Är du trög eller?

Foto: Yoshikazu Takada, CC-BY. Klicka på bilden för att se originalet på Flickr.

Foto av
Yoshikazu Takada, CC-BY. Klicka på bilden för att se originalet på Flickr.

När jag väl har lärt mig något, eller lagt mig till med en vana, tar det emot att lära om. Jag skulle våga påstå att det inte bara är jag. Vi kan nog alla känna igen oss i ett visst motstånd mot förändring i vissa lägen. Även den mest progressiva bland oss har en konservativ sida — kanske är obenägen att spela fia med knuff med någon annans husregler, eller hela tiden glömmer bort att hastighetsgränsen har ändrats på vägen mot köpcentret.

Det är också uppenbart vad som menas med att ”ha farten uppe”. Det känns i kroppen att det är mycket lättare att fortsätta med något än att börja på något nytt. Känsla för tröghet går att få i skarpa svängar också. Det är det som gör det roligt att åka berg- och dalbana — de där plötsliga ändringarna i riktning, när kroppens tendens att fortsätta rakt fram verkligen känns.

Med det i bakhuvudet tycks det lite konstigt att det behövdes en sådan tänkare som Isaac Newton för att formulera tröghetslagen: en kropp förblir i vila eller i likformig rörelse så länge inga yttre krafter verkar på kroppen. Lagt kort ligger. Och en sten som kastas fortsätter rakt fram … eller vänta nu. Den ramlar ju ner och stannar, det vet ju alla.

Läs mer

Publicerat i Fysikens lagar, Mekanik | Lämna en kommentar

Vad ska det betyda att en elektron ÄR matematik?

Idag finns en fin intervju med Max Tegmark i DN:s lördagsmagasin. Jag tycker att det är väldigt intressanta saker han sysslar med, men en av de saker han säger här är något jag funderat på ända sedan jag läste hans bok Vårt matematiska universum. Jag tar artikeln som ursäkt att till slut vädra de funderingarna för världen. Det handlar om att jag har svårt att förstå vad som menas att saker och ting inte bara beskrivs av matematik utan är matematik.

Jag tänker inte invända mot synsättet att världen kan betraktas som en matematisk struktur — åtminstone i bemärkelsen att allt som finns kan behandlas som uppsättningar av olika storheter och samband mellan dem. Men den som jag fastnar på är den extrema reduktionismen i att påstå att vissa företeelser på något grundläggande sätt ”bara är tal”. (Jag delar inte heller Max Tegmarks oerhörda tillit till hur långt Schrödingerekvationen räcker för att beskriva all materia, som trogna läsare kanske minns, men det är en annan fråga.)

Läs mer

Publicerat i Matematik, Partikelfysik | Lämna en kommentar

En bok med mängder av små historier kring grundämnena

disappearingspoon The Disappearing Spoon av Sam Kean är en av de böcker jag har rekommenderat flest gånger under det gångna året (stark medtävlare till The Thrilling Adventures of Lovelace and Babbage som jag skrivit om här tidigare). Det här är roligt och flyhänt berättade anekdoter ur vetenskaps- och teknikhistorien. Bokens titel kommer från ett skämt som tydligen genomförts vid flera tillfällen: tillverka en tesked av gallium, och iakttag den förvånade minen hos den som rör om i sitt te när skeden försvinner. Gallium har nämligen en smältpunkt på ungefär 30 grader.

Temat är grundämnen, och Sam Kean tar upp allt möjligt som har med dem att göra: upptäckter, användning, betydelse för tekniska tillämpningar. Kapitlen är lite vagt tematiskt upplagda, med rubriker som ”Elements in times of war” och ”How elements deceive”. Om grundämnet jod får vi veta att det haft stor politisk betydelse i Indien (på grund av skatter och att hemgjort billigt salt saknar jod som skyddar mot struma) men också att Bertrand Russell använde de mentala effekterna av jodbrist som argument för att själen och kroppen inte kan skiljas från varandra.

The Disappearing Spoon är lite som en jättestor ask med fina praliner — jag lyckades aldrig läsa mer än några sidor åt gången, sedan var hjärnan full och jag behövde lägga den ifrån mig lite. Därför tog det också cirka tre eller fyra månader att läsa den här boken. Det kanske beror på att det inte är en sammanhängande berättelse, utan mängder av dem. Varje kapitel rymmer en handfull olika historier, nedslag i allt möjligt som kan vara relaterat till ett eller annat grundämne.

