Vi är nog ensamma i universum, och det ska vi vara glada för

Det kanske är extremt liten sannolikhet att intelligent liv ska uppstå. Men även en väldigt liten sannolikhet borde betyda att det finns ganska många civilisationer bland de stjärnorna i vår galax. Hur kommer det sig att vi inte har sett en skymt av dem?

Detta är den synbara paradox som har fått sitt namn efter fysikern Enrico Fermi, även om den förstås har äldre rötter än så.

Jag har haft den här i bakhuvudet några dagar, sedan jag hörde det senaste avsnittet av Obiter Dictum. Där pratade Billy och Tobias lite om en ny artikel¹ som skulle ställa Fermiparadoxen i ett nytt ljus. Var finns den! Jag måste läsa!

Tyvärr är jag drabbad av sommar, jag som redan i vanliga fall är ganska långsam. ”Dissolving the Fermi Paradox” visade sig i alla fall bekvämt nog finnas tillgänglig på arXiv².

Det de tre forskarna³ bakom den här studien har gjort är att ta en titt på de olika faktorerna i Drakes ekvation, som brukar användas för att uppskatta antalet högteknologiska civilisationer i Vintergatan. Problemet, skriver de, är att det finns många inbyggda antaganden i de värden som brukar användas — antaganden som inte är byggda på aktuell vetenskaplig kunskap.

De kommer fram till:

1) Osäkerheterna i de olika faktorerna är så stora att om de tas med i beräkningen är det inte alls osannolikt att vi är helt ensamma i Vintergatan.
2) Den uppdaterade beräkningen, inräknat astronomiska observationer, visar att det är mycket troligt att vi faktiskt är ensamma. Beräkningen landar på att det är 53%–99.6% sannolikhet att vi är ensamma i galaxen, och 39%–85% att det inte finns några andra högteknologiska civilisationer i hela det observerbara universum.

Det finns ingen paradox!

Artikeln har en fin slutkläm:

’Where are they?’
— probably extremely far away, and quite possibly beyond the cosmological
horizon and forever unreachable.

Det kan verka nedslående, men det finns alltid en annan sida av saken. Fermis observation om att vi är ensamma har lett många att spekulera om att avancerade civilisationer är kortlivade och utplånar sig själva. Det ger en ganska deppig uppfattning om mänsklighetens chanser — onödigt deppig, enlig författarna till ”Dissolving the Fermi Paradox. Det är deras tredje slutsats:

3) Den sorts pessimism angående mänsklighetens framtid som tar avstamp i Fermiparadoxen är ogrundad.

Vi vet alltså ingenting alls om hur högteknologiska civilisationer brukar utvecklas. Vi kan vara de första och de enda, och det betyder att vi faktiskt har en chans att hitta ett sätt att överleva i längden. Det är ändå rätt fint.

————————

¹Billy och Tobias kunde inte riktigt komma fram till vad formen kallas. ”Akademisk uppsats” är termen som äldre journalister använder, men det har jag aldrig hört någon inom akademin säga. Där säger folk ”paper” — eller försvenskat ”papper” — om de inte bara kallar det för ”artikel”, helt enkelt. Somliga använder också slanguttrycket ”pek”, vilket skojigt nog är en förkortning av ”pekoral”! Det tycker jag är extremt roligt, och bör uppmuntras. För riktigt länge sedan kallades vetenskapliga publikationer för ”memoir”. Det är också fint.

²Uttalas ”the archive”. För att skilja det från archive.org i tal kan den senare med fördel uttalas ”archive dot org”.

³Jag menar, kolla författarna! Artikeln visar sig vara skriven av några välkända figurer från Future of Humanity Institute. Anders Sandberg är en fantastiskt väl påläst person, och väldigt rolig att lyssna på när han föreläser. (Trevlig också. Jag råkade börja prata med honom vid ett bokbord på sf-kongressen Archipelacon i Mariehamn, om Lovelace och Babbage, tänkade maskiner, och om fotnoter. Fotnoterna i detta inlägg tillägnas Anders Sandberg!) Eric Drexler är ingen mindre än den berömde nanoteknikvisionären, fast han nu sysslar mer med AI. Toby Ord känner jag inte till sen tidigare, men han är tydligen en moralfilosof.

