När blir något en nyhet? Exemplet ‘Oumuamua

”Varför publicerar vi det här just nu?” Det är en fråga jag har fått lära mig att ställa. Den kan vara mer eller mindre viktig, men i stort sett värderas det högre att prata om något som är aktuellt än om något som hände någon annan gång. Någon form av aktualitetskrok behövs.

Jag brottas ofta med det där, för det finns så mycket som jag vill berätta om därför att jag själv tycker att det är häftigt. Inte för att det finns något nytt med det, nödvändigtvis. Det går förstås att skruva till saker så att de blir en nyhet. (Eller att börja med en nyhet och sen tappa bort nyhetskroken för att det fanns intressantare delar i det hela. Jo, jag har gjort så. Jag säger inte att det är bra.) Men igår började jag i alla fall tänka på det igen. Plötsligt började människor omkring mig på redaktionen mumla om ”rymdsensation”, och ”alla pratar om den där asteroiden idag”. Men vad nu! Det var ju min nyhet, som jag gjorde redan förförra veckan! Det var ovanligt för mig, att ha osynk med nyhetsflödet genom att ligga före, snarare än att ligga efter.

Vad handlar det om? Den 19 oktober upptäcktes en asteroid som gjort en snäv sväng ganska nära solen, och nu var på väg bort igen. Det intressanta var att dess bana låg helt utanför planet där planeterna och de flesta av solsystemets egna asteroider och kometer kretsar. Den hade en ovanligt hög hastighet också. Så hög att den inte kan vara bunden i solsystemet, utan måste komma någon annanstans ifrån. En besökare från en annan stjärna!

Det är väldigt häftigt. Sådana besökare finns i vår närhet kanske tio gånger om året, enligt beräkningarna, men ingen har tidigare lyckats få syn på en.

Kring den 26 oktober, när jag fick två pressmeddelanden om upptäckten (via AAS, American Astronomical Society), var jag tyvärr upptagen med annat och hann inte skriva något. Sedan kändes det hela gammalt och redan gjort, och jag funderade på om jag skulle göra något bara till tidningen. Då råkade jag se på twitter att det fanns en ny grej: asteroiden hade fått ett namn och hette nu ‘Oumuamua. Bra! En nyhet! Så skrev jag om den då.

Fast sen visade det sig att det var igår saken fick genomslag. Då hade en studie publicerats i Nature, och det kom ut glassigare pressmeddelanden med fina bilder. Nasa gjorde en liten film. Då gjorde kvällspressen sin grej, och bekantas bekanta plockade upp olika tagningar och spred i sociala medier. (Hrmpf. De borde såklart ha delat min notis också, tycker jag! Gjorde jag den inte häftig nog?)

Det här är ganska intressant när saker som egentligen har gjorts vid något tidigare tillfälle plötsligt blir omtalat. Nyhetskroken som gör att medier väljer att publicera vid ett visst tillfälle kan vara att något sådant har publicerats i en vetenskaplig tidskrift — eller kanske bara att ett universitet har skickat ut ett pressmeddelande om en avhandling som publicerades tidigare samma år. Något händer som puffar upp det på agendan, även om det råkar vara lite godtyckligt vad och när. Och även om de som är insatta i en viss fråga tycker att det är gammal skåpmat.

Så vad är själva nyheten? När ett nytt fenomen presenteras är nyheten för de flesta att fenomenet alls finns. Upptäckten. Nya rön kan tillkomma, och ge en ursäkt att publicera, men det är ändå inte det som går fram. I det här fallet var det asteroidens form som var det nya som kom fram i Nature-publiceringen. För de flesta var det nog ändå asteroid från annat stjärnsystem som var grejen.

Jag är på det stora hela väldigt nöjd med att jobba i ett ganska långsamt medium, där det inte spelar så stor roll exakt vilken dag jag pratar om saker. Det som är häftigt är häftigt varje dag, inte bara när surr uppstår. Men jag tycker också att det är kul att vara med när andra pratar om sådant jag vet något om. Jag måste nog trots allt försöka jobba lite på det.

Annonser
Publicerat i Astronomi, Kommunikation | Lämna en kommentar

Kraft i arm och fysikförståelse i barm

— Med kraft, helt enkelt.

En medpassagerare visade mig hur jag skulle stänga dörren till min kupé, som var förankrad i öppet läge för att inte stå och slå när tåget krängde. Det visade sig att den satt fast i väggen med en magnet, och jag hade bara inte tagit i tillräckligt för att lossa den.