Det fanns mycket här som väckte mer nyfikenhet hos mig, och en av de saker jag försökt nysta lite i är det där med Kasimir Fajans och Nobelpriset. Det finns nämligen ett rykte om att han var tilltänkt till Nobelpriset i kemi 1924, men att beslutet drogs tillbaka i sista stund, och att det skulle ha varit därför det inte blev något sådant pris det året. Det är förmodligen inte så, men Nobelkommittén är så hemlighetsfull att den varken säger bu eller bä om saken. Det hör till detta rykte att en svensk tidning ska ha tagit ut segern i förskott och skrivit i en rubrik att han skulle få priset fastän årets priser ännu inte tillkännagivits. Sam Kean har brevväxlat med Kasimir Fajans son, Stefan Fajans, som bekräftar den där sista delen. ”That a Stockholm newspaper published a headline ‘K. Fajans to receive Nobel Prize’ is not rumor but fact. I remember seeing a copy of that newspaper.” Jag undrar om det stämmer, och vad som stod i den där artikeln, så jag sökte i samlingarna av svenska dagstidningar som finns digitaliserade från KB. Jag kunde inte hitta något. Undrar om det är en sammanblandning och minnets töcken som rör till saker (den unge Fajans kanske såg en tidning som rapporterade från sin fars besök i Sverige til exempel), eller om det faktiskt var en tidning som skrev en sådan rubrik.

Hur det än må vara med detta är The Disappearing Spoon en läsvärd bok. Vill du ha lite smakprov av stilen kan du kolla in Sam Keans serie av blogginlägg där han bland annat lyfter upp det mest fascinerande anagram jag sett som i boken har hänvisats till slutnoterna.

Publicerat i Bok, Forskarvärlden, Kärnfysik, Klassiska experiment | 3 kommentarer

Vad ser du genom fönstret på ditt supersnabba rymdskepp?

Bild: David DeHetre, CC-BY, något beskuren av mig. Klicka på bilden för att komma till originalet.

Bild: David DeHetre, CC-BY, något beskuren av mig. Klicka på bilden för att komma till originalet.

Du är en rymdpilot, med väldigt avslappnat förhållande till hastighetsgränser. Det är bara att blåsa på, här ute i mörkret mellan planeterna är det ändå ingen som har koll. Men en hastighetsgräns måste du ändå hålla, för snabbare än ljuset kan du inte köra.

Nu har du kommit över ett superhäftigt rymdskepp, som ändå ger dig möjlighet att accelerera upp till mycket nära ljusets hastighet. Du är ivrig att ge dig ut i interstellär rymd och se stjärnorna susa förbi utanför fönstren. Men din andrepilot och medhjälpare Podkayne ler och skakar på huvudet när du säger det till henne.

–Vi får väl se hur det blir med det, säger hon gåtfullt.

Läs mer

Publicerat i Relativitetsteori, Vetenskap och science fiction | Lämna en kommentar

Det låter som science fiction, men egentligen är det bara för att skribenten är lat

Jag har gjort en iakttagelse. Så fort något är extra häftigt eller anmärkningvärt (har hög imponansfaktor som jag skulle vilja uttrycka det) är det minst en skribent som menar att ‘det låter som science fiction, men…’ Kalla det gärna för Åkas lag, parallellt med exempelvis Moores lag.

Det här är lite irriterande tycker jag som brukar fundera på vad olika uttryck verkligen betyder. Den där invändningen, ”men…”, betyder den då att den företeelse som beskrivs inte är science fiction? Varför kan inte något vara både science fiction och verkligt? Slutade månfärder att vara science fiction efter 1969? Det tycker jag känns absurt!

Dessutom är det lite slappt, ett väldigt klyschigt sätt att säga ”detta är så häftigt så du kommer knappt att tro det!”, vilket säkert går att uttrycka på fler sätt. Tänker jag.

Den som möjligen inte har observerat detta kanske inte förstår vad det är jag siktar in mig på här, så jag får väl visa. Pluralformen av anekdot är inte data, som vi vet, men här har jag inga särskilda pretentioner vad gäller metod, och presenterar oblygt mitt lilla urval av exempel. Det kan nog hända att jag fyller på här efterhand!

CERN om extra dimensioner.