Annonser

Förbränningens mysterier

Min NO-lärare hängde upp stålull i en balansvåg och tände på. Metalltrasslet brann kvickt, och den sidan av vågen tyngdes ned. Förbränning är en reaktion med luftens syre, fick jag lära mig, och jublade lite inombords. Självklart! Det var så tydligt att det blev tyngre. Jag kunde med egna ögon se att här hände något som ökade massan. Sedan kunde vi räkna på det, och förklara precis vilka ämnen som var iblandade och hur atomerna sattes ihop med varandra till nya föreningar.

Jag var övertygad. Det passade så bra. Kemin funkade, allt klaffade, och fastän vi inte kunde se atomerna kunde vi förstå vad som hände med dem.

Men så enkelt är det ju aldrig från början. Lärarna i skolan sitter inne på hundratals år av experimenterande och vet vilka försök som är tydligast och lättast att få att funka i klassrummet. Vi får en nätt och prydlig förklaring, utnyttjar alla de tidigare famlande och fumlande försöken att pussla ihop saker, och glömmer hur svårt det var från början.

Flogistonteorin verkade ju rätt bra, på sin tid. Tanken var att allt brännbart innehöll ett ämne som kallades flogiston, och förbränning innebar att flogistonet avskildes och försvann. Var och en som har tänt en brasa har sett veden försvinna. Gå upp i rök, som det ju heter. Det är ju något som försvinner från materialet vi matar in i elden, och resterna som blir kvar är under idealiska förhållanden bara en minimal mängd gråvit aska. Ved skulle då vara till ganska stor del flogiston, och bara lite lite askämnen.

Hur vet du att det är fel? Jamen, koldioxid! säger du. Visst visst. Men har du sett koldioxid? Med egna ögon? Testat att det är det som händer?

Alltihop var ett ganska mödosamt arbete. Det handlade om att samla och lägga ihop många små ledtrådar och lista ut vad som låg bakom. Ett experiment skulle läggas till ett annat och slutsatser dras. Det resultat som håller för vidare prövning vaskas fram och blir kvar. Men ibland blir det lite rester kvar av det gamla, trots allt.

Så blev det också för Antoine Lavoisier, som redde ut det där med förbränning. Han tog Scheeles eldluft och listade ut att detta var den aktiva komponenten i vår vanliga luft. Dessuom innehåller vanlig luft rätt stor del av något som bara kväver eld, och inte underhåller den. Sedan finns det ännu en sorts luft, som kan brännas ihop med eldluften, och då bildas vatten. (Vatten är inte ett grundläggande element!)

Helt klart behövdes en ny terminologi för kemin. Kasta ut allt det gamla trasslet! sa Antoine Lavoisier. Ut med krångliga termer från medeltidens alkemi, ut med resterna av antikens elementlära, in med ett nytt språk som motsvarar det vi faktiskt vet! Han föll tillbaka på en idé från Robert Boyle, att ett grundämne är något som inte kan sönderdelas till enklare beståndsdelar.

Men vad skulle de här ämnena kallas? Särskilt intresserad var Antoine Lavoisier i det ämne som var inblandat i förbränning. Under sina fortsatta undersökningar hade han kommit fram till att detta ämne ingick i syror, så han drog slutsatsen att det var den princip som gjorde dem sura. Gaser i sin tur, tänkte han sig, var helt enkelt en bas kombinerat med värmeämnet caloric (det här var innan man hade kommit på vad värme är). Så syret fick sitt namn inte från sin egenskap att underhålla förbränning, utan för att det bildar syror: oxygene är ordagrant syra-alstrare.

