Prata fysik genom hjärtat och magen?

Härom året råkade jag ut för en sån där situation som är så oerhört frustrerande för oss vetenskapare och allmänna nördar. Jag försökte svara på en fråga på ett forum online, om hur man kan få konstgjord gravitation genom att rotera en rymdstation eller farkost. Jag svarade så tydligt jag kunde, och fick följdfrågor som jag också försökte bena ut — men frågeställaren verkade inte alls övertygad. Det stämde inte med hennes (eller hans?) magkänsla, och inget prat om karuseller eller tvära svängar med bilen övertygade. Det var nog egentligen inte förklaringarna som var dåliga (det var ju flera som försökte med olika versioner), och det var därför jag tyckte att det var så frustrerande.

Jag tror att det här var en sån person som bildar sig en uppfattning som känns rätt, och som sedan kan tänka sig att förklara det med resonemang som rimmar med känslan. Så gör vi förstås allihop när vi bildar åsikter, men somliga av oss är svagare för det här med förnuftsargument, och ger dem hög prioritet. Det finns andra människor som kan följa ett resonemang och hålla med om att det stämmer, men sedan inte låta det påverka deras syn på världen över huvud taget. Det här är jättesvårt för oss naturvetenskapligt drillade akademiker att begripa och förhålla oss till.

Jag skulle tro att de flesta som dras till naturvetenskapen gör det för att vi är sådana som tycker om att resonera, som är sådana övervägande cerebrala människor som vill analysera, sortera, pussla. Som kanske är lite misstänksamma mot känsloargument, och tycker att vi genomskådar dem som lutar sig mot dem.

Fast sedan förväntas man syssla med ”tredje uppgiften”, nämligen att förmedla information om forskning till beslutsfattare och allmänhet. Då gäller det att kunna förklara och berätta, och det är som bäddat för kommunikationssammanbrott. De flesta fokuserar på att ställa upp fakta och resonemang i tydlig pedagogisk ordning, och blir ofta riktigt bra på det, men vi glömmer att man också måste förstå människor, förstå åhörarna.

Olson talar i Don’t be Such a Scientist om fyra organ man använder för kommunikation: hjärnan, hjärtat, magen och könet. Hjärnan är förstås de raka argumenten, och staplandet av fakta. Hjärtat står för passion, engagemang, medkänsla. Magen är sätet för ”magkänslan”, intuitionen och kreativiteten. Sex antar jag kan inkludera sådant som självbevarelsedrift, hunger, och liknande instinkter också.

Pratar man bara så att säga från hjärna till hjärna kommer man aldrig att nå fram till dem som mest lyssnar på hjärtat eller magen. Kanske är det därför astronomi är en så vanlig inkörsport till naturvetenskap, det är väldigt lätt att bli intresserad genom att börja med att känslor av litenhet inför universum eller skönheten hos natthimlen.

Jag skrattade förresten nästa högt när jag stötte på det här:

Steven Miller, a marine biologist, is fond of saying that the science establishment often thinks it just needs to ”argue louder”—meaning use the same fact-based approach, just more forcefully.

Det sätter nämligen fingret på en öm punkt för mig: jag har ofta blivit irriterad på mig själv när jag inte tänker mig för och märker att jag försöker förklara något genom att upprepa samma argument med högre röst i stället för att hitta en ny infallsvinkel. Otroligt dumt, men jag trillar dit på det ibland när jag bli riktigt entusiastisk (eller när jag blir frustrerad…). Man är ju rätt fånig ibland.

Jag har inte läst mer än en tredjedel av boken eller så, men den ger verkligen genklang hos mig. De här sakerna har bubblat i bakhuvudet på mig rätt länge utan att riktigt komma någon vart.

Det är faktiskt en rätt skojig bok, för man ser gång på gång hur vi vetenskapare med våra stora huvuden misslyckas med att nå fram och få kontakt. Vi är så självupptagna, så involverade i att prydligt ställa upp argument. Sats och bevis, sats och bevis. Ett väldigt bra sätt att förstå saker bättre själv, men inte så bra för att förmedla dem till mottagare som inte ens vet att de borde vara intresserade. Inte konstigt att hela kreationismdebatten kantrar fullständigt!

