Skogspromenad

”Mamma, vad är naturen för nåt?” undrade fyraåringen häromsistens. Jo, det är liksom allt det som lever och växer utan att vi människor planterar eller sköter om det på något särskilt sätt, förklarade jag. Hon kan förresten identifiera ett antal blommor och fler fågelarter än sin far. Det bara blir så att man snappar upp saker när man är ute och tittar på saker tillsammans. Jag tycker att det är mycket värt att bo nära till naturen, inte minst för barnens skull. Trist att man inte tänker mer på sådant när man planerar och anlägger bostadsområden, här i Uppsala byggs det tydligen en hel del helt utan tanke på barn alls. Jag tror nog att det blir mindre människovänligt i största allmänhet på det viset. Man ska ju leva där man bor, inte bara förvaras.

Jag är dessutom präglad på skogslandskap genom min uppväxt, och kommer därför alltid att känna mig speciellt hemma i sådana. Jag minns en gång när jag varit för länge i staden och kom ut i en skog — vilken lättnad att vara omgiven av träd! Det var en märklig upplevelse, att det kunde betyda så mycket. Folk som är uppväxta i betongen har nog en liknande relation till städer. Eller?

Hur som helst tror jag att en varierad omgivning stimulerar upptäckarglädje och nyfikenhet, för både vuxna och barn.

Det är fint ute så här års. Jag tog nyss en skogspromenad, och tittade bland annat på länets största tall (tack vare hittaut.nu som lockar mig bort från mina invanda stråk). Jag såg också årets första midsommarblomster, och rynkade på näsan åt de första ryssgubbarna (mitt främsta hatobjekt bland ogräsen, de luktar verkligen inte gott och brer ut sig så förfärligt). Såg en väldigt häftig blomma som jag inte kände igen. Jag tittade noga och till min förtjusning lyckades jag när jag kom hem hitta den med min gamla artnyckel bara på minnet av hur den såg ut: ormbär.

Jag har inte ”ögon känsliga för fåglar” (för att tala med Marie Rådbos terminologi), det vet jag väl efter att ha varit på många exkursioner med riktiga ornitologer. De kan se saker jag knappt kan upptäcka ens när jag får dem utpekade för mig. Jag såg i alla fall de vanliga trastarna och bofinkarna och så vidare, samt en spillkråka och en oblyg ringduva. De där berömda skogsduvorna som lär finnas här har jag aldrig lyckats se, men jag tror å andra sidan inte att jag skulle känna igen dem med mindre än att jag kan se och höra en på samma gång.

Nu ska jag försöka få fler vettiga saker gjorda, med min nytankade pigghet!

Om åka

Fysiker, sf-fantast, allmän entusiast.
Det här inlägget postades i utflykt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s