Jag tänkte på den där repliken nu när jag läste om hur Newton började definiera fysikens begrepp. Kraft, massa, rörelsemängd, tröghet, och så vidare. Alla sådana ord har nu sin precisa betydelse inom facket, och kopplas till matematiska symboler som används för att beskriva deras relation till varandra. Men så var det inte på 1600-talet. Då fanns bara de vanliga, vardagliga betydelserna. Med kraft! Du tar i, och det känns!

Men kraft är fortfarande svårt, mer än trehundra år efter Newtons Principia. Inte minst just därför att vi har det där vardagsbegreppet i bakhuvudet hela tiden.

Tänk dig att du sitter i en slänggunga i en gammaldags karusell. Snurrar den tillräckligt fort svänger du mer utåt, högre upp och längre från mitten. Det är som om en kraft drar i dig, och vill pressa dig ut från karusellens mitt. Men Newton ser det på ett annat sätt. En kraft är något som förändrar en rörelse, bromsar den eller snabbar upp den eller får den att ändra riktning. Din kropp fortsätter rakt fram, ända tills den påverkas av en kraft. Det är karusellgungan som först drar i dig så att du får upp farten, och sedan håller fast dig inåt, och hindrar dig från att flyga iväg. Skulle kedjorna gå av skulle du snabbt fortsätta bortåt. Inte rakt ut från karusellens nav, som du skulle ha gjort om det faktiskt fanns en yttre kraft som drog dig utåt. Nej, du skulle flyga iväg längs tangenten — i en rät linje med just den riktning och hastighet som du hade när kedjorna brast. Det du känner är ändringen i rörelsen — det som hindrar din rörelse från att vara likformig, att behålla samma riktning och fart.

Det tankesprång Newton gjorde var att koppla ihop månens rörelse kring jorden med äpplets fall. Äpplet faller till marken. Hur stark behöver kraften som håller fast månen i sin bana egentligen vara? Om månens bana styrs av samma kraft som drar äpplet till marken — gravitationen — stämmer styrkan? Kraften borde avta som kvadraten på avståndet, om inte annat av geometriska anledningar: ett föremål sett på dubbelt så långt avstånd ser en fjärdedel så stort ut. Samma minskning borde gälla en kraft som strålar utåt och på dubbelt så stort avstånd ska verka över fyra gånger så stor yta. Newton räknade på den rörelseförändring (allså kraft) som behövdes för att hålla fast månen i sin bana och fann att den stämde överens med hur äpplet föll till marken, med hänsyn taget till att månen är så mycket längre bort.

Jag tror att nutida vetenskapshistoriker misstänker att Newton fuskade lite med beräkningarna, för att få resultet att stämma trots att han inte hade så bra mätningar. Men det minskar inte det effektfulla i att dra slutsatsen att gravitationen är universell, och att samma kraft påverkar alla kroppar i världsalltet.

Men det kan fortfarande vara lite förvirrande. Äpplet faller ju faktiskt nedåt. Varför faller inte månen ned? Här känns det som om det vore fint med en centrifugalkraft ändå, en utåtriktad kraft som skulle hålla kvar månen på himlen. Och sen har vi hört i skolan om Newtons tredje lag, att varje kraft har en lika stor och motriktad kraft. Om jorden drar i månen, måste det inte finnas en till kraft som drar i månen åt andra hållet för att det ska stämma?

Nja. Nej.

Kraft och motkraft, det stämmer. Men motkraften i det här fallet är månens dragningskraft på jorden. Lika mycket som jorden drar i månen drar månen tillbaka. Månen har också massa, och tyngdkraften fungerar åt alla håll, mellan alla föremål med massa.

Dessutom faller månen faktiskt. Det är bara det att den till skillnad från äpplet missar jorden. Kanske har du någon gång sett en klassisk förklaring till det här med omloppsbanor, med en kanon på ett berg. Om kanonkulan lämnar mynningen med rätt liten hastighet faller den ned en bit bort. Med lite högre utgångshastighet når den marken längre från kanonen. Och eftersom jorden är rund kommer den kanonkula som skjuts iväg tillräckligt hastigt för att följa jordens krökning att missa jorden helt och hållet, och färdas hela vägen runt. Det är den delen av farten som är riktad längsmed jordytan som är nyckeln. Så länge inget bromsar i framåtriktningen måste kanonkulan fortsätta. (I praktiken blir det problem med luftmotstånd, men i vi kan ju tänka oss att kanonen står på ett berg som sträcker sig utanför atmosfären.) Tyngdkraften ändrar då riktningen på rörelsen, men den bromsar inte farten.

