Om matematik i skolan och utanför

Astrosmurfen bloggar om att svenska skolan blir allt sämre på matte och fysik. Hur svårt kan det vara egentligen? Det fick mig att fundera lite.

Själv har jag alltid haft hyfsat lätt för matte, vilket säkert beror lika mycket på bra lärare som på att jag tyckt om att klura och lösa problem. Jag tyckte ofta att det var trist och gjorde inte mina läxor, men jag minns att det var en skön känsla när jag förstod och löste ett klurigt problem. Från högstadiet minns jag till exempel tillfredsställelsen att kunna ställa upp allmäna formler för olika typer av organiska molekyler, och det där med att räkna ut var man hamnar på andra stranden om man ror rakt mot andra stranden i en flod som samtidigt drar en med strömmen. (Får man inte göra sådant i högstadiet längre?)

På gymnasiet gillade jag trigonometri, för att det var så tjusigt att det gick att lösa rätt komplicerade och abstrakta problem bara genom att gå tillbaka till definitionerna (rita en rätvinklig triangel eller en enhetscirkel, och förstå vad sinus och cosinus betyder) och sedan resonera. Att förstå hur en integral fungerade på samma fundamentala sätt var mycket svårare, det fick jag nog ingen riktig känsla för under gymnasietiden. Fast derivatans definition var ju inte svår att få grepp om.

Sen har jag inte haft tillräckligt intresse för att verkligen fördjupa mig i matte, men jag har ju läst en del (typ två-tre terminer totalt) för att det behövs för fysiken. Jag är verkligen inget mattesnille, snarast känner jag mig ofta rätt trög i sällskap med teoretiker. Matematik är ändå en del av vardagen för mig, och jag har svårt att tänka mig hur det skulle vara utan. Det är som med det mesta annat, man skaffar sig referensramar som man sedan nästan tar för givna — som hur mycket matte man tycker bör ingå i en normal allmänbildning, vilket visar sig ligga ganska långt ovanför det vanliga om man ser sig omkring.

Många verkar tycka att matte är något konstigt, som ett spel med massor av obskyra regler som måste memoreras. Inte konstigt att det blir tråkigt och svårt. Jag har träffat folk som ska bli gymnasielärare i fysik som inte har greppat derivatans definition — och det är ändå rätt egendomligt, de som ska lära ut det.

För något år sedan läste jag boken The Math Instinct av Keith Devlin (här är en recension som fångar precis vad som är bra och dåligt med boken). Större delen av boken hade jag kunnat vara utan, men det var väldigt intressant att läsa det som handlade om människors medfödda matematikförmåga jämfört med hur man lär sig matte. Han hade fascinerande exempel som handlade till exempel om gatuförsäljare, som snabbt och rätt säkert räknar ut vad kunderna ska betala och hur mycket de ska få i växel, men som inte alls kan räkna ut exakt samma summor, produkter och differenser ifall man ger dem som siffror på ett papper som i skolan. Det verkar handla om kontext, om att kunna koppla ihop tal med något meningsfullt.

Varför är det så att man inte använder hjärnan på samma sätt när man räknar ”i verkligheten” och när man lär sig smarta och effektiva knep för att räkna i skolan? Vad är det i det mänskliga psyket som liksom blockerar vägen mellan det naturliga sinnet för mängder och storlekar, och siffrorna och krumelurerna som förväntas göra det lättare att hantera sakerna?

En del människor gör instinktivt kopplingen mellan siffror och symboler och en mening, en betydelse, men andra måste få hjälp med att lära sig det. Det är nog där skolan brister, skulle jag gissa.

När jag vikarierade som lärare för sexan och sjuan några veckor år 2001 tyckte jag ändå att läromedlen var rätt bra. Det var mycket mer fokus på att tänka, och på att hitta enkla sätt att göra överslag eller räkna i vardagliga situationer, än på att bara lösa sida upp och sida ner med tal. Fast hur det funkar i praktiken var lite svårt att bedöma, eftersom situationen för en vikarie ändå är rätt kaotisk och det mesta verkar så ostrukturerat.

Vi får väl se vad jag tycker när mina barn ska gå genom skolan. Risken är att jag blir en sådan där jobbig förälder som klagar på läromedlen och kommer och får lärarna att känna sig osäkra genom att ifrågasätta😦 Eller också, vem vet, kanske det visar sig vara riktigt bra. Saker hinner ju ändra sig en del på några år också.

(Helt apropå: under strecket i SvD idag handlade det om matematikens koppling till konst — dess estetiska värde och dess kreativa aspekt. Undrar om det är en uppluckring på gång i fördämningarna mellan ”de två kulturerna”?)

Om åka

Fysiker, sf-fantast, allmän entusiast.
Det här inlägget postades i Matematik, utbildning och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s