Ny Teknik om rosor med elektronik inuti.

Sveriges Radio om forskningsprojektet Caring Monsters.

En vision om tågförbildelser mellan Finland och Sverige via Åland.

Förra året pratade alla om självkörande bilar, och då tyckte bland andra Sydsvenskan och DN att det lät som science fiction. (En sökning på ”det låter som science fiction” och ämnen som varit heta som till exempel nanoteknik eller 3d-skrivare ger mängder av exempel!)

Det kan ju hända att en intervjuperson använder uttrycket, och då kan det väl vara ursäktat att ta med det i ett citat.

Uppsala universitet gav ut ett magasin om rymden och använder uttrycket ”det låter som science fiction” på det enda rimliga sättet — nämligen för att leda in just på ämnet science fiction.

Publicerat i Kommunikation, Vetenskap och science fiction | Lämna en kommentar

Några forskaråsikter om vetenskapsjournalistik

Häromdagen var jag inbjuden att föreläsa om astronomi i svenska medier på Astronomdagarna. Det var intressant, och fick mig att tänka igenom en del saker. Efteråt fick jag också höra flera kommentarer om det jag sagt, och olika astronomer delade med sig av andra tankar och erfarenheter.

Bland forskare klagas det ofta på hur vetenskap och forskning framställs i media. Ibland bygger det på att de helt enkelt inte förstår journalisters prioriteringar och arbetssätt. Som när en professor beklagade sig över att en journalist pratat med honom i 45 minuter och resultatet bara blev två meningar — det skulle jag säga tydde på en seriös journalist som tar sitt jobb på allvar, och det betydde nog en del för artikelns slutliga utformning förutom de där två meningarna.

Men det händer ofta att forskare har både rimliga och konstruktiva klagomål på hur deras fält hanteras. Jag tänkte försöka lista några av de kommentarer som jag fått både nu och tidigare, och som jag tycker att mediasverige faktiskt kan ta och fundera lite på.

Det görs väldigt lite branschbevakning av akademin. Det går inte att lyssna på morgonnyheterna eller läsa dagstidningen och förvänta sig att få någon form av överblick över hur det ser ut med forskningsresurser, arbetsförhållanden i akademin, och så vidare.

Det finns knappt någon kritisk granskning av forskningen. Den enda redaktion som visar systematiska ambitioner att faktiskt göra det är Vetenskapsradion, men det räcker inte så långt. Till exempel är det väldigt märkligt att det inte sätts stora strålkastare på ESS, från flera olika håll. Enligt insatta personer jag har pratat med finns det stor besvikelse över att till och med Sydsvenskan tycks ha slutat med seriös bevakning av hur det egentligen går med detta jätteprojekt.

Det finns för få vetenskapsjournalister. Det här tror jag egentligen inte stämmer, utan problemet är snarare att alltför få stora redaktioner prioriterar vetenskapsbevakning, och därför sugs de kompetenta vetenskapsjournalisterna upp av specialisttidskrifter samt olika institutioner som vill ha informatörer och kommunikatörer. Dessutom har jag märkt att den seriösa vetenskapsrapportering som ändå görs går obemärkt förbi dem som klagar, vilket är lite trist. Inget ont om Karin Bojs, men hon är verkligen inte den enda som finns.

Varför publiceras pressmeddelandet rakt av? Jo, för att någon journalist sitter på en jättehård deadline och måste få ut något kvickt som attan. Men det är ett systemfel, och i den bästa av världar skulle detta aldrig hända. Det är dålig journalistik. En forskare jag pratade med störde sig särskilt på de reportrar som ringer upp och vill ha ett eget citat, för att skriva om texten, men som ändå inte ställer någon fördjupande eller kritisk fråga utan reproducerar pressmeddelandet helt och hållet om än med nya ord. Själv tycker jag att det borde vara obligatoriskt att titta på den bakomliggande forskningsartikeln, och se om det den säger verkligen verkar var samma sak som står i pressmeddelandet.

Reportrar ringer utan förkunskaper och vill ha en sammanfattning av ett helt forskningsområde på ett par minuter. Det här är förstås rätt irriterande, särskilt för dem som har varit i media tidigare och därför har en tendens att bli uppringda igen. Det skulle bli bättre frågor bara om reportern ville kolla Wikipedia först, och gärna försöka kolla vad den uppringda forskarens eget fält handlar om. (Detta kan jag inte tänka mig att en riktig vetenskapsjournalist skulle missa att göra!) ”Det är som om de skulle ringa Stefan Löfven och fråga vad det där ‘Socialdemokraterna’ är för något och vad de vill egentligen”, som en person som tydligen drabbats extra mycket av detta sade till mig. Slappt, egentligen.

