Tord Hall och rymdfararna

Ett knastrande telefonsamtal från sommaren 1969 har tillbringat några år i mitt bakhuvud. Jag hörde det första gången 2014, 52 minuter in i ett poddavsnitt om rymdkapplöpningen.

— Min kollega här, Tord Hall här, vi talade om de moraliska aspekterna här tidigare, jag tycker att vi har talat för lite om dem.

Det är en lite vass telefonröst, med tydliga r, men en aning dröjande på målet. Som om berättaren i en gammal journalfilm har tagit ledigt och sitter och nattsuddsfilosoferar. En kroppslös stämma, som svävar in i Sveriges Radios rymdstudio från ingenstans och bollas mellan de närvarande. De kallar honom professor … Ehn? Kanske.

Mannen i telefonen frågar om moralen på månen, och om rymdfararna som är på väg dit är censurerade på något sätt. En annan person som förvirrande nog också låter som om han talar över telefon, säger att det finns människor som kan hålla käften utan censur, och drar ner skrattsalvor.

Klippet är slut. Samtalet om rymdkapplöpningen går vidare till andra spår. Men jag blir kvar i rymdstudion.

Namnet Tord Hall blir en liten kardborrekrok som hänger sig fast i mitt medvetande. Jag känner ju till honom. Jag har hans bok om matematikern Gauss — den enda bok jag lyckades köpa av den legendariske Bokviktor.

Tord Hall fortsätter sedan att komma i min väg gång på gång. Namnet har gjort sitt avtryck i Uppsalas akademiska noosfär, där det fortsätter att skvalpa omkring genom år och decennier. Varje gång jag läser ”Tord Hall” tänker jag på mannen i telefonen och kvällen då en människa första gången gick på månen. Det gamla radioklippet blir som en liten mystisk relik som jag tycker om att ta fram ibland och titta på. Jag förstår den inte, men den får mig att le.

Jag lyssnar igen, något år senare. Och igen. Nya frågor dyker upp i mitt huvud. Satt professor E hemma tillsammans med Tord Hall och åt mazariner och drack kaffekask framför radion? Och vilka var det som fanns i studion när Sveriges Radio höll rymdvaka kring månlandningen? Dessutom gjorde professor E en annan kommentar, som uppenbarligen skulle vara en sorts förtydligande:

— De där förra gubbarna skämde ju ut sig eländigt oppe i luften, och jag undrar hur det blir med de här pojkarna.

Vad syftar det på egentligen — ”de förra gubbarna”? Vad var det de gjorde för att skämma ut sig så? Vad var felet på moralen ”i luften”?

Frågorna svämmar över en dag när jag kikar i bokhyllan och inser att loppisfyndet Satelliter och rymdfärder av Tord Hall skrevs redan 1958. Tord Hall kan väl inte ha suttit med professor E och tänkt ut en flummig fråga om rymdmoral ett drygt decennium senare. Kanske satt han snarare bland experterna i studion, och det var något han sade där som fick professor E att ringa in? Men vad, vad? Nu måste jag gå till botten med det. Jag är en kunskapsromantiker i grunden, som inte vill tro att ett svar kan vara sämre än en fråga.

1969 ligger djupt tillbaka i den dimmiga urtid då datorer var reserverade för ett litet invigt prästerskap. Het informationsteknologi bestod fortfarande av telefonkatalog, dagstidning och flyktiga etermedier. Internet vill i förstone inte upplåta så många hemligheter kring radions rymdbevakning på den tiden. Wikipedia berättar bara att Tord Hall var ”naturvetenskaplig medarbetare”, vad det nu ska innebära, vid Svenska Dagbladet och Sveriges Radio från 1951 respektive 1955.

Tord Hall, naturvetenskaplig medarbetare. Han hade nog följt med i flytten och gick som barn i huset i Sveriges radions moderna betongkloss vid Gärdet. Ett självklart inslag i möblemanget av en rymdstudio, fattas bara annat.

Sveriges Radios lyssnarservice känns dock inte vid några kunskaper om vare sig Tord Hall eller rymdstudion. De skickar hjälpsamt en länk till ett helt annat exempel på rymdbevakningen under 60-talet. För all del, sådant kan jag alltid lyssna på lite mer av. Men för de riktiga detaljerna får jag vända mig till DN:s digitala arkiv. Inget går upp mot lite äkta arkivrotande, särskilt inte om jag kan göra det hemma i soffan.