Det är lite synd, för vi vet ju nu att det inte alls är syre som gör syror sura. Det är väte, eller snarare vätejoner, som är grejen. Ännu en sådan sak som var svår att lista ut, och tog lång tid att bena ut. Men vi sitter fast med ordet, som liksom kapslar in ett ögonblick i vetenskapshistorien när det verkade rimligt att de här ämnet var nyckeln till allt surt. Kol brändes och bildade en gas som kunde lösas i vatten och var kolsyra, det var helt uppenbart.

Antoine Lavoisier var djupt involverad i det franska samhället, såklart, och den där revolutionen kom lite i vägen för hans fortsatta gärning. 1794 blev han halshuggen. Men han hade gjort ett starkt arbete med att övertyga Europas kemister om att lämna flogistonteorin, och boken om de kemiska ämnena hade redan kommit ut. Redan 1795 utkom skriften Försök till svensk nomenklatur för chemien där den svenska termen syre lanserades. Så vi sitter vackert med det här ordet, trots att det baseras på en felaktig uppfattning.

Hydrogen, vatten-alstrare, var ett mycket bättre ord, och har visat sig hålla riktigt väl. Väte är ju ämnet som bildar vatten när det brinner.

För övrigt tycker jag att Ørsted gjorde en genialisk grej när han myntade de danska orden <a href=”https://da.wikipedia.org/wiki/Brint”>brint och ilt för vätgas och syrgas. De skulle ha använt de orden som namn på grundämnena, för att väte kan brinna och att syre är eldämne stämmer fortfarande. Tydligen har de övergått till hydrogen och oxygen i skolböcker och liknande. Betydligt tristare ord.

Hur som helst. Det finns ju andra intressanta och krångliga aspekter på det där med förbränning. Hur fascinerande är det inte att paret Lavoisier — Antoine var gift med Marie-Anne som också var hans vetenskapliga medarbetare — utforskade andning.

Det var tämligen klart redan innan Lavoisier att samma sorts luft som underhöll eld också behövdes för andning. Det hade gjorts massor av försök med detta. När Priestley framställde sin ”avflogistonerade luft” testade han gasen genom att stänga in en mus i den. Han observerade att en mus i samma mängd vanlig luft brukade tuppa av efter en kvart, men i hans nya gas klarade den sig i en timme och släpptes ut lika pigg som innan den stängdes in.

Paret Lavoisier, ihop med andra kompetenta människor omkring sig, identifierade att det som hände vid andning var samma sorts process som när ämnen brinner. (Jag läste om det i den här intressanta artikeln.) Syre förbrukas, och koldioxid (”chalky aeriform acids”) avges. Den värme som utvecklas motsvarar också värmen från till exempel ett ljus som brinner och förbrukar samma mängd syre. Slutsatsen var att andning involverar förbränning! Briljant.

Men vad är det som brinner? Vad gör kroppen egentligen? Det är något som händer i lungorna, och avger värme till kroppen, föreslog Lavoisiers medarbetare. Lite diffust. Men så skulle det förbli i över hundra år. För kroppen och dess processer är något ännu mycket krångligare och svårare att bena ut än vad luft och eld består av.

Vetenskap är ett otroligt invecklat bygge. Varje tid fogar mödosamt till sina pusselbitar. Om de tidigare delarna inte passar eller går att foga ihop med de nya, då måste man göra smärtsamma omtolkningar. Men de äldre lagren, de ligger liksom mer och mer tillstampade och avslipade. Den grunden ruckar inget på, längre. Vi kan lita på det utan att detaljkolla varje del, eftersom så mycket annat är beroende av att de bitarna finns på plats. Allt skulle rasa om något där var fel. De mer nyligen ditfogade bitarna, de kan krympa och svälla och behöva jobbas med lite för att vi ska kunna lita på dem helt, men bygget i sig står kvar även om någon av dem rasar.

——————-

Vill du läsa mer finns en det en fin inledning av en hyllad vetenskapshistoriker i den här utgåvan av Antoine Lavoisiers Elements of Chemistry på Archive.org.

