Fysiken i Bamse

På senare år har det varit trendigt att skriva populärvetenskapliga böcker som tar sitt avstamp i diverse populärkulturella fenomen. Det finns böcker om fysiken i Buffy, superhjältefysik, dåliga fysikmissar på film och inte att förglömma föregångaren om fysiken i Star Trek — och förmodligen ganska många fler. I dessas efterföljd tänkte jag säga lite om fysiken i Bamse. Jag har läst väldigt mycket Bamse de senaste två åren, och fysikern i mig kan inte låta bli att reflektera över vissa saker.

Bamses upphovsman, Rune Andreasson, var intresserad av sin omvärld. Efter Bamse-äventyren kom ibland Bamses skola, som förklarade olika aspekter av det som händer i äventyret. Bamses skola tog upp planeternas rörelser, naturligt urval, skillnaden mellan astronomi och astrologi, och andra naturvetenskapliga begrepp och företeelser. Samtidigt är ju Bamse förstås en ogenerad fantasiserie, som innehåller ganska mycket konstig magi — och så dunderhonungen förstås, som gör Bamse till världens starkaste björn. Det är ju sånt som gör serien rolig.

I en del äventyr blir det lite märkligt. Bamse har varit ute i rymden flera gånger, och då görs det en poäng av att förklara att man blir tyngdlös, och att man kan hoppa högre på månen än på jorden, men samtidigt är avstånd och hastigheter helt orimliga. Jag har överseende med i princip vad som helst i tecknade serier av det här slaget som ändå inte är menade att vara realistiska, fast jag undrar ibland hur manusförfattaren tänkt.

Ett litet problem har jag ändå: hur kan en så liten björn stoppa ett stort tåg? Eller annorlunda formulerat: varför blir man massiv när man blir stark? Jag tror att det här är ganska allmänt, för Stålmannen funkar ungefär likadant, och Pippi Långstrump är tydligen omöjlig att lyfta även om hon inte gör motstånd.

Carl von Linné var visserligen inte fysiker, men ändå ett exempel på vetenskap i Bamse-serien.

Det är förmodligen inte tänkt att man ska uppfatta den dunderladdade Bamse som extremt tung. Det verkar aldrig hända något som tyder på att det ska vara så — han kan åka bil som beter sig som vanligt, han kan gå på broar och klättra på saker som alla andra utan att strukturer rasar omkring runt honom. Visserligen bor han i ett ide av sten, och jag lekte lite med tanken på att det skulle vara för att huset måste hålla för honom när han är stark, men huset är också det enda som stämmer med den hypotesen. (Pippi Långstrump kan också rida på sin häst, fast det inget sägs om att hästen skulle vara onormalt stark.)

Ändå ser jag ju att han föreställer fullständigt massiv. Står han i vägen för en bil blir bilen skrynklig som ett dragspel medan Bamse oberörd står kvar. Han kan också kasta iväg stenblock stora som hus utan att själv rubbas ur fläcken. Vad hände med rörelsemängden?

Det är klart att det finns en massa strukturproblem med att lyfta tunga saker, man kan tänka sig att bli förvånad över att Bamses muskler och benstomme håller för att hålla de saker han kan lyfta när han är dunderladdad. I mina ögon ser ändå sånt aldrig så fel ut att jag inte kan acceptera det som en del av berättelsens fantasivärld.

Men gränsen går alltså för min del vid uppenbara brott mot Newtons tredje lag: Bamse kan påverka saker utan att påverkas tillbaka själv. Han kan utöva kraft på saker utan att någon motkraft påverkar honom. För mig ser det ut som om han bara är orimligt tung, vilket förstås hänger ihop med Newtons andra lag (den om sambandet mellan kraft, massa och acceleration). Frågan är nu om detta säger mest om mig som fysiker och något nördig, eller om detta ser lika uppenbart underligt ut för alla med någon som helst erfarenhet av hur saker beter sig i världen omkring oss. Borde inte var och en ha lite känsla för detta? Eller är det något man måste skolas till att se? Det tycker jag är en intressant fundering.

Annons