Det är samma sak med månen. Den faller, runt runt, varv på varv. Rymdstationen också. Och jorden runt solen. Allt som befinner sig i en omloppsbana gör det genom att falla och missa. Rymden är stor, och det är rätt osannolikt att två kroppar ska befinna sig precis på kollisionskurs. De drar i varann, men passerar på tryggt avstånd. Den enda kraften i sammanhanget är gravitationen!

Tricket för att se hur det funkar är att tänka på att i fysiken är kraft något som ändrar en rörelse. För rörelser fortsätter annars i samma riktning och med samma fart, utan att ändras. Det skrev jag om i texten ”Är du trög eller?” här på bloggen för ett tag sen. Kika gärna på den också!

***

Sen kan folk ibland tänka ett varv extra, och komplicera bilden en smula. Som i den här XKCD-serien. Men det här med att lösa ekvationer i speciella koordinatsystem är ändå inte till hjälp för den som bara vill få ett grepp om det där med månen och äpplet, så jag undviker att gå in på de där resonemangen.

Publicerat i Mekanik | 2 kommentarer

Diverse rymdiga grejer

Det händer mig ganska ofta att jag har öppnat en rad med flikar i min webbläsare, med intressanta saker som jag tänker att jag vill titta på igen eller läsa noggrannare. När jag satte igång att rensa några såna tyckte jag att en rad av dem var ganska fint tematiskt länkade, i en serie om rymdfart och rymdteknik och lite astronomi på kanten. Här kommer de, pplagda i en sorts crescendo från jorden och bortåt, ifall nån annan också kanske skulle tycka att det är kul.

Nästa år är det tänkt att det nya James Webb Space Telescope (JWST) ska skickas ut i rymden. Många sätter hopp till JWST för till exempel att försöka få fram detaljer från atmosfären på de nyupptäckta planeterna kring stjärnan Trappist-1. Vad jag inte visste var att Hubbleteleskopet kanske kan behöva repareras för att fungera som komplement — och som backup ifall något går fel med JWST. Det säger i alla fall Universe Today, och berättar samtidigt om den nya farkosten Dream Chaser, som jag faktiskt inte kan påminna mig om att jag hört om tidigare. Den är en sorts rymdflygplan, mindre än den gamla rymdfärjan, som ska kunna ta människor till och från omloppsbana. Mer om Dream Chaser finns bland annat på Space.com. Fast jag undrar lite hur det går med den, det är inte alla planer som blir av i slutänden.

Ett annat rymdföretag, som är mer känt för allmänheten, är SpaceX. Som många redan har hört den här veckan tänker Elon Musk skicka ett par rymdturister kring månen (utan att landa alltså) redan 2018. rymdfartskännaren Ariel Waldman har pratat i australiensisk radio om SpaceX månfärd, och säger som många andra: vi får väl se hur det går.

Men Elon Musks planer knyter tydligen an till andra nya tongångar. Att Donald Trump har uttryckt månfartsambitioner snappade jag inte upp förrän i en krönika från Spektrum der Wissenschaft. Föregångaren Barack Obama talade om månen som något som redan är gjort och ville sikta direkt på Mars, men nu är det nytt ljud i skällan. Krönikören i Spektrum uttrycker sig lagom reserverat. Men frågar också: behövs det galningar och oförnuft för att alls få ihop någon ny fas av mänsklig rymdfart?

Elon Musk och andre entusiaster siktar ju på att i längden etablera mänskliga kolonier, med bofasta människor, på andra platser i solsystemet. Jag har inte sett tv-serien The Expanse (än), men via den här artikeln om hur solsystemet har koloniserats i seriens universum fick jag nys om boken Beyond Earth: Our Path to a New Home in the Planets, som verkar kul. Där driver författarna tydligen tesen att det är bland asteroiderna och på Jupiters månar som möjligheterna finns, snarare än på Mars.

Blickar vi ännu längre ut i rymden kan det handla om att utforska andra stjärnsystem. Rymdsonderna Voyager 1 och 2 fyller snart 40 år i rymden, men de har knappt tagit sig utanför solsystemets gräns. Breakthrough Starshot är kanske det första projektet att någorlunda realistiskt sikta på att skicka sonder till en annan stjärna och få information tillbaka därifrån. Idén är alltså att skicka en svärm av små och lätta miniatyrsonder som ska skjutas iväg på en laserstråle. Nature hade nyligen en rätt fin artikel om vad som krävs för att lyckas med det här projektet. Den är värd att läsa för den som inte har satt sig in i projektet. Det verkar möjligt att få sonderna dit, men att skicka tillbaka en bild är svårare.