Jag gräver rakt på guldådern. Månlandningen ”skildras i tre direktsändningar med publik i studio 4 i Radiohuset”, där rymdreportrar, ingenjörer och professorer finns med och kommenterar. Även rymddiktaren Harry Martinson är på plats. Bland de uppräknade experterna finns mycket riktigt Tord Hall. Och vad mera är: Tord Hall har tankar om vad rymdfärder kan betyda för människans moral.

— Om vi tittar på jordens gränsstrider däruppeifrån måste de te sig som ett slagsmål mellan två myrstackar. Då kanske vi äntligen upptäcker hur enformig vår historia av våld egentligen är.
— Ja, och framför allt kanske vi lär oss att älska jorden mer, insköt Martinsson tankfullt.

Astronauterna ska bokstavligt höja sig över de jordiska problemen, och dra oss med sig upp till en ny nivå av upplysning. Ändå påtalar professor E för den samlade skaran att det var några gubbar som skämde ut sig eländigt oppe i luften. Hur var det med dem egentligen?

Rymdhistorikern Amy Shira Teitel kan berätta om censuren av astronauternas språkbruk. I kommentarsfältet diskuteras hur Gene Cernan och Tom Stafford kastat ur sig svordomar på sin färd kring månen med Apollo 10, då månlandaren testflögs men utan att landa.

Det är förstås detta professor E tycks ha tagit illa upp över. Astronauterna är representanter för mänskligheten ute i kosmos, och kan inte uttrycka sig hur som helst. De är sändebud i himlarymderna — änglar! De måste på något vis uppföra sig som något större än sig själva.

Samtidigt är de testpiloter. Människor. Däggdjur i en plåtburk ute i det stora intet. Vad ska de där att göra?

Redan är nästa besättning på väg ut till månen. I rymdstudion sitter publiken från 18 till 24 och följer spektaklet Apollo 11. Nästa dag blir det ytterligare två sändningar med publik. De försöker förstå, anstränger sig för att ta in det här ögonblicket av världshistoria, och de vill tro att det är ett utvecklingssteg mot en mognare mänsklighet.

Men alla är inte så övertygade. DN redogör för en reaktion från allmänheten.

Ett par ungdomar på Sergels torg deklarerade blankt ut i etern att de ansåg färden helt ointressant. Det är oansvarigt att lägga ner så mycket pengar, menade de.

De är blasé och oimponerade, på det vis som unga människor verkligen gör till en konst. Människor på månen? Meh. Det rör mig inte i ryggen. Och förresten finns det viktigare saker.

Rymdstudion har förstås svar på tal.

Men tack vare tidigare rymdprojekt kunde de nu via satellit få svar från Arne Thorén i Houston. Han berättade att rymdprojektet kostat 260 miljarder kronor på elva år. Samtidigt har USA lagt ner 7000 miljarder på försvaret sedan andra världskriget.
— Och pengarna hade säkert hamnat hos försvaret om man struntat i rymdprojekten, konstaterade lektor Hall i studion.

Vi känner igen diskussionen. Den förs varje gång rymdverksamhet kommer på tal.

De har nog rätt, de där ungdomarna på Sergels torg. Naturligtvis är hela företaget oerhört löjligt. Ett litet dammkorn, en mikroskopisk flaga från den tunna hinnan av liv på en planet, som slungas ut till dess drabant en dryg ljussekund bort. Sedan återvänder kornet igen, ännu mindre än det var från början. Några ytterst små fragment förflyttas från den ena himlakroppen till den andra. Inget har förändrats, egentligen.

På samma vis är varje mänskligt företag kopiöst löjligt i det stora hela. Vad är en människa?

Den här hopplösa hårlösa apan utan speciella särskilda fördelar utom ett överdimensionerat huvud och motställda tummar. Hon tar sig för med den ena omöjliga uppgiften efter den andra. Sträcker sig ut, prövar och testar, övervinner sina begränsningar gång på gång. Hur långt kan hon nå? Åtminstone till månen. Till månen!

Jag vet inte vad det här betyder. Jag vet inte om månfärderna var en återvändsgränd eller en språngbräda. Sett på kort sikt ser de ut som en historisk parentes, även om det var en anmärkningsvärd sådan. Men vem vet, i det långa loppet. Fängslande är det, oavsett.

Jag lyssnar på professor E igen, och skakar på huvudet. Professorn står i begrepp att få se artfränder bege sig ut på en annan himlakropp. De är längre bort än trettio jordklot lagda intill varandra. Då sitter han och funderar över svordomar. Löjligt det också, men vad det betyder vet jag i alla fall.

