Problemen med att göra fysik begriplig för både proffs och oinsatta

Populärvetenskap har ofta krav på sig att vara aptitlig och lättsmält. Det är inte alla som är specialintresserade, men som skulle kunna vilja bli informerade ändå. Men det får inte bli så vällagat att själva råvarorna inte går att urskilja, så att säga.

En av de största utmaningarna med populärvetenskap är att förenkla utan att förvirra. Hur ska jag ta bort alla fackuttryck och förklara alla begrepp, men samtidigt behålla tillräckligt med information för att inte råka plantera några felaktiga idéer som kan göra det svårare att gå vidare och skaffa mer förståelse. Och hur ska jag ge rätt antydningar om vad som är vad för att den som redan har mycket förkunskaper ska begripa vad jag talar om även när fackuttrycken är borttagna?

Det har fått mig att fundera på om det inte skulle gå att skriva om svåra saker i flera nivåer, så att det går att välja själv hur mycket detaljer man vill ha. Jag har försökt lite på den här bloggen, genom att märka upp inlägg med svårighetsgrad — men jag vet inte om det just har fyllt nån funktion här över huvud taget. Det behövs nog något mer genomarbetat, där varje artikel skulle ha flera nivåer.

Det här är nämligen nåt som bekymrar mig ofta när jag själv läser populära framställningar — kanske pressmeddelanden för den delen — om något som ligger nära mina egna specialområden. Det irriterar mig väldigt när jag inte kan förstå vad det hela syftar på, och måste gå till originalforskningsartikeln för att pussla ihop det. Det känns lite misslyckat.

Men samtidigt är det dåligt att misslyckas åt andra hållet också: skriva saker som bara fackfolk kan orka bry sig om.

Det senaste året har jag fått väldigt bra träning i att göra korta och enkla förklaringar, som ska gå att hänga med i även i talad form i radio, när det inte går att sakta ner eller titta tillbaka. Jag har även fått lära mig att backa ett steg, och så ett steg till, och ett till, för att inte förutsätta för mycket av en lyssnare (eller läsare). Om det var länge sen man gick i skolan är det inte mycket fysik och matematik som är självklar.

Det är inte bara ord som ”rörelsemängdsmoment” som är för svåra. Några andra saker jag lärt mig att de behöver förklaras och planteras väldigt noga är att växelström växlar riktning, eller det här med att avstånd på himlavalvet kan mätas i grader.

Fast gedigen träning betyder inte att jag alltid har lyckats jättebra. Det här till exempel, var tydligen alldeles för krångligt: Kemiska bindningar genomskådas (det var jag som gjorde grundjobbet till den även om Lars står som reporter eftersom det var han som sydde ihop det på slutet). Jag tyckte att det var häftigt det här med att kunna se in i molekyler medan de förändras, och försökte rycka med mig lyssnarna i det — att det är häftigt att det över huvud taget går. Men jag glömde bort att ”kemisk bindning” är något svårt, och att det begreppet borde ha planterats först.

Risken är då som vanligt att det enda som får plats är bakgrunden, och det som är nytt knappt kommer fram.

Ibland frustrerar det mig, det här, för jag är ju själv intresserad av en detaljnivå som inte går att få fram i det korta formatet om jag ska rikta mig till en blandad krets av mottagare. Det är helt enkelt inte så kul att bara skumma över och förenkla, jag vill ha substans också. Och göra saker som jag själv skulle vara intresserad av att höra eller läsa.

Här har vi ett exempel på vad som gör mig bekymrad och frustrerad: Fotondatorn kan räkna ut det din dator inte kan. Det handlar om en ny typ av kvantberäkning som kanske inte har någon omedelbar praktisk tillämpning men som visar en viktig princip som faktiskt inte är så självklar som man skulle kunna tro: det finns (minst en typ av) beräkningar som en (form av) kvantdator kan göra mycket effektivare än en vanlig dator kan eller skulle kunna. Och det är ett helt annat problem än man brukar prata om i kvantdatorsammanhang.

Det här lade jag ner mycket energi på att försöka förklara, för en lyssnare helt utan förkunskaper. Men jag fick ett par kommentarer som visar att det förstås finns fler som redan vet nåt och som inte kan hänga med i en sån här förenkling.

Så här skrev den ena personen:

Vad är det som gör att man inte kan prata om primtal i artikeln? Eller vilka sorts problem man hoppas lösa? Jag blir bara frustrerad över en text utan substans. Jag tvivlar på att avsaknaden av vetenskapligt språk gör artikeln mer lättläst. Använd begreppen, men förklara dem istället.

Som sagt, det här bekymrar mig eftersom det är precis likadant jag själv skulle känna och tänka om jag hörde det här.

Mitt svar på det postade jag efter en viss tvekan, och efter att ha kollat med folk omkring mig, eftersom jag tänkte att det kunde ses som lite snorkigt:

Tja, det handlar om att det inte går att få in så många förklaringar av olika begrepp på en och en halv minut, som jag har på mig. För skulle jag gå in på detaljer är det ju väldigt många begrepp som måste förklaras, varav primtalsfaktorisering bara är ett enda.

Men så här är det: fotonerna är bosoner, som beskrivs av en så kallad permanent, som är en determinant fast utan minustecken. Det experimentet gör är i praktiken att beräkna permanenten.

Till saken hör alltså att när permanenten växer blir den snabbt extremt mycket svårare att beräkna och i praktiken otillgänglig för vanliga datoralgoritmer att lösa. Men forskarna jag rapporterar om skriver alltså att deras kvantberäkning gör det här väldigt effektivt.

Det här går förstås inte att säga i ett kort nyhetsinslag, minst 99% procent av lyssnarna skulle sluta lyssna direkt.

Det vore i såna här sammanhang så himla trevligt att kunna ha möjlighet att bifoga lite mer extramaterial än bara en referens till originalforskningen. En mellannivå. Litegrann som i NE (Nationalencyklopedin) där det går att välja mellan enkel, kort och lång version av en artikel.

I just det här fallet fick jag faktiskt chansen att göra en lång version till Vetenskapsradions veckomagasin, men jag vet inte ifall det egentligen blev mycket klarare där. Lite i alla fall, hoppas jag.

Men sånt här får mig alltså att fundera i banor av att det kanske går att presentera vetenskap på något nytt sätt, bättre, så att det går att få mer och tydligare information om man vill. Men hur, utan att det sväller och blir tio gånger så mycket arbete? Det måste ju vara värt insatsen, och jag tänker mig att rätt liten del av alla tänkta mottagare egentligen är intresserade av att fördjupa sig direkt.

Jag vet inte om det här är lösbart på nåt bra sätt. Men jag fortsätter att tänka på det. Och nu när jag härmed återuppväcker den här bloggen kan jag förhoppningsvis åtminstone själv få utlopp för de extra detaljer jag vill grotta ner mig i.

Om åka

Fysiker, sf-fantast, allmän entusiast.
Det här inlägget postades i Kommunikation, Meta, Nivå: allmän (1). Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s