Längre bort än så sträcker sig inte mina lästips just idag. Men det kanske räcker så.

Publicerat i Astronomi, rymdfart | 4 kommentarer

Tord Hall och rymdfararna

Ett knastrande telefonsamtal från sommaren 1969 har tillbringat några år i mitt bakhuvud. Jag hörde det första gången 2014, 52 minuter in i ett poddavsnitt om rymdkapplöpningen.

— Min kollega här, Tord Hall här, vi talade om de moraliska aspekterna här tidigare, jag tycker att vi har talat för lite om dem.

Det är en lite vass telefonröst, med tydliga r, men en aning dröjande på målet. Som om berättaren i en gammal journalfilm har tagit ledigt och sitter och nattsuddsfilosoferar. En kroppslös stämma, som svävar in i Sveriges Radios rymdstudio från ingenstans och bollas mellan de närvarande. De kallar honom professor … Ehn? Kanske.

Mannen i telefonen frågar om moralen på månen, och om rymdfararna som är på väg dit är censurerade på något sätt. En annan person som förvirrande nog också låter som om han talar över telefon, säger att det finns människor som kan hålla käften utan censur, och drar ner skrattsalvor.

Klippet är slut. Samtalet om rymdkapplöpningen går vidare till andra spår. Men jag blir kvar i rymdstudion.

Namnet Tord Hall blir en liten kardborrekrok som hänger sig fast i mitt medvetande. Jag känner ju till honom. Jag har hans bok om matematikern Gauss — den enda bok jag lyckades köpa av den legendariske Bokviktor.

Tord Hall fortsätter sedan att komma i min väg gång på gång. Namnet har gjort sitt avtryck i Uppsalas akademiska noosfär, där det fortsätter att skvalpa omkring genom år och decennier. Varje gång jag läser ”Tord Hall” tänker jag på mannen i telefonen och kvällen då en människa första gången gick på månen. Det gamla radioklippet blir som en liten mystisk relik som jag tycker om att ta fram ibland och titta på. Jag förstår den inte, men den får mig att le.

Jag lyssnar igen, något år senare. Och igen. Nya frågor dyker upp i mitt huvud. Satt professor E hemma tillsammans med Tord Hall och åt mazariner och drack kaffekask framför radion? Och vilka var det som fanns i studion när Sveriges Radio höll rymdvaka kring månlandningen? Dessutom gjorde professor E en annan kommentar, som uppenbarligen skulle vara en sorts förtydligande:

— De där förra gubbarna skämde ju ut sig eländigt oppe i luften, och jag undrar hur det blir med de här pojkarna.

Vad syftar det på egentligen — ”de förra gubbarna”? Vad var det de gjorde för att skämma ut sig så? Vad var felet på moralen ”i luften”?

Frågorna svämmar över en dag när jag kikar i bokhyllan och inser att loppisfyndet Satelliter och rymdfärder av Tord Hall skrevs redan 1958. Tord Hall kan väl inte ha suttit med professor E och tänkt ut en flummig fråga om rymdmoral ett drygt decennium senare. Kanske satt han snarare bland experterna i studion, och det var något han sade där som fick professor E att ringa in? Men vad, vad? Nu måste jag gå till botten med det. Jag är en kunskapsromantiker i grunden, som inte vill tro att ett svar kan vara sämre än en fråga.

1969 ligger djupt tillbaka i den dimmiga urtid då datorer var reserverade för ett litet invigt prästerskap. Het informationsteknologi bestod fortfarande av telefonkatalog, dagstidning och flyktiga etermedier. Internet vill i förstone inte upplåta så många hemligheter kring radions rymdbevakning på den tiden. Wikipedia berättar bara att Tord Hall var ”naturvetenskaplig medarbetare”, vad det nu ska innebära, vid Svenska Dagbladet och Sveriges Radio från 1951 respektive 1955.

Tord Hall, naturvetenskaplig medarbetare. Han hade nog följt med i flytten och gick som barn i huset i Sveriges radions moderna betongkloss vid Gärdet. Ett självklart inslag i möblemanget av en rymdstudio, fattas bara annat.

Sveriges Radios lyssnarservice känns dock inte vid några kunskaper om vare sig Tord Hall eller rymdstudion. De skickar hjälpsamt en länk till ett helt annat exempel på rymdbevakningen under 60-talet. För all del, sådant kan jag alltid lyssna på lite mer av. Men för de riktiga detaljerna får jag vända mig till DN:s digitala arkiv. Inget går upp mot lite äkta arkivrotande, särskilt inte om jag kan göra det hemma i soffan.

