Några forskaråsikter om vetenskapsjournalistik

Häromdagen var jag inbjuden att föreläsa om astronomi i svenska medier på Astronomdagarna. Det var intressant, och fick mig att tänka igenom en del saker. Efteråt fick jag också höra flera kommentarer om det jag sagt, och olika astronomer delade med sig av andra tankar och erfarenheter.

Bland forskare klagas det ofta på hur vetenskap och forskning framställs i media. Ibland bygger det på att de helt enkelt inte förstår journalisters prioriteringar och arbetssätt. Som när en professor beklagade sig över att en journalist pratat med honom i 45 minuter och resultatet bara blev två meningar — det skulle jag säga tydde på en seriös journalist som tar sitt jobb på allvar, och det betydde nog en del för artikelns slutliga utformning förutom de där två meningarna.

Men det händer ofta att forskare har både rimliga och konstruktiva klagomål på hur deras fält hanteras. Jag tänkte försöka lista några av de kommentarer som jag fått både nu och tidigare, och som jag tycker att mediasverige faktiskt kan ta och fundera lite på.

Det görs väldigt lite branschbevakning av akademin. Det går inte att lyssna på morgonnyheterna eller läsa dagstidningen och förvänta sig att få någon form av överblick över hur det ser ut med forskningsresurser, arbetsförhållanden i akademin, och så vidare.

Det finns knappt någon kritisk granskning av forskningen. Den enda redaktion som visar systematiska ambitioner att faktiskt göra det är Vetenskapsradion, men det räcker inte så långt. Till exempel är det väldigt märkligt att det inte sätts stora strålkastare på ESS, från flera olika håll. Enligt insatta personer jag har pratat med finns det stor besvikelse över att till och med Sydsvenskan tycks ha slutat med seriös bevakning av hur det egentligen går med detta jätteprojekt.

Det finns för få vetenskapsjournalister. Det här tror jag egentligen inte stämmer, utan problemet är snarare att alltför få stora redaktioner prioriterar vetenskapsbevakning, och därför sugs de kompetenta vetenskapsjournalisterna upp av specialisttidskrifter samt olika institutioner som vill ha informatörer och kommunikatörer. Dessutom har jag märkt att den seriösa vetenskapsrapportering som ändå görs går obemärkt förbi dem som klagar, vilket är lite trist. Inget ont om Karin Bojs, men hon är verkligen inte den enda som finns.

Varför publiceras pressmeddelandet rakt av? Jo, för att någon journalist sitter på en jättehård deadline och måste få ut något kvickt som attan. Men det är ett systemfel, och i den bästa av världar skulle detta aldrig hända. Det är dålig journalistik. En forskare jag pratade med störde sig särskilt på de reportrar som ringer upp och vill ha ett eget citat, för att skriva om texten, men som ändå inte ställer någon fördjupande eller kritisk fråga utan reproducerar pressmeddelandet helt och hållet om än med nya ord. Själv tycker jag att det borde vara obligatoriskt att titta på den bakomliggande forskningsartikeln, och se om det den säger verkligen verkar var samma sak som står i pressmeddelandet.

Reportrar ringer utan förkunskaper och vill ha en sammanfattning av ett helt forskningsområde på ett par minuter. Det här är förstås rätt irriterande, särskilt för dem som har varit i media tidigare och därför har en tendens att bli uppringda igen. Det skulle bli bättre frågor bara om reportern ville kolla Wikipedia först, och gärna försöka kolla vad den uppringda forskarens eget fält handlar om. (Detta kan jag inte tänka mig att en riktig vetenskapsjournalist skulle missa att göra!) ”Det är som om de skulle ringa Stefan Löfven och fråga vad det där ‘Socialdemokraterna’ är för något och vad de vill egentligen”, som en person som tydligen drabbats extra mycket av detta sade till mig. Slappt, egentligen.

Amerikanska resultat når ut mer än Europeiska. Jag är inte säker på om detta stämmer, och hur detta i så fall går till, men det finns forskare som upplevt att deras europeiska bidrag går obemärkt förbi medan den amerikanska delen av samma resultat referereras. Som om NASA smäller högre en ESO, till exempel. Jag har två gissningar: det kanske har något att göra med överdrivet beroende av Eurekalert för uppslag, men ännu troligare att redaktioner plockar upp saker från amerikanska nyhetsflöden och inte undersöker närmare var forskningen gjorts.

Det här är ett ämne som tål att diskuteras, från alla olika synvinklar. Dela gärna med dig av egna tankar i kommentarsfältet!

Komplettering: jag redigerade texten för att förtydliga att detta inte bara är sådant jag hörde på Astronomdagarna, utan även baseras på tidigare samtal med forskare inom skilda områden.

Om åka

Fysiker, sf-fantast, allmän entusiast.
Det här inlägget postades i Forskarvärlden, Kommunikation. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Några forskaråsikter om vetenskapsjournalistik

  1. Martin JN skriver:

    Det är en svår fråga om journalistik och vetenskap. Jag tycker också att vetenskap ofta är illa beskrivet i medierna, men antar att ekonomer, statsvetare o.dyl. har samma invändningar. Till viss del handlar det väl om att vi (forskare) måste acceptera att alla nyanser inte kan komma fram och att en text till en allmän publik generellt är mer översiktlig.

    Vad gäller presentation av sin forskning till allmänheten (tredje uppgiften) så skall det inte tolkas som att alla forskare bör ägna sig åt det. Alla gör det inte lika bra, och det är en utmärkt anledning till att vi behöver duktiga vetenskapsjournalister. Som du skriver är det ett problem att alltför många journalister istället arbetar som kommunikatörer och liknande och därmed producerar ett väldigt ensidigt perspektiv (vår forskning är jättebra). Efter min erfarenhet, ofta mycket mer ensidigt än vad forskarna själva är bekväma med. Jag skulle gärna själv vilja ägna mer tid åt sådan verksamhet, med tyvärr är det ju så att det sällan premieras när det gäller att söka forskningsmedel och liknande, så tiden som läggs ner på tredje uppgiften är oftast fritiden.

    Något som vore bra (kanske finns det?) vore en lista över forskare som man kan kontakta med frågor inom olika ämnen. Framförallt så vore det bra för att inte samma personer skall dyka upp hela tiden. (Det finns säker fler än två kriminologer i Sverige…)

  2. Michael Jensen skriver:

    Angående listan av forskare som man kan kontakta: Syftet är ju bra men jag tycker detta vore en odemokratisk realisering eftersom det kunde finnas policyer vem som ska står på listan från en institution m.m.

    Varje journalist ska kunna kontakta vilken forskare som helst för sin rapportering. Om en forskare inte vill eller kan medverka så ska han ha egentligen en ”inre” förpliktelse att skicka journalisten till någon annan som kanske kan hjälpa. Annars är det ju journalistens uppdrag att söka vidare och att skapa sig kontakter inom området. (Och för det ska han naturligtvis ha tid (= betalning) också.)

    • Martin JN skriver:

      Det är väl ingen som skrivit något om en lista om på vilka forskare en journalist skall få kontakta. Snarare att en lista över vilka som jobbar inom vilka områden och som är duktiga/villiga att svara på frågor från journalister skulle vara till hjälp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s