Mina artiklar som granskar idéer med hög imponansfaktor

I våras skrev jag en rad artiklar där jag tittade närmare på lite mer storslagna och häftiga idéer från teknik och relaterade fält. Jag är mycket svag för den typen av saker, sådana som får mig att säga wow och samtidigt undra. Tanken var att plocka isär dem och se hur nära verkligheten de ligger — eller hur långt ifrån. Här är de ämnen jag hann med:

Har du missat någon av de här texterna är det bara att klicka på länken.

Publicerat i Gravitation, Kommunikation, Mekanik, Tillämpningar, Vetenskap och science fiction | Lämna en kommentar

Tvåhundra år sedan året utan sommar

Juni för tvåhundra år sedan var det riktigt uselt badväder. Faktum är att det var allvarligare än så: missväxt och elände. Stora delar av norra halvklotet hade så kallt väder att 1816 blev känt som året utan sommar. Som bandet Rasputina uttrycker det:

June, 1816
A sudden snow storm blankets all the country side.
So, Mary Shelley had to stay inside
and she wrote Frankenstein.
Oh, 1816 was the year without a summer.

(Du kan lyssna på hela låten i klippet längst ner i detta inlägg.)

Det var alltså tvåhundra år sedan Mary Shelley kurade i Villa Diodati tillsammans med en bunt berömda poeter. Där fick hon uppslaget till romanen Frankenstein, och föregrep en helt ny litteraturform. Brian Aldiss gjorde sig till förespråkare för Frankenstein som den allra första science fiction-romanen. Sf som genre utkristalliserades förstås långt senare, men i boken Billion Year Spree argumenterade Brian Aldiss för att det var något helt nytt som Mary Shelley gjorde i den här boken, en form av berättelse om människan och hennes teknik och vetenskap som inte kunde skrivas mycket tidigare än så här.

Något som gör historien om den här boken ännu mer fascinerande är att hela situationen där idén till romanen uppstod utlöstes av en process som vid den här tiden var helt okänd: hur ett vulkanutbrott kunde påverka temperaturen och vädret över hela jorden.

Det finns en populärvetenskaplig bok som heter Tambora efter den indonesiska vulkanen som exploderade 1815. Medeltemperaturen världen över sjönk under en tid nästan med en grad jämfört med det normala — det låter lite, men det räckte för att utlösa missväxt och hungersnöd på många ställen. Mängden aska som vulkanen spydde ut i atmosfären lär ha varit så stor att den hade kunnat täcka hela Storbritannien upp till knähöjd.

BBC har gjort ett radioprogram om året utan sommar: In Our Time: 1816, the Year Without a Summer. Det är värt att lyssna på, för den som kan ta till sig samtal på engelska. Programmet tar upp både geologin, följderna för den historiska utvecklingen, och naturligtvis den där episoden som ledde till den berömda monsterromanen. Vill du fördjupa dig mer i den kulturhistoriska biten finns ett avsnitt av Imaginary Worlds Podcast som tar upp samma ämne.

Det är något ganska skrämmande och fascinerande med sådana jättevulkanutbrott. Jag tycker att det har gjorts väldigt lite av detta 200-årsminne i svenska medier. SvD har publicerat en text: Året utan sommar födde världsberömt monster. Annars har jag inte sett så mycket (tipsa gärna i kommentarsfältet nedan, om det finns något jag har missat!). Men den som liksom jag fängslas av hur geologin kan skaka om den mänskliga tillvaron rekommenderas att också läsa den här texten om ett vulkanutbrott på 500-talet som också påverkade människor och gjorde avtryck i myter och sagor.

Fotnot:Året utan sommar” är även titeln på en en bok om Utöya. Men det är ju fråga om något helt annat.

