I urmakarens verkstad

Veikko Tähtinen med urverket i Danmarks kyrka utanför Uppsala. Foto: Björn Lindström.

Veikko Tähtinen med urverket i Danmarks kyrka utanför Uppsala. Foto: Björn Lindström.

Prolog: Ett jobb som aldrig blev gjort

I början av 2013 hade jag lite tid över mellan två vikariat, och ville göra något nytt. Tvärtemot vad jag fått lära mig på journalistutbildningen bokade jag in en intervjutid utan att någon redaktör nappat på idén.

Efter nära tre dagar med urmakaren Veikko Tähtinen satt jag inne med massor av material om kulturhistoria, teknik och en intressant person. Att hitta någon som ville publicera detta gick däremot inte alls bra. Utan deadline, teckengräns och utsikt att bli läst stoppade jag undan alltihop.

Tre år senare hittar jag mina anteckningar, bilder och ljudinspelningar. Jag minns hur fascinerande det var att titta in i urverken. Jag vill skriva det här reportaget, även om det aldrig kommer i tryck. Jag hoppas att du som hittar texten här ska tycka om att läsa den.

I Danmarks kyrka, januari 2013

Veikko Tähtinen visar vägen upp genom lager av historia. Vid ingången passerar vi en runsten från vikingatiden, i 1300-talsvalven finns målningar av Albertus Pictor, och på murväggen ovanför taket syns sot från en av de två bränder som härjat kyrkan. Vi stiger upp på grova och branta trätrappor, förbi kyrkklockorna och upp i tornspiran. Andedräkten slår ut som flyktiga dimslöjor.

Vi kommer upp i ett tornrum som är tomt sånär som en jättelik symaskinshuv av trä i mitten. Små och stora krumelurer i blyerts dokumenterar besökare genom åren. Mats och Torbjörn -69. HF -82. En och annan mus och fågel har också lämnat sina signaturer. Ur trähöljet sträcks två stålvajrar upp över varsitt hjul i taket för att sedan försvinna ner genom varsitt fyrkantigt hål i golvet.

Veikko går fram och öppnar en lucka. Nu kan vi se det, urverket som han omsorgsfullt har renoverat. ”Linderoth Stockholm år 1890”, införskaffat efter blixtnedslaget som förstörde kyrkans tidigare torn. Alla lager är bytta och smorda, alla delar injusterade. Det blänker av mässing innanför den elegant svängda ramen som är målad i blågrått.

Det tickar och rör sig som ett levande väsen. En så enkel maskin och ändå så fängslande komplex. Det är det som är magin i den mekaniska programmeringen. Kuggarna griper tag i varandra och växlar ut rörelsen steg för steg. Lodlinans kraft som drar i ett hjul, som hålls emot av nästa och nästa, som sitter på en axel vars vridning släpps fram bara en kugge i taget reglerat av den vaggande pendeln. Och så den andra lodlinan, som förser slagmekanismen med kraften som lyfter hammaren mot den stora kyrkklockan varje hel och halv timme. Det är både hypnotiskt och elegant, tydligt utlagt i en begriplig följd för var och en som har tålamod att titta en stund.

Veikko Tähtinen är den anspråkslöse kugghjulsmagiker som vårdar den här vackra mekanismen och andra som den.

Linderoth

Veikko H Tähtinen i verkstaden, januari 2013

Ingenting utanför skvallrar om att den omärkta källardörren leder in till något annat än ett vanligt förråd. Veikko Tähtinens verkstad är som en tidlös ficka i tillvaron, väsensskild från de sterilt LED-belysta glasmontrarna hos shoppinggalleriornas klockförsäljare. Det behövs ingen skylt, och han har aldrig publicerat en enda annons. Kunderna hittar hit genom personliga rekommendationer. Det är egentligen inget hemlighetsfullt med verksamheten, men att komma in här känns som att bli invigd i en särskild krets.

Veikko Tähtinen tar emot i rutig skjorta och arbetsbyxor. Rummet är inrett med lådor och hyllor som gör tjänst för andra gången, många av dem i mörkt trä. Bara små bitar av de vitmålade betongväggarna skymtar bakom hyllor och arbetsbänkar. Luften är full av en lågmäld kör av tickanden, och plötsligt hörs ett rad fina plinganden, följt av ett dovt dong från ett annat håll.

— Det är roligare att lämna klockan när den tickar, säger Veikko. När kunden kommer och hämtar den är det roligare att den hänger framme och det syns att den fungerar än om jag skulle gräva fram den ur nån hög.

klocka-utan-fodral-litenUpphängda på särskilda brädor under taket hänger en klase med väggklockor, och högt uppe på en hylla står en rad med fina klockor under glaskupor, sådana som kallas för årsur. Här syns armbandsur och fickrovor och väckarklockor, och några överdådigt förgyllda och dekorerade bordsklockor. Och så finns här klockdelar och urtavlor och klockfodral, och rad på prydlig rad med specialverktyg.

Det är fullt av gamla föremål, men inte som i ett museums smakfulla uppställningar, eller de konstiga slumpblandningarna i en loppisbod. Det här är ett rum för dagligt praktiskt arbete.