Ett citat av Antoine Lavoisier själv:

The impossibility of separating the nomenclature of a science from the science itself, is owing to this, that every branch of physical science must consist of three things; the series of facts which are the objects of the science, the ideas which represent these facts, and the words by which these ideas are expressed. Like three impressions of the same seal, the word ought to produce the idea, and the idea to be a picture of the fact. And, as ideas are preserved and communicated by means of words, it necessarily follows that we cannot improve the language of any science without at the same time improving the science itself; neither can we, on the other hand, improve a science, without improving the language or nomenclature which belongs to it. However certain the facts of any science may be, and, however just the ideas we may have formed of these facts, we can only communicate false impressions to others, while we want words by which these may be properly expressed.

Klassiska experiment!

Det finns en kampanj på gång just nu, under hashtagen #hurvetdudet? — poängen är tydligen att få en vetenskapsförankrad debatt och bättre diskussionsfrågor inför valet. Men jag tycker att frågan nästan alltid är relevant, och särskilt när det handlar om vetenskap. Det är ju i den frågan hela vetenskapen gömmer sig, liksom!

I ljuset av den frågan är det roligt att gå till rötterna, till de där klassiska experimenten som sägs ha avgjort viktiga frågor. Ofta visar det sig att experimenten hade en lite annan tolkning och betydelse i sin samtid än de har fått i historieskrivningen efteråt. Samtidigt rymmer de väldigt mycket av den där nyfikenheten på världen. Hur vet vi egentligen att jorden är rund? Hur vet du det, kan du vara helt säker? Det går ju att testa, och någon har gjort det. Först famlande, sen allt säkrare och noggrannare.

För att få grotta ner mig i sånt införde jag inslaget Klassiska experiment i Forskning & Framsteg. Där har jag återbesökt ganska olika typer av klassiska experiment. Jag har gått tillbaka till originalkällor i möjligaste mån, och försökt ta reda på hur de här sakerna ursprungligen gjordes. Sen har jag förstås inte skrivit en akademisk uppsats, utan något ganska kort och snärtigt som ska vara begripligt för var och en som är nyfiken.

Nu har vi haft två nummer helt utan klassiskt experiment. Det har märkligt nog inte blivit någon folkstorm. Men hur som helst tänkte jag att det kunde vara kul att samla länkarna till dem jag har gjort hittills, ifall nån skulle vilja grotta ned sig i sånt här.

Rutherford och alfastrålningens gåta — hur gjorde Ernest Rutherford för att ta reda på vad alfastrålarna bestod av?

Galileo och fallet från det lutande tornet — det mest berömda experiment som antagligen inte genomförts.

Så lyckades Henry Cavendish väga jorden — hans experiment var ett av dem vi fick göra i den första mekanikkursen på universitetet.

Så plockade Newton isär regnbågen — men däremot gjorde han nog inte det där med att sätta ihop ljuset så att det blev vitt igen. (Och för övrigt håller optiken på det där skivomslaget inte riktigt för närmare granskning. Men men.)

Wilsons moln på burk — inte visste han att det skulle bli en partikeldetektor!

Hur fick månen sina märken? — inte riktigt som Robert Hooke trodde, trots bra experimenten.

Bråk om hoppande grodben födde två nya forskningsfält — och spelade viss roll för bakgrunden till romanen Frankenstein.

De här sakerna har varit så fint utformade i tidningen. Mycket av den känslan går förlorad när man läser detta på nätet. Men texten finns ju, och själva innehållet är hoppeligen intressant hur som helst.

Kan jag övertyga någon om att bry sig om atomfysik?

En lång stund sitter jag och skriver, helt absorberad. Det är spännande, det här ämnet! Ord läggs till ord. Lite svårt att foga ihop dem till en helhet, men det kommer, det kommer.