Publicerat i Geologi, meteorologi, Vetenskap och science fiction | Lämna en kommentar

Alla borde få höra talas om synkrotronljus

På kurs, våren 2015. Övningar i att skärma av strålningen från olika anonyma preparat, för att försöka lista ut vilken sorts sönderfall som skedde i dem. En association förde till en annan, och snart upptäckte jag att jag pratade med kursledaren om MAX-lab och MAX IV.

MAX IV, för den som inte vet, är alltså det nya stora nationella laboratoriet, där en accelerator producerar synkrotronljus som kan användas för massor av olika former av experiment. Jag hade varit där bara några månader innan och de hade förstås ett rigoröst strålskydd, med tjock betong mot vilsekomna partiklar. Men framför allt var det stort och vacker och blänkande nytt allting.

— Det började ju som ett hemmabygge, kommenterade kursledaren.

Jag hajade till lite. Den där formuleringen kände jag igen.

— Ja … jag gjorde faktiskt ett radioprogram om det. För Vetenskapsradion.

— Jaså. Var det du som gjorde det?

Han tittade lite märkligt på mig, som för att försöka avgöra hur jag passade in i tillvaron.

Själv visade jag nog upp något litet förläget leende. En lyssnare! Upptäckt i sitt eget habitat, ute i det vilda!

Det är fascinerande och lite underligt, det där att en massa människor jag inte känner lyssnar på sakerna jag knåpar ihop. I detta fall hade jag verkligen svettats och legat sömnlös. Jag hade nämligen ryckts med lite väl mycket av min fascination för ämnet och hade för mycket material och för teknisk infallsvinkel på mina frågor. Det var verkligen inte lätt att baka ihop det till 17 minuter och 30 sekunder begriplig och tillgänglig lyssning. Resultatet är inte den bästa radio jag någonsin gjort. Men programmet innehöll ändå många roliga detaljer, och jag är verkligen väldigt fascinerad över det här med hur ett amatörbygge växer till en världsledande anläggning. Och att de hade såna speciella problem och fick trolla med knäna, som när de lade vantarna på en billig begagnad tv-sändare för att reparera en accelerator.

Kul att träffa någon som uppskattade programmet då.

Alla i Sverige borde få höra talas om MAX IV. Och om synkrotronljus. Vi har massor av kompetens och erfarenhet inom forskning som använder synkrotronljus som ett verktyg. Men här finns också en fin samling experter på acceleratorteknik, och bland dem finns ett namn som nämns väldigt ofta: Mikael Eriksson. Jag har hört människor kalla honom ”geni” på fullt allvar. Han tillskrivs ofta äran för framgångarna som lett fram till MAX IV, och det verkar inte vara taget ur luften. En intressant person, som var maskinchef på labbet fram till nyligen då han gick i pension.

Jag roade mig just med att leta upp och läsa några intervjuer med honom. Det var kul. Jag visste inte att han var systerson till nobelpristagaren Hannes Alfvén! Och historien om mangeln hade jag inte heller hört — följ länkarna nedan om du är nyfiken.

Sydsvenskan: Hjärnan bakom MAX-lab.
Webbplatsen för MAX IV: The hunt for the perfect beam of light.
Webbplatsen för Polhemspriset: Mikael Eriksson nominerad till Polhemspriset 2014 för utvecklingen av MAX-lab, världsledande synkrotronljusanläggning för forskning (han fick inte priset, men artikeln är fin).

Publicerat i Forskarvärlden, Tillämpningar | Lämna en kommentar

Den förlegade teknikens avtryck i språket

Känner du någon som brukar plåta med sin kamera? ”Plåta” är faktiskt ett lustigt språkligt fossil, av ett slag som jag blivit riktigt fascinerad av. Att ha plåt som medium i kameran har knappast varit vanligt på sisådär 100 år, men ändå finns det fortfarande människor som säger att de plåtar saker. Ordet har liksom frikopplats från den faktiska tekniken, och förknippas med resultatet, det som man vill åstadkomma.