Jag gräver rakt på guldådern. Månlandningen ”skildras i tre direktsändningar med publik i studio 4 i Radiohuset”, där rymdreportrar, ingenjörer och professorer finns med och kommenterar. Även rymddiktaren Harry Martinson är på plats. Bland de uppräknade experterna finns mycket riktigt Tord Hall. Och vad mera är: Tord Hall har tankar om vad rymdfärder kan betyda för människans moral.

— Om vi tittar på jordens gränsstrider däruppeifrån måste de te sig som ett slagsmål mellan två myrstackar. Då kanske vi äntligen upptäcker hur enformig vår historia av våld egentligen är.
— Ja, och framför allt kanske vi lär oss att älska jorden mer, insköt Martinsson tankfullt.

Astronauterna ska bokstavligt höja sig över de jordiska problemen, och dra oss med sig upp till en ny nivå av upplysning. Ändå påtalar professor E för den samlade skaran att det var några gubbar som skämde ut sig eländigt oppe i luften. Hur var det med dem egentligen?

Rymdhistorikern Amy Shira Teitel kan berätta om censuren av astronauternas språkbruk. I kommentarsfältet diskuteras hur Gene Cernan och Tom Stafford kastat ur sig svordomar på sin färd kring månen med Apollo 10, då månlandaren testflögs men utan att landa.

Det är förstås detta professor E tycks ha tagit illa upp över. Astronauterna är representanter för mänskligheten ute i kosmos, och kan inte uttrycka sig hur som helst. De är sändebud i himlarymderna — änglar! De måste på något vis uppföra sig som något större än sig själva.

Samtidigt är de testpiloter. Människor. Däggdjur i en plåtburk ute i det stora intet. Vad ska de där att göra?

Redan är nästa besättning på väg ut till månen. I rymdstudion sitter publiken från 18 till 24 och följer spektaklet Apollo 11. Nästa dag blir det ytterligare två sändningar med publik. De försöker förstå, anstränger sig för att ta in det här ögonblicket av världshistoria, och de vill tro att det är ett utvecklingssteg mot en mognare mänsklighet.

Men alla är inte så övertygade. DN redogör för en reaktion från allmänheten.

Ett par ungdomar på Sergels torg deklarerade blankt ut i etern att de ansåg färden helt ointressant. Det är oansvarigt att lägga ner så mycket pengar, menade de.

De är blasé och oimponerade, på det vis som unga människor verkligen gör till en konst. Människor på månen? Meh. Det rör mig inte i ryggen. Och förresten finns det viktigare saker.

Rymdstudion har förstås svar på tal.

Men tack vare tidigare rymdprojekt kunde de nu via satellit få svar från Arne Thorén i Houston. Han berättade att rymdprojektet kostat 260 miljarder kronor på elva år. Samtidigt har USA lagt ner 7000 miljarder på försvaret sedan andra världskriget.
— Och pengarna hade säkert hamnat hos försvaret om man struntat i rymdprojekten, konstaterade lektor Hall i studion.

Vi känner igen diskussionen. Den förs varje gång rymdverksamhet kommer på tal.

De har nog rätt, de där ungdomarna på Sergels torg. Naturligtvis är hela företaget oerhört löjligt. Ett litet dammkorn, en mikroskopisk flaga från den tunna hinnan av liv på en planet, som slungas ut till dess drabant en dryg ljussekund bort. Sedan återvänder kornet igen, ännu mindre än det var från början. Några ytterst små fragment förflyttas från den ena himlakroppen till den andra. Inget har förändrats, egentligen.

På samma vis är varje mänskligt företag kopiöst löjligt i det stora hela. Vad är en människa?

Den här hopplösa hårlösa apan utan speciella särskilda fördelar utom ett överdimensionerat huvud och motställda tummar. Hon tar sig för med den ena omöjliga uppgiften efter den andra. Sträcker sig ut, prövar och testar, övervinner sina begränsningar gång på gång. Hur långt kan hon nå? Åtminstone till månen. Till månen!

Jag vet inte vad det här betyder. Jag vet inte om månfärderna var en återvändsgränd eller en språngbräda. Sett på kort sikt ser de ut som en historisk parentes, även om det var en anmärkningsvärd sådan. Men vem vet, i det långa loppet. Fängslande är det, oavsett.

Jag lyssnar på professor E igen, och skakar på huvudet. Professorn står i begrepp att få se artfränder bege sig ut på en annan himlakropp. De är längre bort än trettio jordklot lagda intill varandra. Då sitter han och funderar över svordomar. Löjligt det också, men vad det betyder vet jag i alla fall.