Så tittar jag upp och tar en paus. Jag måste, om inte annat för att släppa ner axlarna och sträcka på kroppen ibland. Då slår självtvivlet till. Det kommer inte att FUNKA! Ingen bryr sig om atomfysik. Jag har för knöliga metaforer. Mitt sätt att skriva är fel, själva rytmen i meningarna kommer att kastas ut av nästa språkgranskare och redaktör som tittar på det. Vad är det för mening med att ens fortsätta?

Egentligen vill jag ju bara förklara den där coola fysiken. När jag har tänkt på något och frågat ut människor och känner mig jättefascinerad, då vill jag dela med mig av det. Ge en liten aning om något som de flesta inte känner till. Visa på att det faktiskt till och med går att förstå sig på själva grundidéerna. Jag vill ta med mig läsaren in i de hemliga rummen, in i laboratorierna där så få sätter sin fot, men också dela med mig av någon aha-upplevelse. In i materien, ut i rymden!

Egentligen sitter jag på exakt rätt position för att kunna göra detta. Jag är för sjutton fysik- och astronomiredaktör på Forskning & Framsteg — något som ofta slår mig som något orimligt fantastiskt. Men så kommer de där inre rösterna. Det är så extremt lätt att tänka mig människor som suckar och lägger tidningen åt sidan. Som säger att snälla du, sånt här begriper jag mig inte på och inte är jag intresserad heller. Och sedan tänker jag på alla mina förebilder som skriver så fantastiskt och medryckande och underbart, och tycker att mina egna famlande försök blir så löjliga i jämförelse.

Det är då jag börjar trampa runt och hitta något annat jätteviktigt som säkert behöver göras först. Eller också stänger jag av nätanslutningen och tvingar mig själv att stirra på texten medan stressklumpen växter i magen. Det måste ju bli något. Måste.

Astronautgener och andra fallgropar i att berätta om forskning

För ett par veckor sedan såg jag plötsligt i mitt flöde en massa rubriker om astronautgener. Det här hade att göra med en studie där NASA jämför astronauten Scott Kelly med hans enäggstvilling Mark efter att Scott tillbringade ett år i rymden. Hur den här saken tog skruv i medierna är intressant både för att det knyter an till min gamla fundering om när något blir en nyhet, och för att det säger viktiga saker om svårigheterna med att berätta på ett riktigt och begripligt sätt om nya och lite krångliga saker.

Det hela började med ett pressmeddelande från NASA från 31 januari. Observera datumet, det här låg ute rätt länge. Sedan plockades det upp av Newsweek den 9/3, med rubriken ”Scott Kelly: NASA Twins Study Confirms Astronaut’s DNA Actually Changed in Space”. Därifrån togs det upp av CNN med flera. Men också av Scott Kelly själv, som skojade på twitter om att han inte längre behövde kalla Mark för sin ”identical twin” som det heter på engelska. Därifrån spred sig den här saken vidare, och tydligen tog även SVT upp den här saken i Rapport (men jag har inte lyckats leta upp det inslaget).

What? My DNA changed by 7%! Who knew? I just learned about it in this article. This could be good news! I no longer have to call @ShuttleCDRKelly my identical twin brother anymore. https://t.co/6idMFtu7l5

— Scott Kelly (@StationCDRKelly) March 10, 2018

https://platform.twitter.com/widgets.js

Men vad var det alltså som hade hänt med ”rymdgenerna”? Hur påverkades Scott Kelly? Kan gener bara ändra sig, så där, och kroppen fortsätter att fungera? Jag som inte kan jättemycket biologi (mitt område är fysik) undrade vad det var som faktiskt hade hänt i Scott Kelly. Jag frågade också en person som kan en del om biologi, som läste det där NASA-pressmeddelandet och inte heller förstod vad det här faktiskt betyder.