Det finns mängder av exempel. Språket har förstås utvecklats och formats av alla tider som dess talare har upplevt. När jag hade börjat tänka på det upptäckte jag fler och fler högst levande ord och uttryck som syftar på teknik som slutat användas.

Läs mer

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Hur viskleken i form av rewrites ledde till dålig astronomi och skrämda läsare

Det händer oftare än vad som är rimligt att det står i någon tidning att någon rymdsten hotar jorden, och oroliga människor hör av sig till astronomer eller sådana som skriver om astronomi. Det jag stötte på igår tar nog priset bland vad jag hittills sett av slapp skrämselrapportering. Kommer jorden redan NÄSTA MÅNAD att råka ut från en skur av kometer, hitkastade av den mystiska planet 9? Det står ju att forskare har sagt det! Fast vid närmare titt visar det sig att forskaren egentligen pratade om något helt annat, och det finns inte fler kometer än vanligt på kollisionskurs med jorden. Hur blev det så där?

Det snabbaste sättet att åstadkomma en nyhetsartikel är att göra en ”rewrite” på vad andra redan har skrivit i andra tidningar. Detta involverar inte alltid så mycket journalistiska färdigheter, som det där med källkontroll eller att gräva fram egen förstahandsinformation.

Den här gången är det Nyheter 24 som brer på med Här är mystiska planeten som kan döda allt liv på jorden – redan inom ett par veckor. De citerar den inte så fantastiskt tillförlitliga källan The Sun, och skriver till och med att ”Jepp, det är faktiskt helt sant. Enligt The Sun, som pratat med astrofysikern Daniel Whitmore, så är det den mystiska planeten Planet 9 som är boven i dramat.”

Det är bara det att The Sun för det första troligtvis inte alls pratat med forskaren i fråga (som för övrigt heter Whitmire, så inte ens namnet är rätt) och för det andra inte påstår att han har sagt att något ska hända nästa månad. De har visserligen en liknande skräckrubrik men hänvisar i själva artikeln till odefinierade ”conspiracy theorists” och skriver att ”some are convinced there will be a collision or a near miss before the end of April”. Slött av Nyheter 24 att inte ens läsa korrekt innantill.

The Sun, i sin tur, verkar ha läst den här artikeln från Daily Star (inte heller bästa källan till kvalitetsinformation) som kom några dagar tidigare. I den är det ännu tydligare hur informationen om att något skulle hända NU är väldigt löst kopplad till den stackars oanande professorn. För Daily Star har förstås inte heller pratat med honom, och länkar inte till några källor (bara till sina egna tidigare artiklar).

De där konspirationsteoretikerna Daily Star hänvisar till, väldigt oprecist, kanske hänger på något internetforum — men de skulle lika gärna kunna vara helt påhittade. Professor Daniel Whitmire, som fått bli alibi för hela soppan, finns dock på riktigt. Den tändande gnistan för just det här exemplet på viskleken kan ha varit detta pressmeddelande från Whitmires hemuniversitet som handlar om hans senaste forskningsartikel.

Hela historien började alltså med att den pensionerade professorn Daniel Whitmire tog en ny titt på hypotesen om att periodiska massutdöenden kan orsakas av en okänd planet. Tanken är att den med vissa mellanrum kommer i ett sådant läge att kroppar i den yttre delen av solsystemet rubbas ur sina banor och kastas in mot solen, och en del av dem då träffar jorden. Den här idén är inte ny, men professor Whitmire har räknat på saken med hänsyn till nya rön. Han argumenterar för att det är möjligt att en okänd planet med en viss storlek och en viss typ av omloppsbana skulle kunna finnas utan att ha upptäckts tidigare, och att den skulle ha kunna ha den där periodiska effekten som kan kopplas ihop med massutdöenden. Möjligtvis.