Det betyder att människor i grund och botten är hypersociala varelser, ständigt medvetna om varandras beteende. Innanför pannbenet finns ett finkalibrerat sinne för andra människor. Varje individ stämmer av mot andra i omgivningen, och tillsammans bildar de en jättelik metaorganism med rena superkrafter. Det är sådant som gör att människor kan öppna porten till en enorm hangar och fösa ut ett fönsterlöst 36-våningshus som ska sprängas i luften och brinna i atmosfären medan den lilla lasten längst upp slungas ut i planetrymderna.

Samma sinne betyder också att hur långt bort rymdkapseln än tar sig så finns de sociala banden och medmänniskornas förväntningar där som en osynlig navelsträng som förbinder den med jorden. Det finns någon som bryr sig om hur astronauterna pratar.

Med det anser jag nog att mina frågor om det där ljudklippet har fått sina svar. Tord Hall får sin rätta plats i rymdstudion i min hjärnas arkiv. I boken Satelliter och rymdfärder läser jag hans egen diskussion om hur tekniken kan användas både till förintelse och utveckling. Rymdmoral, redan långt innan den där radiokvällen. Så tar han farväl av läsaren som trosviss teknikoptimist i den avslutande meningen:

Teknikens Janusansikte är vänt både mot det förflutna, mot skräck och barbari, och mot en utopisk framtid som överträffar mänsklighetens alla drömmar.

Publicerat i Forskare, rymdfart | 3 kommentarer

Astronomin bakom Jules Vernes månfärd

Från jorden till månen och fortsättningen Omkring månen av Jules Verne är ett tidigt förebud om rymdfarten som vi känner den idag. Trots att den är generöst kryddad med satir och komedi är det den första berättelse som försöker ta sig an rymdresor på ett någorlunda realistiskt sätt, utifrån sin tids kunskaper. Inte bara ett förebud förresten, utan även en sorts startskott: att läsa om den här månfärden inspirerade Konstantin Tsiolkovskij till att inte bara spekulera utan sätta sig ner och räkna på hur det faktiskt skulle kunna gå till att ta sig ut i rymden. Och på den vägen är det.

Jules Verne var förstås författare och inte fysiker, och en del av de lösningar han tar till borde ha tett sig orimliga för insatta människor redan 1865. Fjädringsmekanismen inuti rymdprojektilen, till exempel. Lite spelrum måste det ändå finnas för diktarens fantasi, annars skulle det knappast bli någon roman. Författaren är hur som helst påläst, och många av detaljerna som nämns hänvisar till de senaste och hetaste astronomiska rönen. Det är ganska roligt att ta en titt på, och bli påmind om hur mycket astronomin har utvecklats på 150 år.

Vad som fick solen att lysa var länge en stor gåta. Att atomkärnor kan slås ihop med varandra och avge överskottsenergi stod klart först ett gott stycke in på 1900-talet. Solens kemiska sammansättning var inte heller känd när den här boken skrevs. Den förklaring som tvärsäkert förfäktas av Barbicane, där han sitter i sin högteknologiska rymdkapsel av aluminium och med kemisk luftrening, är att solen hettas upp av infallande kometer. Det var nog en ganska spridd hypotes, för den anges också i kapitlet om astronomi och meteorologi i mitt referensverk om 1800-talet (Hundra år i ord och bild från 1899).

En krock med en komet är också vad den eldige fransmannen i besättningen, Michel Ardan, föreslår som förklaring till kratern Tycho. Kratern omges av strålar, som för honom påminner om sprickorna i en fönsterruta som träffats av en sten. Men Barbicane avfärdar den hypotesen som överflödig. För honom är det enkelt: månen har krympt medan den stelnade, och alla ringberg och liknande formationer har bildats genom sådana processer. Det här är också den gängse föreställningen bland 1800-talets astronomer, så vitt jag kunnat läsa mig till.

Nedslagskratrar diskuteras förutom detta inte alls. Däremot stöter månfararna på meteorer (eller kanske snarare meteoroider, eller asteroider, om jag ska vara teknisk), alltså rymdstenar. En är jordens följeslagare och kretsar kring vår planet som en ytterst liten måne. En fransk upptäckt! Som sedan visade sig inte kunna bekräftas, men ändå.