Lärdom 1: den som skriver ett pressmeddelande vet inte alltid vad det är som är svårt att förstå. Om inte ens folk som faktiskt vet något om hur kroppen fungerar kan dechiffrera innehållet är det tyvärr inte alls bra. Det här är en av mina käpphästar: en text måste funka för olika sorters förförståelse, och den som kan ämnet måste kunna koppla det som står till sina kunskaper. Annars hänger informationen liksom löst. Jag vet att inte alla håller med mig om detta, de tycker att det enda viktiga är att de som inte har så mycket förkunskaper ska kunna få ut något av en text. Det här exemplet tycker jag illustrerar varför det är dumt.

Hade jag rotat lite mer hade jag kunnat gå till botten med vad det var med de här generna, för NASA gjorde redan förra året en rätt så begriplig video om saken. Men nu ryckte jag mest på axlarna och struntade i det så länge. Senare råkade jag snubbla på rubriken Astronauts Mark and Scott Kelly Are Still Identical Twins, Despite What You May Have Read från New York Times. Den gav mig en liten bekräftelse på att det inte var så konstigt som det först lät, det hade visst att göra med ”gene expression”. Vad ”gene expression” är var förstås fortfarande diffust för mig. Men det var först i morse när jag läste en krönika av Agnes Wold i Fokus som jag fick en förklaring som jag tyckte att jag förstod: det var inte Scott Kellys DNA som hade skrivits om av rymdmiljön, utan det som hade ändrats var vilka gener som är aktiva respektive inaktiva. (Bra krönika, men den ligger bakom betalvägg, så du får köpa tidningen om du vill läsa den.) Sitt DNA har han kvar. Då så.

När NASA märkte vartåt det här var på väg lade de till en anmärkning i början av sitt pressmeddelande (vilket du redan har märkt ifall du klickade på länken ovan).

Mark and Scott Kelly are still identical twins; Scott’s DNA did not fundamentally change. What researchers did observe are changes in gene expression, which is how your body reacts to your environment. This likely is within the range for humans under stress, such as mountain climbing or SCUBA diving.

Det var detta New York Times refererade till. Personligen tycker jag att detta inte är en särskilt bra förklaring av vad ”gene expression” är för något. Agnes Wold gjorde det betydligt bättre. Men NASA har alltså gjort det ganska rimligt också i videon jag nämnde. Där sägs det tydligt att det som hänt är att ”tusentals gener ändrar hur de slås av och på”. Det intressanta att denna video ligger överst i Newsweek-artikeln, så den som började i den änden hade kunnat ta till sig informationen redan där. Men som vanligt är det mest rubrik och ingress som folk tar till sig, uppenbarligen även somliga rätt rutinerade journalister. Och det var förstås så hela cirkusen började.

Lärdom 2: fråga inte bara ”hur vet du/han/hon/de det?” (det är där hela grejen med vetenskap finns!) utan också ”vad betyder det här egentligen?”. Det är nyckeln till att faktiskt förstå nånting.

”Förklara!” Hmm…

”Vi hoppas att hon förmår
förklara så att vi förstår”

Ungefär nåt sånt hade mina klasskompisar diktat ihop till beskrivningen av mig i skoltidningen när vi gick ut gymnasiet. Min kompis Koffe gjorde vid något annat tillfälle en sorts imitation av mig där han ritade upp en trasselsudd av tanketrådar i luften med många komplicerade handgester.

Det hemska är att jag fortfarande är sådan. Något har fängslat mig och jag har gått och tänkt på det för mig själv. Så möter jag en annan människa och vill berätta hur fantastiskt häftigt och intressant detta är. Responsen är ofelbart antingen en glasartad blick och ursäkter att tala om annat, eller också en vänlig förklaring av att det där nog är bra men det inte går att hänga med i min förklaring riktigt.

Jag gör mig helt enkelt inte så bra i realtid. Jag behöver klura och putsa och jobba och vända och vrida på ord och formuuleringar. Ibland behöver jag dessutom visa det för nån som säger vad som är krångligt så att jag får gå tillbaka och mangla ut skrynklorna i texten en gång till.