Amerikanska resultat når ut mer än Europeiska. Jag är inte säker på om detta stämmer, och hur detta i så fall går till, men det finns forskare som upplevt att deras europeiska bidrag går obemärkt förbi medan den amerikanska delen av samma resultat referereras. Som om NASA smäller högre en ESO, till exempel. Jag har två gissningar: det kanske har något att göra med överdrivet beroende av Eurekalert för uppslag, men ännu troligare att redaktioner plockar upp saker från amerikanska nyhetsflöden och inte undersöker närmare var forskningen gjorts.

Det här är ett ämne som tål att diskuteras, från alla olika synvinklar. Dela gärna med dig av egna tankar i kommentarsfältet!

Komplettering: jag redigerade texten för att förtydliga att detta inte bara är sådant jag hörde på Astronomdagarna, utan även baseras på tidigare samtal med forskare inom skilda områden.

Publicerat i Forskarvärlden, Kommunikation | 3 kommentarer

Ada Lovelace 200 år!

Idag är Ada Lovelace Day, en dag som tillägnas kvinnor inom vetenskap, teknik och matematik. I år är det lite extra speciellt, eftersom det är 200 år sedan Ada Lovelace föddes — kvinnan som ibland kallas världens första programmerare. Hennes födelsedag är egentligen den 10 december, men på Nobeldagen är alla vetenskapsentusiaster förstås upptagna med annat så det är lika bra att fira jubileet idag.

Jag skulle vilja uppmärksamma denna dag med att rekommendera alla som vill veta lite mer om Ada Lovelace själv — eller som bara gillar smart underhållning — att läsa The Thrilling Adventures of Lovelace and Babbage av Sydney Padua.

Lovelace_3D_1_small_-e1428796175504Detta är en helt fantastisk bok, en sån där bok som får mig att hoppa upp och ner och veva med armarna och utropa att den här är ju UNDERBAR, den måste ALLA läsa! Sen inser jag att den kanske inte är allas grej, för denna bok låter sig inte snyggt sorteras in i någon enkel kategori. Det är en bok med tecknade serier som utspelar sig i en alternativ verklighet, men också en bok som är ett ymnighetshorn av fotnoter. OCH slutnoter! Historiska noter, baserade på brev och tidningsurklipp och andra samtida källor som nämnde huvudpersonerna. Dessutom finns här väldigt mycket helt seriös information om Babbages tänkta analysmaskin, den programmerbara räknemaskinen som kunde ha blivit den första datorn om den bara hade blivit byggd (som i The Difference Engine av William Gibson och Bruce Sterling¹). Här ges en chans för den som är lagd åt det hållet att faktiskt begripa lite av hur den skulle fungera.

I Sydney Paduas serier är maskinen ett jättelikt vidunder som huvudpersonerna klättrar runt inuti. De träffar också på en del lite skruvade versioner av fenomen från deras tid. I en minnesvärd scen möter Ada på en skenande maskin (den ekonomiska modellen!) en Isambard Kingdom Brunel (den kände ingenjören) som jagar ikapp på ett ånglok. Jag skulle inte beskriva boken som en tecknad serie om hur Ada Lovelace och Charles Babbage löser brott och är med om äventyr, även om det finns en sådan komponent som är väldigt underhållande. Snarare är det en bok som med mycket humor och mycket nördigt allvar utforskar personen Ada Lovelace och på lite olika sätt försöker komma åt vem hon var, kryddat med fantasier om vem hon kunde ha varit.


¹Som Sydney Padua påpekar har The Difference Engine en mycket bättre klang än The Analytical Engine, även om differensmaskinen var en tidigare uppfinning som inte alls var lika kraftfull — och inte programmerbar. För den som inte känner till det passar jag på att tillägga här att några tidiga fungerande differensmaskiner faktiskt byggdes här i Sverige av Georg och Edvard Scheutz. Babbage själv lyckades aldrig bygga någon.

Publicerat i Bok, Forskarvärlden, teknik | 2 kommentarer