En annan ”meteor” ser de på månens baksida, och den är mer fyrverkeripjäs än död stenklump. Den spricker upp i många delar som glöder i olika färger. Det här förklaras med hänvisning till observationer av meteorer som lyser fastän de befinner sig långt utanför jordens atmosfär. Numera vet vi att meteorer är stenar som hettas upp av friktionen mot luften och brinner upp. Uppenbarligen har några 1800-talsastronomer gjort en felbedömning av avståndet till några större meteorer, och dragit slutsatsen att de kan lysa starkt även om de befinner sig i lufttom rymd.

Många astronomers namn nämns när månfararna diskuterar de här sakerna, men astronomerna ger också praktisk hjälp till företaget. I början av boken vänder sig kanonbyggarna till observatoriet i Cambridge, Massachussets, för att få reda på några viktiga data om månen och hur en projektil bäst ska avfyras för att kunna komma dit. Det är alltså universitetet Harvard, som hade USA:s första riktiga observatorium. När projektet fortskrider donerar kanonklubben pengar för att astronomerna ska anlägga ett nytt stort observatorium uppe på en bergstopp och på så vis kunna följa deras resa. Det hade varit något, om det hade blivit av i verkligheten!

Publicerat i Astronomi | Lämna en kommentar

Forskning & Framsteg och jag

För femtio år sedan kom första numret av Forskning & Framsteg, men då fanns inte jag. För min del börjar historien med nummer 2 1984, som var det första som kom över tröskeln till mitt hem.

Det som lockade mig i början var kanske de roliga bilderna och rubrikerna. Särskilt outplånligt är minnet av en artikel om vad felsägningar berättar om språket, som illustrerades med en bild på en kvinna med en hatt i koppel som frågar efter ”hatt och kundmat” i affären. Sådant blir kvar i minnet i decennier, uppenbarligen. Men det var mer som fastnade. Jag lärde mig vad feromoner var, vad människor åt på stenåldern, och att det gjorts märkliga experiment om hjärnhalvornas funktioner med epilepsipatienter som fått hjärnbarken avskuren.

Vem vet hur det här fiberrika tillskottet till barndomens läsdiet egentligen påverkade mig?

Men det var i Barnens uppslagsverk jag lärde mig att allt bestod av atomer, vilket jag berättade för min lillasyster. Hon tyckte att det lät jätteknasigt och dubbelkollade genast med högre auktoriteter.

— Pappa! Anna säger att Fantomen har gjort allting!

Jag blev oerhört harmsen, något så dumt skulle jag ju aldrig säga. Men det är inte så lätt, det där med att förklara svåra saker på ett tillgängligt och begripligt sätt. Den här incidenten var kanske min första lektion i hur förförståelsen påverkar vad en lyssnare eller läsare kan ta till sig av ett budskap. Fantomen-tidningar hade hon sett, min syster, men ordet atom var ju inte så vanligt.

Mitt verkliga intresse för atomer väcktes dock först långt senare. Det var i gymnasiet jag läste om viktiga experiment och började fundera på hur vi egentligen tar reda på att atomer finns. Eller vad stjärnor består av, eller vad elektricitet egentligen är. Det där med att kunna ta reda på sådant som ligger bortom sinnenas omedelbara räckvidd är ganska fantastiskt. Jag blir alltid förtjust över eleganta experiment, som ofta består av en enkel grundidé som är lätt att förstå. Att genomföra experimenten i praktiken är tyvärr mycket svårare än att förklara dem, och ännu svårare blir det allt eftersom forskningen försöker komma åt allt mer undflyende fenomen.

Det var den utmaningen som lockade mig till forskning om neutriner och mörk materia, ökänt svårfångade ting. Under min forskarutbildning arbetade jag med neutrinoteleskopet Amanda, och försökte se om neutrinospåren i Antarktis is kunde avslöja något om universums mörka materia. Så blev jag medlem av den vid det här laget ganska stora grupp människor som försökt fånga mörk materia-partiklar men inte hittat några.

Nu skriver jag om fysik och astronomi, och det som lockar mig mest är fortfarande hur vi egentligen vet. Hur har forskarna tagit reda på de fakta de presenterar, och hur pålitliga är resultaten? Det är de frågor jag vill ställa. För nog är det otroligt fascinerande just detta med hur instrument och modeller kan vidga förståelsen av världen långt utanför vardagserfarenheterna.

Jag hoppas att jag nu när jag är fysik- och astronomiredaktör på Forskning & Framsteg ska kunna ge lite näring åt andras nyfikenhet på världen, precis som tidigare årgångar har matat min hjärna.