Det betyder att människor i grund och botten är hypersociala varelser, ständigt medvetna om varandras beteende. Innanför pannbenet finns ett finkalibrerat sinne för andra människor. Varje individ stämmer av mot andra i omgivningen, och tillsammans bildar de en jättelik metaorganism med rena superkrafter. Det är sådant som gör att människor kan öppna porten till en enorm hangar och fösa ut ett fönsterlöst 36-våningshus som ska sprängas i luften och brinna i atmosfären medan den lilla lasten längst upp slungas ut i planetrymderna.

Samma sinne betyder också att hur långt bort rymdkapseln än tar sig så finns de sociala banden och medmänniskornas förväntningar där som en osynlig navelsträng som förbinder den med jorden. Det finns någon som bryr sig om hur astronauterna pratar.

Med det anser jag nog att mina frågor om det där ljudklippet har fått sina svar. Tord Hall får sin rätta plats i rymdstudion i min hjärnas arkiv. I boken Satelliter och rymdfärder läser jag hans egen diskussion om hur tekniken kan användas både till förintelse och utveckling. Rymdmoral, redan långt innan den där radiokvällen. Så tar han farväl av läsaren som trosviss teknikoptimist i den avslutande meningen:

Teknikens Janusansikte är vänt både mot det förflutna, mot skräck och barbari, och mot en utopisk framtid som överträffar mänsklighetens alla drömmar.

Publicerat i Forskare, rymdfart | 1 kommentar

Astronomin bakom Jules Vernes månfärd

Från jorden till månen och fortsättningen Omkring månen av Jules Verne är ett tidigt förebud om rymdfarten som vi känner den idag. Trots att den är generöst kryddad med satir och komedi är det den första berättelse som försöker ta sig an rymdresor på ett någorlunda realistiskt sätt, utifrån sin tids kunskaper. Inte bara ett förebud förresten, utan även en sorts startskott: att läsa om den här månfärden inspirerade Konstantin Tsiolkovskij till att inte bara spekulera utan sätta sig ner och räkna på hur det faktiskt skulle kunna gå till att ta sig ut i rymden. Och på den vägen är det.

Jules Verne var förstås författare och inte fysiker, och en del av de lösningar han tar till borde ha tett sig orimliga för insatta människor redan 1865. Fjädringsmekanismen inuti rymdprojektilen, till exempel. Lite spelrum måste det ändå finnas för diktarens fantasi, annars skulle det knappast bli någon roman. Författaren är hur som helst påläst, och många av detaljerna som nämns hänvisar till de senaste och hetaste astronomiska rönen. Det är ganska roligt att ta en titt på, och bli påmind om hur mycket astronomin har utvecklats på 150 år.

Vad som fick solen att lysa var länge en stor gåta. Att atomkärnor kan slås ihop med varandra och avge överskottsenergi stod klart först ett gott stycke in på 1900-talet. Solens kemiska sammansättning var inte heller känd när den här boken skrevs. Den förklaring som tvärsäkert förfäktas av Barbicane, där han sitter i sin högteknologiska rymdkapsel av aluminium och med kemisk luftrening, är att solen hettas upp av infallande kometer. Det var nog en ganska spridd hypotes, för den anges också i kapitlet om astronomi och meteorologi i mitt referensverk om 1800-talet (Hundra år i ord och bild från 1899).

En krock med en komet är också vad den eldige fransmannen i besättningen, Michel Ardan, föreslår som förklaring till kratern Tycho. Kratern omges av strålar, som för honom påminner om sprickorna i en fönsterruta som träffats av en sten. Men Barbicane avfärdar den hypotesen som överflödig. För honom är det enkelt: månen har krympt medan den stelnade, och alla ringberg och liknande formationer har bildats genom sådana processer. Det här är också den gängse föreställningen bland 1800-talets astronomer, så vitt jag kunnat läsa mig till.

Nedslagskratrar diskuteras förutom detta inte alls. Däremot stöter månfararna på meteorer (eller kanske snarare meteoroider, eller asteroider, om jag ska vara teknisk), alltså rymdstenar. En är jordens följeslagare och kretsar kring vår planet som en ytterst liten måne. En fransk upptäckt! Som sedan visade sig inte kunna bekräftas, men ändå.

En annan ”meteor” ser de på månens baksida, och den är mer fyrverkeripjäs än död stenklump. Den spricker upp i många delar som glöder i olika färger. Det här förklaras med hänvisning till observationer av meteorer som lyser fastän de befinner sig långt utanför jordens atmosfär. Numera vet vi att meteorer är stenar som hettas upp av friktionen mot luften och brinner upp. Uppenbarligen har några 1800-talsastronomer gjort en felbedömning av avståndet till några större meteorer, och dragit slutsatsen att de kan lysa starkt även om de befinner sig i lufttom rymd.

