Några funderingar om populärvetenskap och vetenskapsjournalistik

Populärvetenskap handlar om att föra fram vetenskapliga rön till allmänheten och göra dem begripliga. Det sysslar vetenskapsjournalister också med. Fast journalistiken har (åtminstone teoretiskt) fler ambitioner. Den ska också kunna vara lite kritisk och granska vad som sker inom forskarvärlden, och hur den samverkar med samhället runtomkring. Vetenskapsjournalisten ska också ta fasta på aktuella ämnen och frågor, och plocka fram den vetenskapliga vinkeln – forskningens perspektiv på nyheterna i omvärlden.

Det här borde vara angelägna saker. Relevant på alla områden i samhället och livet, och dessutom en bransch som stöds av mycket skattepengar och därför borde ha ögonen på sig. Trots det känns det ofta som om både akademin och forskarnas resultat är okända områden och informationen bara når ut till dem som letar efter den.

Jag är ju lite ny i det här fältet fortfarande (sen 2012), och kan inte påstå att jag vet allt eller har alla svaren om hur det här funkar, eller bör funka. Men jag har många tankar om det.

Igår hamnade jag i ett väldigt intressant samtal om vetenskapsjournalistik, på twitter. Det började med att jag lyssnade på ett poddavsnitt som gjordes av Mediespanarna och Akademipodden gemensamt. Det handlar om medier och forskning, och är intressant på många vis (jag kommer nog att lyssna på det en gång till). Men jag blev lite provocerad av att de tycktes säga att det inte finns några vetenskapsjournalister i Sverige. Utom Karin Bojs. Men hallå! sade jag. Hur är det med DN:s nya vetenskapsredaktör, Maria Gunther Axelsson, eller Åke Spross på UNT — eller för den delen Vetenskapsradion (som är Sveriges största vetenskapsredaktion). Ja, och så SVT då, som i ärlighetens namn också nämndes i podden även om de fick det att låta som om Victoria Dyring var hela redaktionen.

Är vetenskapsjournalistiken så osynlig? Ja, förmodlingen. Det är nog som de sade i podden, att den finns mest i specialtidskrifter och på andra ställen där bara de intresserade söker upp den.

En av de intressanta saker som kom fram i samtalet som följde var att Magnus Edlund önskade sig en vetenskapsredaktion som jobbar som en debattredaktion, och plockar upp aktuella ämnen. Jag tycker nog att Vetenskapsradion klarar detta rätt bra emellanåt, men som Magnus också påpekade är det inte alla som lyssnar på P1. (”Men det finns ju på internet” vill jag invända … fast där hänger inte alla heller.) Nej, det som skulle behövas för att folk i gemen skulle märka något av vetenskapsbevakningen är nog att alla tidningar, tv och radio, hade bra vetenskapsbevakning på nyhets- och debattplats, i mycket större omfattning än idag. Inte bara som lustig kuriosa, eller som sense of wonder-inslag, utan som något som faktiskt har vardags- och samhällsrelevans.

Det skulle kunna gå åt det hållet, om fler mediamänniskor fick upp ögonen för det här området, samt kanske en liten kurs — det går bra att börja med Therese Bergstedts goda råd om att undvika fallgropar.

Jag själv, vad skulle jag vilja göra då?

Jag är ju ganska nördig av mig, och gillar verkligen själva den populärvetenskapliga delen. Att försöka göra svåra saker begripliga, och att berätta om häftiga fenomen och nya insikter. Det allra roligaste där är förstås att ge mig på saker som jag känner är hajpade eller ofta missförstådda, och försöka bena ut hur det fakiskt är med det där. Som med kvantdatorer.

Fast jag blir ändå alltmer intresserad av att också skildra forskningens villkor. Hur bedöms forskning, hur finansieras den, vad beror det på vem som blir framgångsrik. Vad betyder de politiska ambitionerna för vad det faktiskt forskas på. Vem blir forskare, och vad är det som avgör vem som blir kvar inom akademin och inte. Väldigt intressanta frågor, fast just detta är kanske på sätt och vis ännu smalare än kvantdatorer. Kvantgrejer har någon sorts mystisk fascination som till exempel doktorandfrågor faktiskt inte riktigt har.

Tillägg:
Therese Bergstedt var med i avsnitt 108 av Skeptikerpodden, och berättade om sitt arbete. Mycket intressant — särskilt för mig som knappt tittar på tv någonsin, och som inte har någon inblick i hur det funkar i det mediet. Therese är väldigt bra på det hon gör (jag har jobbat med henne på radion).

Om åka

Fysiker, sf-fantast, allmän entusiast.
Det här inlägget postades i Kommunikation, Meta. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s