Att se till att inte vem som helst sätter igång att klyva atomkärnor

Jag har temporärt blivit inlockad i forskarvärlden igen, och sysslar med en mindre del inom ett projekt för kärnämneskontroll. Det handlar alltså inte om kärnämnen som i viktiga ämnen i skolan, utan om kärnämne – klyvbart material som man också säger. Med andra ord uran, plutonium och torium, ämnen som har isotoper som skulle kunna skiljas ut och användas till vapentillverkning. Det finns mängder med regler som styr hur sådant material får användas, många av dem för att se till att inget av det ska komma på avvägar och hamna i orätta händer.

Kärnämneskontroll har funnits i princip lika länge som den fredliga användningen av kärnteknik, men det tog ett tag innan den nuvarande strukturen för kontroll var på plats.

Efter andra världskriget var världen skräckslagen av det fruktansvärda nya vapen som hade tagits i bruk. Samtidigt såg många den stora potentialen för fredlig användning av kärnteknik. En stor PR-apparat drogs också igång för att göra allmänheten mindre avogt inställd och för att förklara vad mänskligheten kan ha för nytta av atomkärnan. 1953 talade president Eisenhower för FNs generalförsamling, och redogjorde för sina ideer om ”Atoms for Peace”. I den andan lades sedan grunden för det internationella atomenergiorganet IAEA, som formellt bildades 1957.

IAEA har uppgiften att övervaka användningen av kärnkraft och relaterad teknologi, för att se till att regler och avtal efterlevs. Det är IAEA som skickar ut inspektörer för att kontrollera kärnanläggningar, till exempel. Dessutom, vilket kanske är mindre känt, har organet faktiskt i uppgift att förespråka den fredliga användningen av kärnteknik och att stötta nya länder att använda sådana tekniker.

ESARDA som höll symposium förra veckan har funnits sedan 1969. ESARDA samordnar organisationer i europa som sysslar med forskning och utveckling inom kärnämneskontroll, som svenska SSM (Strålsäkerhetsmyndigheten).

Jag var alltså där, och under den veckan har jag fått höra mer än jag nog orkat ta till mig, om olika metoder och arbetssätt för att ha kontroll på vad folk har för sig inom det här området. En hel del av det här med kärnämneskontroll är förstås frågor om policy och diplomati, och även utbildning, men väldigt mycket är tekniska frågor om verifikation och sådant. Det var ganska häftigt att höra om hur satellitbilder används för att upptäcka vilka anläggningar som är i bruk och ifall de används på det sätt som har rapporterats till IAEA. Jag lyssnade också på visioner om nya typer av kontroll, och min favorit där var en neutrinodetektor för att kontrollera användningen av en reaktor utan att behöva titta inuti. (Neutriner är fina grejer.) ”Nuclear forensics” var för mig en helt ny term, och det handlar bland annat om sådant som att spåra varifrån material kommer.

Mycket av det som diskuterades på symposiet handlar om de planerade slutförvaren: att försäkra sig om att allt material som ska hamna där faktiskt gör det och att inget kan avledas på vägen eller plockas ut igen. Det jag jobbar med hör hemma här. Det är ett IAEA-projekt som finansieras av bland annat SSM, och där vi på Uppsala universitet gör vissa delar och folk i USA bidrar med andra pusselbitar. Vi ska utveckla en teknik för att kontrollera att alla bränslestavar finns på plats i ett bränsleelement som använts i ett kärnkraftverk, utan att behöva ta isär det. Helst ska det gå snabbt, och så automatiskt som möjligt. Principen är att mäta gammastrålningen från bränslet, och använda det för att skapa en bild av bränslet i genomskärning. Märk väl: mitt bidrag är en pytteliten del i det hela, och jag har inte varit med länge nog för att vara någon expert.

Det är omöjligt att ägna en vecka åt det här utan att fundera på hur det här fungerar globalt. Jag har blivit övertygad om att det är ruskigt svårt att ha ett kärnvapenprogram utan att bli upptäckt, även om Israel är så hemlighetsfulla som det går. Däremot slog det mig som absurdt att vi har sån minutiös kontroll på varenda liten bit uran som flyttas hit eller dit, samtidigt som den militära användningen inom kärnvapenstaterna står helt utanför IAEAs kontroll. Militären har egna säkerhetssystem, men bara det faktum att de faktiskt bygger och handskas med kärnvapen gör att jag känner mig mindre säker.

Händelsevis lade Max Tegmark ut en artikel om Nuclear War from a Cosmic Perspective helt nyligen, och jag länkar till den som en liten coda till detta inlägg trots att jag inte tagit mig för att läsa den själv ännu. De roligare aspekterna av kärnklyvning (det finns såna också) får jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Om åka

Fysiker, sf-fantast, allmän entusiast.
Det här inlägget postades i Forskarvärlden, Kärnfysik. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att se till att inte vem som helst sätter igång att klyva atomkärnor

  1. Ping: En atombunker full av kalla kriget och svårbegriplig brittisk humor |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s