Några funderingar om populärvetenskap och vetenskapsjournalistik

Populärvetenskap handlar om att föra fram vetenskapliga rön till allmänheten och göra dem begripliga. Det sysslar vetenskapsjournalister också med. Fast journalistiken har (åtminstone teoretiskt) fler ambitioner. Den ska också kunna vara lite kritisk och granska vad som sker inom forskarvärlden, och hur den samverkar med samhället runtomkring. Vetenskapsjournalisten ska också ta fasta på aktuella ämnen och frågor, och plocka fram den vetenskapliga vinkeln – forskningens perspektiv på nyheterna i omvärlden.

Det här borde vara angelägna saker. Relevant på alla områden i samhället och livet, och dessutom en bransch som stöds av mycket skattepengar och därför borde ha ögonen på sig. Trots det känns det ofta som om både akademin och forskarnas resultat är okända områden och informationen bara når ut till dem som letar efter den.

Jag är ju lite ny i det här fältet fortfarande (sen 2012), och kan inte påstå att jag vet allt eller har alla svaren om hur det här funkar, eller bör funka. Men jag har många tankar om det.

Igår hamnade jag i ett väldigt intressant samtal om vetenskapsjournalistik, på twitter. Det började med att jag lyssnade på ett poddavsnitt som gjordes av Mediespanarna och Akademipodden gemensamt. Det handlar om medier och forskning, och är intressant på många vis (jag kommer nog att lyssna på det en gång till). Men jag blev lite provocerad av att de tycktes säga att det inte finns några vetenskapsjournalister i Sverige. Utom Karin Bojs. Men hallå! sade jag. Hur är det med DN:s nya vetenskapsredaktör, Maria Gunther Axelsson, eller Åke Spross på UNT — eller för den delen Vetenskapsradion (som är Sveriges största vetenskapsredaktion). Ja, och så SVT då, som i ärlighetens namn också nämndes i podden även om de fick det att låta som om Victoria Dyring var hela redaktionen.

Är vetenskapsjournalistiken så osynlig? Ja, förmodlingen. Det är nog som de sade i podden, att den finns mest i specialtidskrifter och på andra ställen där bara de intresserade söker upp den.

En av de intressanta saker som kom fram i samtalet som följde var att Magnus Edlund önskade sig en vetenskapsredaktion som jobbar som en debattredaktion, och plockar upp aktuella ämnen. Jag tycker nog att Vetenskapsradion klarar detta rätt bra emellanåt, men som Magnus också påpekade är det inte alla som lyssnar på P1. (”Men det finns ju på internet” vill jag invända … fast där hänger inte alla heller.) Nej, det som skulle behövas för att folk i gemen skulle märka något av vetenskapsbevakningen är nog att alla tidningar, tv och radio, hade bra vetenskapsbevakning på nyhets- och debattplats, i mycket större omfattning än idag. Inte bara som lustig kuriosa, eller som sense of wonder-inslag, utan som något som faktiskt har vardags- och samhällsrelevans.

Det skulle kunna gå åt det hållet, om fler mediamänniskor fick upp ögonen för det här området, samt kanske en liten kurs — det går bra att börja med Therese Bergstedts goda råd om att undvika fallgropar.

Jag själv, vad skulle jag vilja göra då?

Jag är ju ganska nördig av mig, och gillar verkligen själva den populärvetenskapliga delen. Att försöka göra svåra saker begripliga, och att berätta om häftiga fenomen och nya insikter. Det allra roligaste där är förstås att ge mig på saker som jag känner är hajpade eller ofta missförstådda, och försöka bena ut hur det fakiskt är med det där. Som med kvantdatorer.

Fast jag blir ändå alltmer intresserad av att också skildra forskningens villkor. Hur bedöms forskning, hur finansieras den, vad beror det på vem som blir framgångsrik. Vad betyder de politiska ambitionerna för vad det faktiskt forskas på. Vem blir forskare, och vad är det som avgör vem som blir kvar inom akademin och inte. Väldigt intressanta frågor, fast just detta är kanske på sätt och vis ännu smalare än kvantdatorer. Kvantgrejer har någon sorts mystisk fascination som till exempel doktorandfrågor faktiskt inte riktigt har.