Många astronomers namn nämns när månfararna diskuterar de här sakerna, men astronomerna ger också praktisk hjälp till företaget. I början av boken vänder sig kanonbyggarna till observatoriet i Cambridge, Massachussets, för att få reda på några viktiga data om månen och hur en projektil bäst ska avfyras för att kunna komma dit. Det är alltså universitetet Harvard, som hade USA:s första riktiga observatorium. När projektet fortskrider donerar kanonklubben pengar för att astronomerna ska anlägga ett nytt stort observatorium uppe på en bergstopp och på så vis kunna följa deras resa. Det hade varit något, om det hade blivit av i verkligheten!

Publicerat i Astronomi | Lämna en kommentar

Forskning & Framsteg och jag

För femtio år sedan kom första numret av Forskning & Framsteg, men då fanns inte jag. För min del börjar historien med nummer 2 1984, som var det första som kom över tröskeln till mitt hem.

Det som lockade mig i början var kanske de roliga bilderna och rubrikerna. Särskilt outplånligt är minnet av en artikel om vad felsägningar berättar om språket, som illustrerades med en bild på en kvinna med en hatt i koppel som frågar efter ”hatt och kundmat” i affären. Sådant blir kvar i minnet i decennier, uppenbarligen. Men det var mer som fastnade. Jag lärde mig vad feromoner var, vad människor åt på stenåldern, och att det gjorts märkliga experiment om hjärnhalvornas funktioner med epilepsipatienter som fått hjärnbarken avskuren.

Vem vet hur det här fiberrika tillskottet till barndomens läsdiet egentligen påverkade mig?

Men det var i Barnens uppslagsverk jag lärde mig att allt bestod av atomer, vilket jag berättade för min lillasyster. Hon tyckte att det lät jätteknasigt och dubbelkollade genast med högre auktoriteter.

— Pappa! Anna säger att Fantomen har gjort allting!

Jag blev oerhört harmsen, något så dumt skulle jag ju aldrig säga. Men det är inte så lätt, det där med att förklara svåra saker på ett tillgängligt och begripligt sätt. Den här incidenten var kanske min första lektion i hur förförståelsen påverkar vad en lyssnare eller läsare kan ta till sig av ett budskap. Fantomen-tidningar hade hon sett, min syster, men ordet atom var ju inte så vanligt.

Mitt verkliga intresse för atomer väcktes dock först långt senare. Det var i gymnasiet jag läste om viktiga experiment och började fundera på hur vi egentligen tar reda på att atomer finns. Eller vad stjärnor består av, eller vad elektricitet egentligen är. Det där med att kunna ta reda på sådant som ligger bortom sinnenas omedelbara räckvidd är ganska fantastiskt. Jag blir alltid förtjust över eleganta experiment, som ofta består av en enkel grundidé som är lätt att förstå. Att genomföra experimenten i praktiken är tyvärr mycket svårare än att förklara dem, och ännu svårare blir det allt eftersom forskningen försöker komma åt allt mer undflyende fenomen.

Det var den utmaningen som lockade mig till forskning om neutriner och mörk materia, ökänt svårfångade ting. Under min forskarutbildning arbetade jag med neutrinoteleskopet Amanda, och försökte se om neutrinospåren i Antarktis is kunde avslöja något om universums mörka materia. Så blev jag medlem av den vid det här laget ganska stora grupp människor som försökt fånga mörk materia-partiklar men inte hittat några.

Nu skriver jag om fysik och astronomi, och det som lockar mig mest är fortfarande hur vi egentligen vet. Hur har forskarna tagit reda på de fakta de presenterar, och hur pålitliga är resultaten? Det är de frågor jag vill ställa. För nog är det otroligt fascinerande just detta med hur instrument och modeller kan vidga förståelsen av världen långt utanför vardagserfarenheterna.

Jag hoppas att jag nu när jag är fysik- och astronomiredaktör på Forskning & Framsteg ska kunna ge lite näring åt andras nyfikenhet på världen, precis som tidigare årgångar har matat min hjärna.