Publicerat i Fysik, Meta | 3 kommentarer

Astrologi är lika knasigt som vanligt

Vi är vana vid att solen går upp och ner och årstiderna varierar i en jämn rytm. Även om vädret är olika från år till år återkommer vår- och höstdagjämningen. På natthimlen ser vi också olika stjärnbilder. Framåt vintern stiger Orions välbekanta silhuett upp om kvällarna, men ska du se den nu i september får du vänta till ganska sent. Det beror på att jorden befinner sig på olika sidor om solen vid olika tider på året, så därför tittar vi åt olika håll i rymden beroende på årstid.

En intressant sak som de flesta kanske inte tänker på, eftersom det inte märks inom en livstid, är att detta inte är riktigt konstant. Jordaxeln pekar just nu mot polstjärnan (det är därför polstjärnan ser ut att stå stilla och kan användas för att pålitligt ta ut riktningen mot norr), men den gör inte det hela tiden. Det finns en långsam rörelse som kallas för ”jordaxelns precession”, som inte bara gör att vår polstjärna slutar att vara polstjärna efter några hundra år utan som också gör att vårdagjämningen flyttar sig längs jordens bana. Årstiderna inträffar inte på samma sida av solen nu som vid vår tideräknings början. (Vill du ha lite mer koll på vad som syns på himlen och hur det funkar rekommenderar jag Astroinfo.se.

Och här kommer vi in på astrologins underligheter. Både astrologer och astronomer har stenkoll på jordaxelns precession, eftersom de tittar på företeelser på himlen. Men det vanliga horoskopläsare inte brukar veta är att deras ”stjärntecken” definierades för över tvåtusen år sen och därför inte alls hänger ihop med den stjärnbild som gett namn till den. Det beror på att astrologin helt enkelt har tappat en stor del av sin kontakt med stjärnhimlen. Västerländsk astrologi utgår ifrån tolv lika stora sektioner av himlen, som ligger fast i förhållande till jorden — inte till vad som syns på himlen. De här himmelssektorerna har fått namn efter stjärntecken som låg i den riktiningen när Ptolemaios levde. När en astrolog säger att solen står i oxens stjärnbild säger en astronom att det gör den ju inte alls! Titta på himlen, oxen är inte där utan en bra bit brevid!

Varpå astrologen svarar att det struntar jag i, för det är inte var stjärnorna står som spelar roll.

Solens och planeternas riktningar tar astrologen nogsamt ut, men tolkningen fortsätter att följa det mönster som lades ned för nästan tvåtusen år sedan. Var jorden befinner sig och vad himlakropparna faktiskt är för något bryr sig en astrolog inte om. Astrologer bryr sig heller inte om sådant som faktiskt påverkar människolivet på mätbara sätt, som ekonomi och sociala förutsättningar. Det enda som spelar roll i astrologin är ett abstrakt spel med vinklar och symboler. På vissa sätt tar detta spel hänsyn till himlen som den ser ut från marken, men vad vi vet om jordens plats i rymden spelar inte särskilt stor roll.

Men många känner ändå till vilket stjärntecken de är födda i enligt tidningshoroskopen. Därför är stjärntecknen en ganska bra utgångspunkt för att berätta om vad som faktiskt händer på himlavalvet och hur vår plats i universum ser ut. Jag gjorde eget försök med detta för KIT.se i somras. Det finns alltid människor som blir lite förvånade när de får veta att deras stjärntecken inte stämmer överens med stjärnbilderna på himlen, så det är kul att berätta om.

Samtidigt är det förstås ingen nyhet, och grejen med stjärnbilderna brukar vara ute i media emellanåt. Tydligen gjorde Nasa ett eget pressmeddelande eller liknande på detta nyligen, vilket fick minst en astrolog att surna till och skriva ett svar. Och länken till det kom till mig, från någon som ville säga att min artikel har fel för att astrologer känner till precessionen och struntar i var stjärnorna står eftersom de ändå följer Ptolemaios himmelsindelning.

Men faktum är att det är ungefär vad jag också skrev. Jag citerar mig själv: ”Astrologin har tappat kontakten med den verkliga stjärnhimlen för länge sedan.” Vilket skulle bevisas.

Horoskop lockar människor för att de ger spännande små berättelser som kan tas som infallsvinklar på att fundera på sitt liv. Det är därför så många ändå tjusas lite av astrologin. Men horoskpen har absolut noll kontakt med det mänskliga livets egentliga ingredienser, och de saknar helt koppling till stjärnorna. Så jag föredrar ju verkligheten, kan jag säga. Och det är den jag vill berätta om.

Publicerat i Astronomi | Lämna en kommentar