Egentligen behövs ju ofta att man lyssnar mer i stället, försöker förstå vem man pratar med och hur den personen funkar. Kommunikation ska ju gå åt två håll — en annan sak akademiker som sysslar med ”outreach” nog ofta är dåliga på. Vad vill folk veta, och varför är de intresserade? Eller, vad är de intresserade av som knyter an till det jag hoppas få dem intresserade av?

Det är nog lättare om man har något ämne med omedelbar praktisk relevans (hur vet vi att vi kan lita på kärkraftverken, hur länge räcker oljan, håller vi på att förändra klimatet och i så fall hur mycket), men inte ens där är det trivialt.

Fakta och vetenskapliga resultat står för sig själva, och är förstås det viktiga när man handskas med verkligheten. För att få andra att vilja tänka så funkar det dock (uppenbarligen!) inte att bara presentera sakförhållanden, man måste först och främst förmedla varför det är bra eller coolt eller sexigt eller livsnödvändigt eller fascinerande att tänka på det hela på det vetenskapliga sättet. Enligt Randy Olson, som jag förstår honom, måste man också allra först inge förtroende, och visa att man är någon som är värd att lyssna på.

Där har vi en utmaning.

Annonser

Om åka

Fysiker, sf-fantast, allmän entusiast.
Det här inlägget postades i Kommunikation. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Prata fysik genom hjärtat och magen?

  1. Johan skriver:

    För att få andra att vilja tänka så funkar det (uppenbarligen!) inte att bara presentera sakförhållanden, man måste först och främst förmedla varför det är bra eller coolt eller sexigt eller livsnödvändigt eller fascinerande att tänka på det hela på det vetenskapliga sättet. Enligt Randy Olson, som jag förstår honom, måste man också allra först inge förtroende, och visa att man är någon som är värd att lyssna på.

    Ja, han verkar upprepa någonting av det allra mest centrala inom västerländsk retorikteori. Man brukar där tala om tre grundläggande typer av argument: logos, pathos, ethos. Logos handlar (lite förenklat) om den typ av argumentation som vi gärna förknippar vetenskapen med: sakförhållandena. Pathos är de känslor som talet (här som begrepp även för en text, eller ett samtal på puben) skall väcka hos publiken och ethos om hur publiken betraktar talaren — sympatisk, välvillig (exempel där det spelar stor roll: du skall övertyga folk om att göra någonting, och de är skeptiska till om det är för deras eget bästa) eller, vilket är viktigt här, som någon som vet vad den talar om. Fullständigt centralt i att övertyga folk om att du faktiskt kan förklara ett naturvetenskapligt sakförhållande är inte bara att förklara hur det ligger till genom att dra fysiken (logos), utan genom att slå fast att de kan lita på dig. Vilket man delvis gör genom att presentera logosargumentationen på ett bra sätt, förstås, eftersom det hela samverkar. Det är alltid bra att tänka på när man skall övertyga någon om någonting, oavsett vad det rör sig om. Ethos är förstås någonting du både bär med dig in i ett tal och bygger upp under det: en formell titel spelar roll (”jo men hon Anna Davour, hon kan sådant här, hon är ju fysiker!”), men det är ju ett förtroende man fortfarande kan bränna en stor del av genom att verka förvirrad och säga emot sig själv. Eller tvärtom bättra på, förstås.

    //JJ

    • åka skriver:

      Jag tror också att han syftade på att man måste bryta igenom informationsbruset och övertyga någon om att fortsätta lyssna och inte bara filtrera bort. Det spelar ingen roll hur trovärdig man verkar, ifall man är så trist att ingen orkar bry sig 🙂

  2. Johan skriver:

    Det finns för övrigt ett citat från Gramsci som jag tycker om, men inte hittar just nu, om vad konsekvenserna skulle bli om vi blev övertygade om någonting så snart vi mötte någon med goda argument (bättre än vi själva har): det skulle innebära att vi skulle få byta ståndpunkt så snart vi stötte på någon som kunde argumentera bättre för sin sak i en viss fråga, vilket i längden hade kunnat bli lite knepigt. Det är förstås blir frustrerande när det innebär att folk inte lyssnar på en när man förklarar naturvetenskap på grund av deras allmänna magkänsla, men egentligen nog rätt rimligt ändå.

    //JJ

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s