Publicerat i Fysik, Meta | 3 kommentarer

Astrologi är lika knasigt som vanligt

Vi är vana vid att solen går upp och ner och årstiderna varierar i en jämn rytm. Även om vädret är olika från år till år återkommer vår- och höstdagjämningen. På natthimlen ser vi också olika stjärnbilder. Framåt vintern stiger Orions välbekanta silhuett upp om kvällarna, men ska du se den nu i september får du vänta till ganska sent. Det beror på att jorden befinner sig på olika sidor om solen vid olika tider på året, så därför tittar vi åt olika håll i rymden beroende på årstid.

En intressant sak som de flesta kanske inte tänker på, eftersom det inte märks inom en livstid, är att detta inte är riktigt konstant. Jordaxeln pekar just nu mot polstjärnan (det är därför polstjärnan ser ut att stå stilla och kan användas för att pålitligt ta ut riktningen mot norr), men den gör inte det hela tiden. Det finns en långsam rörelse som kallas för ”jordaxelns precession”, som inte bara gör att vår polstjärna slutar att vara polstjärna efter några hundra år utan som också gör att vårdagjämningen flyttar sig längs jordens bana. Årstiderna inträffar inte på samma sida av solen nu som vid vår tideräknings början. (Vill du ha lite mer koll på vad som syns på himlen och hur det funkar rekommenderar jag Astroinfo.se.

Och här kommer vi in på astrologins underligheter. Både astrologer och astronomer har stenkoll på jordaxelns precession, eftersom de tittar på företeelser på himlen. Men det vanliga horoskopläsare inte brukar veta är att deras ”stjärntecken” definierades för över tvåtusen år sen och därför inte alls hänger ihop med den stjärnbild som gett namn till den. Det beror på att astrologin helt enkelt har tappat en stor del av sin kontakt med stjärnhimlen. Västerländsk astrologi utgår ifrån tolv lika stora sektioner av himlen, som ligger fast i förhållande till jorden — inte till vad som syns på himlen. De här himmelssektorerna har fått namn efter stjärntecken som låg i den riktiningen när Ptolemaios levde. När en astrolog säger att solen står i oxens stjärnbild säger en astronom att det gör den ju inte alls! Titta på himlen, oxen är inte där utan en bra bit brevid!

Varpå astrologen svarar att det struntar jag i, för det är inte var stjärnorna står som spelar roll.

Solens och planeternas riktningar tar astrologen nogsamt ut, men tolkningen fortsätter att följa det mönster som lades ned för nästan tvåtusen år sedan. Var jorden befinner sig och vad himlakropparna faktiskt är för något bryr sig en astrolog inte om. Astrologer bryr sig heller inte om sådant som faktiskt påverkar människolivet på mätbara sätt, som ekonomi och sociala förutsättningar. Det enda som spelar roll i astrologin är ett abstrakt spel med vinklar och symboler. På vissa sätt tar detta spel hänsyn till himlen som den ser ut från marken, men vad vi vet om jordens plats i rymden spelar inte särskilt stor roll.

Men många känner ändå till vilket stjärntecken de är födda i enligt tidningshoroskopen. Därför är stjärntecknen en ganska bra utgångspunkt för att berätta om vad som faktiskt händer på himlavalvet och hur vår plats i universum ser ut. Jag gjorde eget försök med detta för KIT.se i somras. Det finns alltid människor som blir lite förvånade när de får veta att deras stjärntecken inte stämmer överens med stjärnbilderna på himlen, så det är kul att berätta om.

Samtidigt är det förstås ingen nyhet, och grejen med stjärnbilderna brukar vara ute i media emellanåt. Tydligen gjorde Nasa ett eget pressmeddelande eller liknande på detta nyligen, vilket fick minst en astrolog att surna till och skriva ett svar. Och länken till det kom till mig, från någon som ville säga att min artikel har fel för att astrologer känner till precessionen och struntar i var stjärnorna står eftersom de ändå följer Ptolemaios himmelsindelning.

Men faktum är att det är ungefär vad jag också skrev. Jag citerar mig själv: ”Astrologin har tappat kontakten med den verkliga stjärnhimlen för länge sedan.” Vilket skulle bevisas.

Horoskop lockar människor för att de ger spännande små berättelser som kan tas som infallsvinklar på att fundera på sitt liv. Det är därför så många ändå tjusas lite av astrologin. Men horoskpen har absolut noll kontakt med det mänskliga livets egentliga ingredienser, och de saknar helt koppling till stjärnorna. Så jag föredrar ju verkligheten, kan jag säga. Och det är den jag vill berätta om.