Tillägg:
Therese Bergstedt var med i avsnitt 108 av Skeptikerpodden, och berättade om sitt arbete. Mycket intressant — särskilt för mig som knappt tittar på tv någonsin, och som inte har någon inblick i hur det funkar i det mediet. Therese är väldigt bra på det hon gör (jag har jobbat med henne på radion).

Publicerat i Kommunikation, Meta | Lämna en kommentar

24 december: speglar från ett partikelfysikexperiment

rich-speglar

Julafton. Glitter och glans! Idag har jag här på bloggen en bild från Ångströmlaboratoriet som ser ut som ett konstverk, och numera är det väl vad det är också. Men från början speglarna på det här hjulet varit en del av ett experiment — i skrivande stund är jag inte helt säker, men jag tror att det var DELPHI på CERN. Den här sidan verkar styrka det.)

Speglarna har alltså varit en del av en sorts detektor som kallas för RICH, akronym för Ring Imaging CHerenkov detector (ja, den här sortens konstlade akronymer är partikelfysiker alldeles väldigt förtjusta i).

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

23 december: galvanometer (tror jag)

galvanometer

Den här saken är jag inte helt säker på vad det är, men den är så snygg att jag vill ha med den ändå. Jag tror att det är en galvanometer, alltså en bättre och känsligare typ av mätare för elektrisk ström än den amperemeter jag visade här häromdagen. Den är tillverkad av Siemens & Halske, och kommer från sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal. (Jag kan säkert få reda på fler detaljer om de här prylarna från fysiska kabinettet om jag rotar i saken. Det här jag vet kommer från bilder i den text om fysiska kabinettet som Arne Eld Sandström skrev i Kungl. Vetenskapssamhällets i Uppsala Årsbok 25/1983-1984 — den finns i särtryck, och den hittade jag på ett antikvariat.)

Jag grunnar på att det kan vara en differentiell galvanometer — som här i de historiska samlingarna på Kenyon College.

Det vore verkligen kul att veta mer om hur den här saken fungerade.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

22 december: telefonlur från 1917

telefon

”Denna telefonlur tillverkades 1917 av Siemens & Halske” står det på skylten brevid. Den har förmodligen använts för något typ av demonstration i undervisningen, eftersom den finns med i fysiska kabinettets samlingar.

Publicerat i Ångströmlaboratoriet | 1 kommentar

21 december: Anders Ångströms heliostat

Ångströms heliostat

En heliostat är en manick med en spegel som vrider sig och hela tiden riktar solens ljus mot samma plats. Den här tjusiga saken lär vara tillverkad 1859, och köptes in till Anders Jonas Ångströms solobservatorium.

Publicerat i Ångströmlaboratoriet | Lämna en kommentar

20 december: visartelegraf

visartelegraf

Det här är en visartelegraf från fysiska kabinettet. Sändaren är hjulet till vänster. När den ställs in på en bokstav skickas signalen till mottagaren till höger med en visare som då pekar på rätt bokstav.

Den här har väl använts för demonstrationer, men liknande visartelegrafer har jag sett på Sveriges Järnvägsmuseum, så de har funnits i bruk. De kräver förstås mindre av telegrafisten än vanliga telegrafer, vem som helst kan läsa av den utan att kunna morsekod. Men de måste vara ganska mycket klumpigare att använda.

Publicerat i Ångströmlaboratoriet | Lämna en kommentar

19 december: enkel och snygg gammal amperemeter

amperemeter

Bland prylarna från fysiska kabinettet finns en ganska rolig gammal amperemeter som får det att klia i fingrarna på mig att bygga en egen. Den består helt enkelt av en spole och en mätare (av järn antar jag) som kan röra sig upp och ner i spolen. När ström skickas genom ledningen bildas ett magnetfält, som lyfter mätaren. Hur högt den når beror på strömstyrkan, och den kan läsas av på skalan i det smala fönstret.

Publicerat i Ångströmlaboratoriet | Lämna en kommentar