Är du trög eller?

Foto: Yoshikazu Takada, CC-BY. Klicka på bilden för att se originalet på Flickr.

Foto av
Yoshikazu Takada, CC-BY. Klicka på bilden för att se originalet på Flickr.

När jag väl har lärt mig något, eller lagt mig till med en vana, tar det emot att lära om. Jag skulle våga påstå att det inte bara är jag. Vi kan nog alla känna igen oss i ett visst motstånd mot förändring i vissa lägen. Även den mest progressiva bland oss har en konservativ sida — kanske är obenägen att spela fia med knuff med någon annans husregler, eller hela tiden glömmer bort att hastighetsgränsen har ändrats på vägen mot köpcentret.

Det är också uppenbart vad som menas med att ”ha farten uppe”. Det känns i kroppen att det är mycket lättare att fortsätta med något än att börja på något nytt. Känsla för tröghet går att få i skarpa svängar också. Det är det som gör det roligt att åka berg- och dalbana — de där plötsliga ändringarna i riktning, när kroppens tendens att fortsätta rakt fram verkligen känns.

Med det i bakhuvudet tycks det lite konstigt att det behövdes en sådan tänkare som Isaac Newton för att formulera tröghetslagen: en kropp förblir i vila eller i likformig rörelse så länge inga yttre krafter verkar på kroppen. Lagt kort ligger. Och en sten som kastas fortsätter rakt fram … eller vänta nu. Den ramlar ju ner och stannar, det vet ju alla.

Svårigheten med fysik är att vi människor ofta är lite för smarta för att genomskåda de enkla principerna bakom sådant som hur saker rör sig. Vi har fantastiska mentala genvägar som bygger på det vi har sett och upplevt på ytan av en hyggligt stor planet, konstant omgivna av luft och vatten. Till vardags tänker inte du och jag på gravitation och friktion och luftmotstånd som något extra att räkna in, för de ingår automatiskt i varenda upplevelse som har tränat oss i hur världen funkar.

Vardagsintuitionen säger att allting stannar så småningom helt enkelt för att allt jag hittills sett har bromsats av friktionen mot omgivningen. Jag är inte uppvuxen i vakuum, så jag måste lära mig att genomskåda det jag tar för givet. Luften och marken bromsar min kastade sten, de är yttre krafter som får den att stanna.

Det är det som gör hjul så genialiska: de gör motståndet litet så att även små knuffar kan räcka för att flytta stora laster. När jag för något år sedan besökte Gamla MAX-lab i Lund (nu nedlagt, nu finns bara MAX IV), fick jag se en sorts strålskyddsdörrar som bestod av ett stort betongblock. En person kan själv öppna och flytta på blocket när en pump lyfter det på en tunn luftkudde. Men lugnt och långsamt, för det gäller fortfarande att se upp med trögheten — några hundra kilo på en luftkudde är fortfarande några hundra kilo. På samma sätt kan ett tåg på många hundra ton rulla på bra, men det tar flera kilometer bromssträcka att få stopp på det.

När jag var cirka 13 år hade jag extrajobb på det lokala biblioteket med att sortera in återlämnade böcker i hyllorna. Jag rullade en tung vagn på snurrhjul med riktigt bra kullager, och gjorde det till en sport att med väl avvägda manövrer bromsa in och byta riktning utan att krocka med något. Jag hade just läst någon bok av Robert Heinlein (det var nog Rymdkadetten), där en pojke får nytta av att inse det här med att en liten knuff ger rörelse som aldrig stoppas när det inte finns något att ta spjärn emot. Jag svängde om hörnen kring bokhyllorna och tänkte på de perfekt avmätta raketpuffarna som skulle motsvara den kraft jag utövade på min tröga last genom fötternas fäste mot golvet.

Har du sett filmen Wall-E minns du kanske robotarnas balett i rymden, då Wall-E använder en brandsläckare som handhållen raket för att bromsa, vända och styra. Den är fint gjord, även om det ser lite lättare ut än det nog skulle vara i verkligheten. Tänk bara hur minsta puff i fel riktning måste korrigeras med en exakt lagom puff åt exakt motsat håll. Med lite sådana övningar skulle känslan för tröghet och vad den innebär bli ganska vass!

Det här är ett inlägg om Newtons första lag, del ett i vad som förhoppningsvis blir en serie av lättsamma texter om grundläggande fysiklagar.

Om åka

Fysiker, sf-fantast, allmän entusiast.
Det här inlägget postades i Fysikens lagar, Mekanik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s