Publicerat i Astronomi | Lämna en kommentar

Kvantfysiken med livets glasögon

Fysik är fantastiskt. Att kunna titta in i materian och ut i universum, och använda omsorgsfullt utvecklade trick och knep för att kunna få fram svar och mått på det som ligger långt bortom sinnenas förmåga att uppfatta. Vad som händer inuti solen, vad andra planeter består av, vilka mekanismer som värmer upp jorden, storleken på den minsta enheten av ett grundämne. Jag älskar det.

Om någon börjar tala om kvantfysik borde det då vara nära till hands att tänka att vi har ett gemensamt intresse. Inte så konstigt då om jag blir perplex och rentav provocerad när det sägs handla om något helt annat. Som den här boken det har talats om denna vecka, efter Maria Gunthers granskning av den i DN: Livet med kvantfysiska glasögon. Författarna Titti Nordieng och Mikael Säflund skriver själva så här på sin webbplats:

Den applicerade kvantfysiken ger oss möjlighet att skapa de liv vi drömmer om. Och detta utifrån information som varken är baserad på tro eller övertygelser utan på vetenskap i form av tusentals publicerade studier. Det är viktigt att veta eftersom det boken beskriver ibland kan verka mystiskt eller rentav förtrollande.

”Applicerad kvantfysik”? Jag blir irriterad av att få se en sådan förvriden nidbild av kvantfysiken, efter en lång utbildning där jag brottats med Schrödingerekvationen och störningsräkningar och strålningens växelverkan med materia. Men så funderar jag vidare. De här människorna flirtar med vetenskapens namn och språkbruk för att ge sina idéer tyngd. Det är ju lätt för mig som är uppfostrad i akademins elfenbenstorn att tycka att jag ju faktiskt vet bättre. Men om jag verkligen vill nå fram till fler nyfikna människor och berätta om vetenskap (det är ju mitt jobb!) finns det kanske något sätt att hitta ett sätt att möta dem som ändå verkar tycka att fysik ändå verkar vara något viktigt.

Men jag vet inte riktigt hur. Vi tycks tala helt olika språk.

Personerna som har skrivit den här boken vill sola sig i glansen av vetenskapens trovärdighet, men de vill inte riktigt ta ansvar för att det de säger är rätt och riktigt. I sitt försvar hävdar de bestämt att de som blir upprörda efter att ha läst om deras bok har missförstått dem, och att de inte alls menar att det är vetenskap de skriver om trots att de upprepat ordet ”vetenskap” många gånger. Till DN säger Titti Nordieng:

”Jag är inte kvantfysiker, jag är författare och vågar inte uttala mig om vad kvantfysik är, för det vet jag inte. Jag hoppas att ingen tror att vi är experter på kvantfysik.”

Men när jag tittar lite närmare på vilka personer de själva håller upp som experter är även de ganska långt från några trovärdiga experter.

I ett informationsblad med titeln ”Tänk om Newton hade fel” (PDF) hänvisar de till Danah Zohar, författare till den inte särskilt verklighetsförankrade boken Kvantjaget. Sedan ser jag att Mikael Säflund presenterar några föreläsningsdagar (YouTube) där en av talarna är en man som heter Jörgen Tranberg, som sägs vara ”Sveriges i särklass kunnigaste person inom området kvantfysik”. När jag läser på Jörgen Tranbergs webbplats håller jag på att bli apoplektisk, för hans version av kvantfysik verkar helt enkelt vara att det inte finns något som är sant förrän vi bestämmer att det är sant. Och så hänvisar han till Stephen Hawking och parallella universa.

Jag önskar att de här författarna kunde sluta lägga ord i munnen på mina idoler, och sälja sina böcker och föreläsningar med felaktiga hänvisningar till Einstein och Hawking och Feynman och Bohr. Men jag hoppas också att de och deras läsare har något frö inom sig till ett litet intresse för faktisk vetenskap, den sorten som jag kan berätta något om.

Jag försöker backa två steg och förstå vad det är de här funderingarna egentligen handlar om, vad intresset faktiskt är. Jag läser på webben. Jag lyssnar på vad författarna säger i olika intervjuer och i sina egna kanaler. Jag vill begripa hur de tänker.

Så här säger Mikael Säflund i en video där han berättar om boken:

Vi skapar våra egna liv, och vi skapar också kollektivt den här verkligheten, tillsammans. Man såg redan 1909 att den fysiska verkligheten kanske inte var så fysisk som man trodde, att den primärt är fysisk. Utan att den är bara fysisk när vi tittar på den, när vi upplever, när vi interagerar med den. Och när vi inte tittar så är den inte ens fysisk, utan den är en våg av oändlig potential.

