Några blandade lärdomar om att vara vetenskapsjournalist

För två veckor sen slutade min praktik. Jag har tagit mina första stapplande steg som vetenskapsjournalist, och det har varit roligt och intressant. Jag har absolut lärt mig saker. En del av dem är saker jag nog har vetat innan, men nu har jag fått det praktiska perspektivet på dem. Som det där med att man inte kan säga ”rörelsemängdsmoment”.

Här är några andra saker jag har tänkt på.

  • Den första lojaliteten måste vara mot lyssnaren eller läsaren. Det hjälper ju inte att berätta en massa bra saker om ingen hänger med, eller om ingen blir motiverad att försöka hänga med. Det har jag haft lite svårt för, just det där med att börja från början — och sen backa ytterligare ett steg. Jag tror att jag har blivit bättre på det.

    En sak jag framför allt blivit medveten om är att man måste börja med något som man kan räkna med att folk känner igen. Det är inte alltid så lätt när man pratar om fysikforskning. Det gäller att hitta någon bild eller metafor att utgå ifrån, eller också får man ta sin tillflykt till tillämpningar. ”Vad kan det användas till?” Det är inte alltid en jätterelevant fråga när det handlar om forskningsfronten, men eftersom den alltid kommer upp är det bra att tänka på det i alla fall.

  • Hur förklarar man så att både den som har ytterst små förkunskaper och den som är expert kan hänga med? Det här tycker jag är jättesvårt, men också rätt relevant. Tyvärr har jag inte kommit så särskilt nära lösningen. I princip borde det vara möjligt att förklara saker så att det betyder något för vem som helst, men så att en fysiker (låt säga) kan tänka att ”aha, det är Bose-Einstein-kondensat hon pratar om”. Det här kommer jag att grubbla mycket på framöver, har jag en känsla av. (I ett skriftligt medium har man ju åtminstone den välsignade faktarutan att ta till. Det hjälper ofta.)
  • Det är knepigt att byta identitet. Jag känner viss personlighetsklyvning: är jag fysiker eller är jag journalist? Särskilt svårt är det när jag möter forskare. Det kommer att ta ett tag att hitta ett lagom avstånd, där jag kan behålla integriteten som journalist (utomstående) och samtidigt dra nytta av mina specialkunskaper (med inblick på insidan av forskarvärlden). Jag misstänker att det kräver rutin och erfarenhet, mest.

Om åka

Fysiker, sf-fantast, allmän entusiast.
Det här inlägget postades i Kommunikation. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s