Om liv i oceaner, på jorden och utanför

Är liv något relativt vanligt, som uppstår så fort möjligheterna finns, eller är det något unikt för vissa ovanliga planeter eller månar i universum? Om vi bara hade något tecken på liv utanför vår egen planet skulle vi veta fantastiskt mycket mer om livets förutsättningar i universum.

Det är inte helt uteslutet att det skulle kunna finnas någon form av liv i vårt solsystem, till exempel under istäcket i oceanerna på Jupiters måne Europa. Det finns ju även på vår egen planet liv på havets botten som inte baseras på fotosyntes utan som lever på kemi som drivs av värme och material som kommer upp i geologiskt aktiva områden som spridningszonerna mellan jordskorpans plattor. Liv på Europa är något som ofta spekulerats om i sf-litteraturen, till exempel i Galileo’s dream av Kim Stanley Robinson.

En väldigt läsbar introduktion till exobiologi, med utgångspunkt från oceanerna på jorden, är essän ”On the Coming Age of Ocean Exploration” i boken Future Science, redigerad av Max Brockman. Det är en helt nyutkommen samling av texter skrivna av 18 unga forskare som presenterar sitt eget forskningsområde för en allmän läsekrets. Jag har hittills bara läst (eller rättare sagt lyssnat på, jag har den som ljudbok) den här första texten, som är skriven av Kevin P Hand. Han går på ett engagerande sätt igenom många aspekter av livets förutsättningar, på ganska litet utrymme — planeters uppkomst, vattens speciella egenskaper, livets kemi — utan att det blir svårt att hänga med. Det handlar också lite om hur forskningen går till, och han börjar med att föreställa sig att han kommer att se uppskjutningen av en raket som bär med sig sonden som kanske kan upptäcka ifall det finns något liv i Europas hav.

Den detalj som fascinerade mig mest med essän var ändå Hands beskrivning av en plats på Atlantens botten som kallas Den försvunna staden på grund av de mäktiga pelarformationerna. Det är en plats med väldigt speciell kemi, där reaktioner mellan vatten och vissa mineraler (så vitt jag förstod) värmer vattnet och frisätter bland annat vätejoner. Vilket fascinerande ställe!

Den här essän gav mersmak, och jag ser fram emot de 17 essäer jag har kvar i den här antologin. Recensionen i New Scientist antyder att inte alla som bidragit är lika bra på att skriva, så jag kanske inte ska ha alltför höga förhoppningar. Om det bara finns ett par texter till av samma kvalitet är det bra ändå. Vad gäller ämnesbredden verkar det vara mycket som relaterar till biologi, neurologi och psykologi, och ganska lite fysik och astronomi. Det är jag personligen inte särskilt ledsen över, för fysik får jag mig till livs i alla fall.

Annonser

Om åka

Fysiker, sf-fantast, allmän entusiast.
Det här inlägget postades i Bok, Nivå: allmän (1), Vetenskap och science fiction. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s