Ångströms felmätta meter och annat som inte fick plats i radio

Foto: Teddy Thörnlund. Publicerad här med hans tillåtelse.

Anders Jonas Ångströms spektrometer. Foto: Teddy Thörnlund. Publicerad här med hans tillåtelse.

Nu har jag äntligen lyckats åstadkomma ett radioprogram igen, om fysikern Anders Jonas Ångström, med anledning av att det i år är 200 år sedan han föddes. Det är en sorts nyfiken rundvandring på jakt efter dels minnen av honom som person, dels de avtryck han gör idag i form av till exempel den enhet som är uppkallad efter honom.

Som vanligt ägnade jag lite mer tid än strikt nödvändigt åt att läsa på och kolla upp saker, och väldigt mycket av det jag lärde mig fick inte alls plats i programmet så som jag valde att lägga upp det. De detaljerna kommer istället här!

Namnet först, kanske. Varför kallar jag honom konsekvent för hans fullständiga namn, som en arg förälder? Mjo, det blev så för att böcker och uppslagsverk och liknande oftast kallar honom så för att skilja honom från hans sonson Anders Ångström. Jag tänkte att det var bäst att göra likadant, och sen följde det där mellannamnet med hela vägen igenom. Förmodligen kallades han någon gång emellanåt för alla namn, men en liten anteckning i Google books skannade version av Recherches sur le spectre solaire får mig att undrar om mellannamnet ibland uttalades ”Jöns”. Hur det nu än är med det så får folk stå ut med att jag för säkerhets skull säger ”Anders Jonas”.

Min bästa källa till läsning om Ångström är en väldigt intressant bok av Sven Widmalm, Det öppna laboratoriet – Uppsalafysiken och dess nätverk 1853 – 1910, Anders Ångström, Robert Thalén, Knut Ångström. Jag har inte läst hela, men delar av den. Det gav en bra inblick i villkoren för fysiken på den tiden, och det märks att Widmalm har koll på originallitteraturen som kan vara svår att få tag på — eller svår att läsa för mig som inte kan franska.

En av de sakerna jag funderade på när jag började läsa på om Ångström var själva enheten som han så småningom fick ge namn till, 10-10 meter. Det verkar som om det var hans Recherches sur le spectre solaire och dess status som standardverk under några år som gjorde att enheten började förknippas med honom.

För att bestämma ljusets våglängder använde han sig av vinkelmätningar (det är det spektrometern är konstruerad för) och ett diffraktionsgitter. Han hade ett specialimporterat gitter med noggrant gjorda ritsar, och så kontrollerade han avståndet mellan ritsarna för att se att han hade koll på gitterkonstanten.

En av de saker jag inte nämner i programmet, är att det så småningom visade sig Ångströms referensmeter var fel. I Recherches sur le spectre solaire ägnar han naturligt nog en hel del utrymme åt att beskriva sina hjälpmedel och hur mätningarna och beräkningarna är gjorda. Han hade redan kompenserat för det fel han trodde sig veta att hans meterprototyp hade, nämligen att den skulle vara 0,190 mm för kort (s. 6 i hans skrift). Närmare kontroller några år senare visade att den i själva verket var 0,11 mm kortare än en standardmeter, så hela kalibreringen var fel (s 120-121 i Det öppna laboratoriet — detta är för övrigt lite fel beskrivet på Wikipedia, jag antar att jag borde regga mig och rätta …)

Astronomen Georg Lindhagen, som var engagerad i att kontrollera detta, var inte nådig i sitt omdöme:

En grofsmed hade kunnat göra det nära nog lika bra. Godt emellertid, att det rätta förhållandet kommit i dagen.

Rent bortsett från detta var Ångströms solatlas dömd att fasas ut när de nya fotografiska metoderna etablerades. Det blev lättare att mäta upp många linjer med stor noggrannhet, och Ångströms eget spektrum var oklart, förmodligen delvis felaktigt, och svårt att jämföra med de nya mätningarna.

Det är också väldigt intressant att läsa om turerna i den prioritetsstrid som utbröt med Kirchoff och Bunsen, där engelska forskare drog in Ångström på sin sida — påhejade av Ångströms medhjälpare Thalén — och så vitt jag förstår framhöll hans Optiska undersökningar som själva ursprunget för strålningslagen. I själva verket hade Ångström skrivit något som kunde tolkas som att han hade gjort någon konceptuell insikt, men han formulerade sig otydligt och i förbifarten, så det är inte så lätt att säga vem som var först eller hur genombrottet gjordes. Det var väl som vanligt en process med många inblandade och där nya resultat gradvis tolkades och anammades.

Slutligen, en jättefin bok jag hittade men tyvärr inte har hunnit läsa så mycket i: On Spectrum Analysis, sex föreläsningar med demonstrationer av Henry E. Roscoe, från 1870. Värd att hitta bara för bilderna! Den innehåller också ett appendix (av många) med långa citat av Ångström själv. Boken finns på Universitetsbiblioteket i Uppsala — när jag har lämnat tillbaka den.

onspectrumanalysis

Advertisements

Om åka

Fysiker, sf-fantast, allmän entusiast.
Det här inlägget postades i Astronomi, Ångströmlaboratoriet, Forskare, Mätteknik, optik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s