Urval ur multiversum

I tisdags var det sf-pub här i Uppsala, som alltid den första (helgfria) tisdagen i månaden. Samtalen på de här träffarna är väldigt varierade och ofta inspirerande.

En sak som kom upp var det här med multiversum som det används i tidsreseberättelser eller alternativhistoria. Som de flesta läsare av denna blogg säkert redan känner till finns det en familj av hypoteser om världen som omfattar tanken att det finns ett oändligt antal universa, världar som innehåller varje möjlig variation av vad som skulle kunna hända. (Det kan också gälla alla möjliga varianter av fysikaliska förutsättningar: värden på naturkonstanter och antal dimensioner och så vidare, men det går jag inte in på här.)

I science fiction används det här ofta som en sorts bakgrundstanke för alternativhistoriska skildringar, där man tänker sig en värld som är identisk med vår fram till en viss brytpunkt, där något händer som gör att historien utvecklar sig annorlunda. (Senaste exemplet jag har läst är Ha’penny av Jo Walton, andra delen i en serie som utspelar sig efter att Storbritannien slutit fred med Tyskland under andra världskriget. Många intressanta paralleller till vår egen tid. Jo Walton kan du för övrigt träffa på Fantastika i Stockholm i oktober.)

Det här känns lite likt Everetts många världar-hypotes, som är en tolkning av kvantmekaniken. Som du kanske vet kan ett kvantmekaniskt system vara obestämt, innehålla flera tillstånd samtidigt (till exempel riktningen av en partikels spinn) — men när det observeras är det alltid ett särskilt tillstånd som mäts. Vågfunktionen är en beskrivning av det totala kvanttillståndet, som innehåller sannolikheten för att mäta den ena eller andra tillståndet när du till slut bestämmer dig för att titta efter. Det Everett sade (som jag har förstått det, med viss reservation för att jag inte läst hans avhandling, men om du vill ta en titt finns den här) var att alla systemets kvanttillstånd existerar hela tiden, det som händer vid mätningen är att du bara tittar på en av dem. Då befinner du dig så att säga i en av flera möjliga världar — men de andra finns också, som andra världar där du — ett annat du? — ser de andra möjligheterna. I varje situation där ett kvanttillstånd ”observeras” och ett mätvärde liksom solidifieras skulle det betyda att där finns en förgrening till flera världar.

En ganska fantasieggande tanke, och det är ju därför den har utnyttjats så flitigt.

Fast det diskussionen på pubben handlade om var att alternativhistoria är rätt fantasilöst, och alltid handlar om brytpunkter som är signifikanta för vår självuppfattning och historiesyn i vår del av världen. Det har ju att göra med varför vi berättar historier — men det säger också något om att perspektivet ofta är något begränsat. Som min kompis uttryckte det, det verkar finnas en naturlag som säger att det inte finns några tidsportaler eller anomalier som upptäcks av rymdskeppet Enterprise som inte är relaterade till jorden under det sena 1900-talet.

Det påminde mig också om den där gången jag träffade Max Tegmark på en konferens. Vi pratade lite om hans Scientific American-artikel (den går att hitta i en längre version här), och han utvecklade några tankar — flera andra personer var också med där i foajén där vi stod. Bland annat sade han att eftersom det finns oändligt många universa med alla möjliga variationer, så måste allt som kan hända också hända någonstans i något universum. Alltså finns det något där vi står och pratar på konferensen, fast bara har en annan färg på skorna. Och något där vi pratar ett annat språk.

Fast där invände jag. Ett annat språk? Är det över huvud taget möjligt att ett universum som är så pass likt vårt att några personer som ser ut och beter sig precis som Max Tegmark och Åka står och pratar på en konferens, att det i ett sådant universum har blivit så annorlunda att ett annat språk har utvecklats? Jag vet inte, men bara för att det finns oändliga variationer så är inte alla variationer möjliga. Det är jag rätt säker på.

En vanlig invändning mot vissa sorters alternativhistoria är att en förändring vid en tidpunkt liksom får okontrollerbara följder, vilket påverkar vilka personer som över huvud taget blir födda. Om brytpunkten är under istiden, och Europa blir befolkat av neanderthalare — i en sådan värld skulle ju inte vår historia vara sig lik alls, och den unge konstnären Adolf Hitler (för att ta en av alternativhistoriagenrens favoriter) skulle inte ha varit en neanderthalare, utan faktiskt inte ha funnits alls.

Så även om jag köper att jag kan finnas i ett parallellt universum där jag föredrar bruna skor, så har jag svårt att föreställa mig att jag skulle kunna finnas i någon igenkännlig uppenbarelse i en värld där här talas finska eller någon sorts romanskt språk, eller något annat möjligt språkscenario.

Sådant tänker sf-läsare på!

(Och nu kan jag ju återgå till att grunna på det där med månarnas banor i The Killing Moon som jag recenserade för ett par veckor sen. Sån är jag, uppenbarligen. Men jag lutar nu åt att det inte går att begripa, att N. K. Jemisin helt enkelt inte har tänkt igenom hur månarna ska kretsa runt planeten för att ha de beteendet som hon har tänkt sig. Eller också är det jag som inte hänger med i beskrivningarna.)

Om åka

Fysiker, sf-fantast, allmän entusiast.
Det här inlägget postades i Forskarvärlden, kvantmekanik, Vetenskap och science fiction. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s