, som var förankrad i öppet läge för att inte stå och slå när tåget krängde. Det visade sig att den satt fast i väggen med en magnet, och jag hade bara inte tagit i tillräckligt för att lossa den.

Jag tänkte på den där repliken nu när jag läste om hur Newton började definiera fysikens begrepp. Kraft, massa, rörelsemängd, tröghet, och så vidare. Alla sådana ord har nu sin precisa betydelse inom facket, och kopplas till matematiska symboler som används för att beskriva deras relation till varandra. Men så var det inte på 1600-talet. Då fanns bara de vanliga, vardagliga betydelserna. Med kraft! Du tar i, och det känns!

Men kraft är fortfarande svårt, mer än trehundra år efter Newtons Principia. Inte minst just därför att vi har det där vardagsbegreppet i bakhuvudet hela tiden.

Tänk dig att du sitter i en slänggunga i en gammaldags karusell. Snurrar den tillräckligt fort svänger du mer utåt, högre upp och längre från mitten. Det är som om en kraft drar i dig, och vill pressa dig ut från karusellens mitt. Men Newton ser det på ett annat sätt. En kraft är något som förändrar en rörelse, bromsar den eller snabbar upp den eller får den att ändra riktning. Din kropp fortsätter rakt fram, ända tills den påverkas av en kraft. Det är karusellgungan som först drar i dig så att du får upp farten, och sedan håller fast dig inåt, och hindrar dig från att flyga iväg. Skulle kedjorna gå av skulle du snabbt fortsätta bortåt. Inte rakt ut från karusellens nav, som du skulle ha gjort om det faktiskt fanns en yttre kraft som drog dig utåt. Nej, du skulle flyga iväg längs tangenten — i en rät linje med just den riktning och hastighet som du hade när kedjorna brast. Det du känner är ändringen i rörelsen — det som hindrar din rörelse från att vara likformig, att behålla samma riktning och fart.

Det tankesprång Newton gjorde var att koppla ihop månens rörelse kring jorden med äpplets fall. Äpplet faller till marken. Hur stark behöver kraften som håller fast månen i sin bana egentligen vara? Om månens bana styrs av samma kraft som drar äpplet till marken — gravitationen — stämmer styrkan? Kraften borde avta som kvadraten på avståndet, om inte annat av geometriska anledningar: ett föremål sett på dubbelt så långt avstånd ser en fjärdedel så stort ut. Samma minskning borde gälla en kraft som strålar utåt och på dubbelt så stort avstånd ska verka över fyra gånger så stor yta. Newton räknade på den rörelseförändring (allså kraft) som behövdes för att hålla fast månen i sin bana och fann att den stämde överens med hur äpplet föll till marken, med hänsyn taget till att månen är så mycket längre bort.

Jag tror att nutida vetenskapshistoriker misstänker att Newton fuskade lite med beräkningarna, för att få resultet att stämma trots att han inte hade så bra mätningar. Men det minskar inte det effektfulla i att dra slutsatsen att gravitationen är universell, och att samma kraft påverkar alla kroppar i världsalltet.

Men det kan fortfarande vara lite förvirrande. Äpplet faller ju faktiskt nedåt. Varför faller inte månen ned? Här känns det som om det vore fint med en centrifugalkraft ändå, en utåtriktad kraft som skulle hålla kvar månen på himlen. Och sen har vi hört i skolan om Newtons tredje lag, att varje kraft har en lika stor och motriktad kraft. Om jorden drar i månen, måste det inte finnas en till kraft som drar i månen åt andra hållet för att det ska stämma?

Nja. Nej.

Kraft och motkraft, det stämmer. Men motkraften i det här fallet är månens dragningskraft på jorden. Lika mycket som jorden drar i månen drar månen tillbaka. Månen har också massa, och tyngdkraften fungerar åt alla håll, mellan alla föremål med massa.

Dessutom faller månen faktiskt. Det är bara det att den till skillnad från äpplet missar jorden. Kanske har du någon gång sett en klassisk förklaring till det här med omloppsbanor, med en kanon på ett berg. Om kanonkulan lämnar mynningen med rätt liten hastighet faller den ned en bit bort. Med lite högre utgångshastighet når den marken längre från kanonen. Och eftersom jorden är rund kommer den kanonkula som skjuts iväg tillräckligt hastigt för att följa jordens krökning att missa jorden helt och hållet, och färdas hela vägen runt. Det är den delen av farten som är riktad längsmed jordytan som är nyckeln. Så länge inget bromsar i framåtriktningen måste kanonkulan fortsätta. (I praktiken blir det problem med luftmotstånd, men i vi kan ju tänka oss att kanonen står på ett berg som sträcker sig utanför atmosfären.) Tyngdkraften ändrar då riktningen på rörelsen, men den bromsar inte farten.

Det är samma sak med månen. Den faller, runt runt, varv på varv. Rymdstationen också. Och jorden runt solen. Allt som befinner sig i en omloppsbana gör det genom att falla och missa. Rymden är stor, och det är rätt osannolikt att två kroppar ska befinna sig precis på kollisionskurs. De drar i varann, men passerar på tryggt avstånd. Den enda kraften i sammanhanget är gravitationen!

Tricket för att se hur det funkar är att tänka på att i fysiken är kraft något som ändrar en rörelse. För rörelser fortsätter annars i samma riktning och med samma fart, utan att ändras. Det skrev jag om i texten ”Är du trög eller?” här på bloggen för ett tag sen. Kika gärna på den också!

***

Sen kan folk ibland tänka ett varv extra, och komplicera bilden en smula. Som i den här XKCD-serien. Men det här med att lösa ekvationer i speciella koordinatsystem är ändå inte till hjälp för den som bara vill få ett grepp om det där med månen och äpplet, så jag undviker att gå in på de där resonemangen.

Publicerat i Mekanik | 2 kommentarer