Det som gör mig mest konfys är det där totala underkännandet av den fysiska verkligheten och sinnesintryckens giltighet. Går det att prata om fysik och samtidigt säga att ett experiment ger det utfall det ger för att du tänker så? Varför skulle i så fall inte de första fysiker som genomförde dubbelspaltexperimentet (som Mikael Säflund tycks hänvisa till då och då) ha fått precis det utfall de förväntade sig i stället för något som de blev förvånade över?

Men om jag bortser från den knepigheten ser jag här mest sådant som talar till en önskan att livet ska vara lite bättre. Jag misstänker att de tilltänkta läsarna av boken Livet med kvantfysiska glasögon inte skulle komma på att de var så intresserade av kvantfysik om det inte presenterades som en krok att hänga upp ett löfte på — ett löfte om livet. Författarna tycks vända sig till människor som inte mår så bra, som känner sig som offer, som inte tycker att de har kontroll över sina liv. Och det är något som min kvantfysik inte kan hjälpa till med, tyvärr. Från samma video:

Boken heter ju Livet med kvantfysiska glasögon, och här får vi se en helt annan verklighet, på mikrokosmos, som sen spiller över till den verklighet som vi lever i nu.

Kvantfysiken blir en sorts metafor för livet. Problemet är när metaforen springer iväg och tappar kontakten med ursprunget, men presenteras som om den fortfarande handlar om teorin för hur verkligheten är uppbyggd. I en annan video nämner Mikael Säflund gravitationen som ett exempel på resultat av en kollektiv övertygelse (ett annat exempel han nämner att vi kan drabbas av sjukdomar — Titti Nordieng fick bära hundhuvudet för den grejen efter DN-artikeln, men hennes medförfattare har faktiskt förfäktat detta).

Det här är inte fysik. Jag vill prata om en verklighet som det går att få fotfäste på, som inte flyter omkring för att vi råkar tänka om den på fel sätt. Som visserligen kan vara förvånande, förunderlig och fantastisk, och ibland väldigt svårbegriplig, men som existerar oberoende av oss. Jag vill prata om fysiken som har att göra med att ta reda på hur den här verkligheten är beskaffad.

Samtidigt vill jag ju prata om den med människor, riktiga levande människor som i grund och botten mest bryr sig om relationer och hälsa — därför att det är sådana varelser vi är. Jag vill prata om fysik med människor som har en djup känsla av att de kan skapa sin verklighet därför att de har massor av erfarenhet av att hur de uppför sig påverkar hur de blir bemötta. Det är en grundläggande intuition, för den viktigaste delen av människors verklighet är ju andra människor. Jag vill prata om fysik med sådana som blir lugna av att höra på en trygg röst som Mikael Säflunds, och med sådana som känner att Titti Nordieng ändå är positiv och glad och säkert är en person som det skulle vara trevligt att träffa. Jag förstår ju varför Säflunds och Nordiengs version av kvantfysiken är mer lockande än min. Jag skulle bara vilja kunna förklara varför min är bättre.

De som skriver en sådan bok som Livet med kvantfysiska glasögon har nog investerat så mycket i sin världsbild att de är svåra att prata med. Men deras läsare kanske är intresserade av att veta mer om riktig forskning. De lär jag inte nå med någon jättetorr och snusförnuftig förklaring av varför boken har fel, och jag kommer väl inte heller så långt med att bli arg och snorkig med mina fina titlar och hänvisningar till obskyra auktoriterer. Jag tror inte att de bland mina medmänniskor som läser om kvantfysiska glasögon är dumma, men det är tydligt att de inte är invanda i samma syn på verkligheten. Jag har andra krav på argument för att bli övertygad om saker, jag har särskild träning i att tänka på och tala om vetenskap, och jag har bestämda åsikter om vad en del ord betyder som somliga tycks vilja använda på något helt annat sätt. Men vi tillhör ändå samma art, vi har samma grundläggande behov. Det måste vara där någonstans öppningen finns för att kunna samtala.

För att kunna prata om fysik på ett sätt som når fram till dem som lockas av kvantfysikens ord och utanverk måste jag nog se kvantfysiken med livets glasögon. Jag måste försöka förstå var andra människors ingångar till fysiken kan finnas. Då kanske jag inte behöver mötas av tomma blickar och ”sånt där begriper inte jag”, som så ofta händer.

Det är en jättesvår utmaning. Men jag får väl lov att fortsätta med mina tafatta försök.

PS: I veckan kom också en artikel i Guardian om vetenskapskommunikation, med lite liknande tankegångar.