När blir något en nyhet? Exemplet ‘Oumuamua

”Varför publicerar vi det här just nu?” Det är en fråga jag har fått lära mig att ställa. Den kan vara mer eller mindre viktig, men i stort sett värderas det högre att prata om något som är aktuellt än om något som hände någon annan gång. Någon form av aktualitetskrok behövs.

Jag brottas ofta med det där, för det finns så mycket som jag vill berätta om därför att jag själv tycker att det är häftigt. Inte för att det finns något nytt med det, nödvändigtvis. Det går förstås att skruva till saker så att de blir en nyhet. (Eller att börja med en nyhet och sen tappa bort nyhetskroken för att det fanns intressantare delar i det hela. Jo, jag har gjort så. Jag säger inte att det är bra.) Men igår började jag i alla fall tänka på det igen. Plötsligt började människor omkring mig på redaktionen mumla om ”rymdsensation”, och ”alla pratar om den där asteroiden idag”. Men vad nu! Det var ju min nyhet, som jag gjorde redan förförra veckan! Det var ovanligt för mig, att ha osynk med nyhetsflödet genom att ligga före, snarare än att ligga efter.

Vad handlar det om? Den 19 oktober upptäcktes en asteroid som gjort en snäv sväng ganska nära solen, och nu var på väg bort igen. Det intressanta var att dess bana låg helt utanför planet där planeterna och de flesta av solsystemets egna asteroider och kometer kretsar. Den hade en ovanligt hög hastighet också. Så hög att den inte kan vara bunden i solsystemet, utan måste komma någon annanstans ifrån. En besökare från en annan stjärna!

Det är väldigt häftigt. Sådana besökare finns i vår närhet kanske tio gånger om året, enligt beräkningarna, men ingen har tidigare lyckats få syn på en.

Kring den 26 oktober, när jag fick två pressmeddelanden om upptäckten (via AAS, American Astronomical Society), var jag tyvärr upptagen med annat och hann inte skriva något. Sedan kändes det hela gammalt och redan gjort, och jag funderade på om jag skulle göra något bara till tidningen. Då råkade jag se på twitter att det fanns en ny grej: asteroiden hade fått ett namn och hette nu ‘Oumuamua. Bra! En nyhet! Så skrev jag om den då.

Fast sen visade det sig att det var igår saken fick genomslag. Då hade en studie publicerats i Nature, och det kom ut glassigare pressmeddelanden med fina bilder. Nasa gjorde en liten film. Då gjorde kvällspressen sin grej, och bekantas bekanta plockade upp olika tagningar och spred i sociala medier. (Hrmpf. De borde såklart ha delat min notis också, tycker jag! Gjorde jag den inte häftig nog?)

Det här är ganska intressant när saker som egentligen har gjorts vid något tidigare tillfälle plötsligt blir omtalat. Nyhetskroken som gör att medier väljer att publicera vid ett visst tillfälle kan vara att något sådant har publicerats i en vetenskaplig tidskrift — eller kanske bara att ett universitet har skickat ut ett pressmeddelande om en avhandling som publicerades tidigare samma år. Något händer som puffar upp det på agendan, även om det råkar vara lite godtyckligt vad och när. Och även om de som är insatta i en viss fråga tycker att det är gammal skåpmat.

Så vad är själva nyheten? När ett nytt fenomen presenteras är nyheten för de flesta att fenomenet alls finns. Upptäckten. Nya rön kan tillkomma, och ge en ursäkt att publicera, men det är ändå inte det som går fram. I det här fallet var det asteroidens form som var det nya som kom fram i Nature-publiceringen. För de flesta var det nog ändå asteroid från annat stjärnsystem som var grejen.

Jag är på det stora hela väldigt nöjd med att jobba i ett ganska långsamt medium, där det inte spelar så stor roll exakt vilken dag jag pratar om saker. Det som är häftigt är häftigt varje dag, inte bara när surr uppstår. Men jag tycker också att det är kul att vara med när andra pratar om sådant jag vet något om. Jag måste nog trots allt försöka jobba lite på det.