Det där med att något skulle vara på gång (REDAN NÄSTA MÅNAD!) är dock helt taget ur luften. Profesor Daniel Whitmire pratar om händelser med 27 miljoner års mellanrum, och inget mer överhängande. Men det löst inlindade påhittet sprids och sprids vidare, och sedan kommer oroliga mäniskor och letar efter någon som mig, som får göra det jobb som i en idealisk värld journalister i den här rykteskedjan egentligen borde ha gjort — att bena ut hur det egentligen är.

Tillägg
Jag har nu varit i kontakt med professor Daniel P. Whitmire, och han är skäligen irriterad över den här bakvända uppmärksamheten. Ingen från de nämnda tidningarna har kontaktat honom, precis som jag trodde. ”Their quotes and attributes to me are bold-faced lies” skriver han, och tillägger att nästa kometskur enligt deras modell är 16 miljoner år i framtiden och inte nästa vecka.

Tillägg 2
För den som vill veta mer om ämnet finns massor på nätet, varav ett par saker som jag har gjort. Nyligen skrev jag om möjliga hot från rymden och vad det skulle gå att göra åt dem. För några år sedan gjorde jag också ett radioprogram om asterorider och kometer i solsystemet som nog står sig ganska bra än.

Publicerat i Astronomi, Kommunikation | 1 kommentar

När såg du senast någon klippa av sin handledares slips?

Slipsar på rad med doktorsavhandlingar.

Slipsar på rad med doktorsavhandlingar.

Det finns många lustiga akademiska traditioner. Idag besökte jag avdelningen för mikrosystemteknik (inom institutionen för teknikvetenskaper, Uppsala universitet) och blev lite förbryllad över de rader med slipsprydda avhandlingar som hängde längs väggarna. Att ha en lokal ”spikbräda” är inget ovanligt, där doktorsavhandlingen spikas upp i samband med att sammanfattningen och disputationsdatumet görs offentligt. Men att själva boken hängs upp tillsammans med en slips har jag inte sett förr.

Jag fick veta att de har en gammal tradition, kanske sedan 60-talet, att respondenten (den som ska bli doktor) efter avklarad disputation klipper av handledarens slips som en markering av sin nyvunna akademiska självständighet.

Genom tiderna har detta gått till på lite olika sätt. Någon nybakad doktor var tydligen lite väl entusiastisk och ville klippa av opponentens slips på samma gång. Opponenten är inbjuden från något annat lärosäte, och känner troligen inte alls till denna sed — och just den opponent som blev utsatt för detta försök var visst inte särskilt nöjd över det. Ibland har käcka handledare förberett en armerad slips som ska vara svår att klippa av. Och någon gång har en lånad slips rykt.

Hur det nu är gillar jag sådana ritualer. Det är en ganska stark symbolik i slipsklippningen.

Publicerat i Forskarvärlden | Lämna en kommentar

I urmakarens verkstad

Veikko Tähtinen med urverket i Danmarks kyrka utanför Uppsala. Foto: Björn Lindström.

Veikko Tähtinen med urverket i Danmarks kyrka utanför Uppsala. Foto: Björn Lindström.

Prolog: Ett jobb som aldrig blev gjort

I början av 2013 hade jag lite tid över mellan två vikariat, och ville göra något nytt. Tvärtemot vad jag fått lära mig på journalistutbildningen bokade jag in en intervjutid utan att någon redaktör nappat på idén.

Efter nära tre dagar med urmakaren Veikko Tähtinen satt jag inne med massor av material om kulturhistoria, teknik och en intressant person. Att hitta någon som ville publicera detta gick däremot inte alls bra. Utan deadline, teckengräns och utsikt att bli läst stoppade jag undan alltihop.

Tre år senare hittar jag mina anteckningar, bilder och ljudinspelningar. Jag minns hur fascinerande det var att titta in i urverken. Jag vill skriva det här reportaget, även om det aldrig kommer i tryck. Jag hoppas att du som hittar texten här ska tycka om att läsa den.

Läs mer

Publicerat i teknik | 4 kommentarer