PS2: Ja, jag har lyssnat på den extremt okritiska intervjun från Newsvoice där författarna försöker slingra sig undan med att de inte alls har påstått något fel om vetenskap utan bara ställer frågor. Och där de samtidigt redogör för galna uppfattningar om vad epigenetik egentligen är för något, samt hävdar rakt ut att kvantfysiken ifrågasätter att vi lever i en fysisk verklighet och utmanar naturvetenskapens dogmer och säger att medvetandet kan påverka materian. De visar själva väldigt tydligt att de vill stödja sig på sådant som låter som vetenskap, och samtidigt hävda att de inte alls säger något om vetenskapen.

Publicerat i Fysik, Kommunikation, kvantmekanik | 2 kommentarer

Mina artiklar som granskar idéer med hög imponansfaktor

I våras skrev jag en rad artiklar där jag tittade närmare på lite mer storslagna och häftiga idéer från teknik och relaterade fält. Jag är mycket svag för den typen av saker, sådana som får mig att säga wow och samtidigt undra. Tanken var att plocka isär dem och se hur nära verkligheten de ligger — eller hur långt ifrån. Här är de ämnen jag hann med:

Har du missat någon av de här texterna är det bara att klicka på länken.

Publicerat i Gravitation, Kommunikation, Mekanik, Tillämpningar, Vetenskap och science fiction | Lämna en kommentar

Tvåhundra år sedan året utan sommar

Juni för tvåhundra år sedan var det riktigt uselt badväder. Faktum är att det var allvarligare än så: missväxt och elände. Stora delar av norra halvklotet hade så kallt väder att 1816 blev känt som året utan sommar. Som bandet Rasputina uttrycker det:

June, 1816
A sudden snow storm blankets all the country side.
So, Mary Shelley had to stay inside
and she wrote Frankenstein.
Oh, 1816 was the year without a summer.

(Du kan lyssna på hela låten i klippet längst ner i detta inlägg.)

Det var alltså tvåhundra år sedan Mary Shelley kurade i Villa Diodati tillsammans med en bunt berömda poeter. Där fick hon uppslaget till romanen Frankenstein, och föregrep en helt ny litteraturform. Brian Aldiss gjorde sig till förespråkare för Frankenstein som den allra första science fiction-romanen. Sf som genre utkristalliserades förstås långt senare, men i boken Billion Year Spree argumenterade Brian Aldiss för att det var något helt nytt som Mary Shelley gjorde i den här boken, en form av berättelse om människan och hennes teknik och vetenskap som inte kunde skrivas mycket tidigare än så här.

Något som gör historien om den här boken ännu mer fascinerande är att hela situationen där idén till romanen uppstod utlöstes av en process som vid den här tiden var helt okänd: hur ett vulkanutbrott kunde påverka temperaturen och vädret över hela jorden.

Det finns en populärvetenskaplig bok som heter Tambora efter den indonesiska vulkanen som exploderade 1815. Medeltemperaturen världen över sjönk under en tid nästan med en grad jämfört med det normala — det låter lite, men det räckte för att utlösa missväxt och hungersnöd på många ställen. Mängden aska som vulkanen spydde ut i atmosfären lär ha varit så stor att den hade kunnat täcka hela Storbritannien upp till knähöjd.

BBC har gjort ett radioprogram om året utan sommar: In Our Time: 1816, the Year Without a Summer. Det är värt att lyssna på, för den som kan ta till sig samtal på engelska. Programmet tar upp både geologin, följderna för den historiska utvecklingen, och naturligtvis den där episoden som ledde till den berömda monsterromanen. Vill du fördjupa dig mer i den kulturhistoriska biten finns ett avsnitt av Imaginary Worlds Podcast som tar upp samma ämne.

Det är något ganska skrämmande och fascinerande med sådana jättevulkanutbrott. Jag tycker att det har gjorts väldigt lite av detta 200-årsminne i svenska medier. SvD har publicerat en text: Året utan sommar födde världsberömt monster. Annars har jag inte sett så mycket (tipsa gärna i kommentarsfältet nedan, om det finns något jag har missat!). Men den som liksom jag fängslas av hur geologin kan skaka om den mänskliga tillvaron rekommenderas att också läsa den här texten om ett vulkanutbrott på 500-talet som också påverkade människor och gjorde avtryck i myter och sagor.

Fotnot:Året utan sommar” är även titeln på en en bok om Utöya. Men det är ju fråga om något helt annat.

Publicerat i Geologi, meteorologi, Vetenskap och science fiction | Lämna en kommentar