I 22 år har Veikko haft egen verkstad för ur här i Uppsala, berättar han. I början sysslade han med glasslipning också, men sedan blev han allt mer specialiserad på klockorna. På senare tid har tornuren kommit in i reportoaren också. Men nu talar han om att trappa ner.

— Det var en hobby från början, och det kommer det att bli igen. Men jag kommer aldrig att kalla mig pensionär. Jag bara minskar ner verksamheten.

Pensionsåldern har han annars uppnått och passerat, men det här med att laga och tillverka saker är en livsstil. Han förklarar att han tänker ta in nya jobb denna månad, januari 2013, och sedan göra ett uppehåll.

— Det finns redan jobb inne för två månader minst, förklarar han med en gest mot hyllorna.

Och kunderna kommer in, då och då. Han har stamkunder som kommer hit ofta med olika saker, och så kunder som kommer bara en gång med någon särskild släktklenod. Och så finns de där som dras hit för att de också är aspirerande klockfixare.

En man av den typen kommer nu. Han håller på att reparera en urtavla och vill ha en skruv, en bricka och en visare som inte går att få tag i. Veikko småpratar och plockar fram saker ur lådorna. Någon extra visare av rätt sort finns inte, han rekommenderar istället att ta den som finns och måla lite på dem. Kunden vill betala, men Veikko viftar bort det. En skruv, vad är det — jag är ingen myntsamlare. Efter lite omvänt prutande står han ändå med 20 kronor i handen när kunden går.

För den som vill börja att reparera klockor är det viktigt att ha de rätta delarna, men enligt Veikko Tähtinen är verktygen det viktigaste. Han själv har byggt upp sin verkstad under decennier, och det mesta av sakerna kommer från dödsbon och nedlagda urmakerier. En del av verktygen har han också tillverkat själv.

— Alla mina gamla verktyg. De är liksom vana, arbetar själv, ler Veikko.

Det som han inte själv får användning för säljer han vidare. Han uppskattar att mellan tre och fem urmakerier är startade med verktyg som han har sålt. Lärare från en finsk urmakarskola brukar också komma hit och fylla på sina förråd. Passionen för klockor är en egen liten värld.

Nya verktyg finns annars att köpa, men det kostar.

— Lite mer än de 20 kr jag fick av kunden där, kommenterar Veikko. Du kan rusta en ny urmakarverkstad med nytt. Men då måste du ha en mycket rik pappa.

Veikko Tähtinen menar att flera av dem som lagar antika klockor har gått en liknande väg som han.

— De flesta börjar med att ha det som hobby. Man skaffar sig mer och mer verktyg och kunskaper, och sen börjar man få kunder. Och sen efter tjugo år är du urmakare! Så går det till.

Och kanske kan det vara en fördel, jämfört med en spikrak väg. I alla fall menar Veikko Tähtinen att han själv har vunnit på att inte ha haft urmakeriet så tidigt i livet.

— Man måste ha livserfarenhet. Ingen kan börja som urmakare när man är 20-30 år. Det gäller att kunna ta kunderna på rätt sätt.

Det är viktigt att vara uppriktig mot kunderna, menar han, inte minst att ge riktiga besked om hur lång tid det kommer att ta och hur mycket det kommer att kosta. Renoveringen av en gammal klocka kostar mer än klockans marknadsvärde, så är det bara. Men det finns så mycket annat som spelar in, så mycket affektionsvärde i de här antika föremålen.

— Jag ägnar mycket tid åt att lyssna på kunder.

De gamla uren blir besjälade med berättelser. Veikko får höra mycket konstiga myter och historier kring klockor som gått i någon släkt i generationer. De här klockorna är inte bara tidmätare, de blir nästan som familjemedlemmar. Sedan kommer människor hit och anförtror dem till Veikko Tähtinen, för att han ska gjuta nytt liv i dem.

Hantverket

Skickligt arbete är vackert att följa, på samma sätt som en dansares precisa rörelser. Veikko Tähtinen tar varsamt isär ett ur från slutet av 1700-talet som inte vill gå riktigt. Han plockar ut och rengör ena fjädern, som känns klibbig. Sedan vrider han ihop den i sitt hus igen. Han synar verket, bekantar sig med det. Ett stift som styr slaget på halvtimmen ser ut att vara avsågat. Varför? Veikko sätter dit ett nytt för att testa.

När han är nöjd med gången synar han fodralet i trä med mässingsdekorationer. Två skruvhål är förstörda och ger inget fäste åt skruvarna. En stor flaska med trälim åker fram, och Veikko sätter små träpluggar i hålen så att det ska gå att skruva ihop det hela igen.

— När kunden ser att det ser bra ut då litar de på att det är bra gjort invändigt, kommenterar han.

Glaset och snickerierna på klockorna är värda en del omsorg de också, inte minst för att de är det som syns. Veikko visar på vägguren som är upphängda bakom disken. De har vackra fodral, men de är också de roligaste att jobba med på insidan säger han. De är ofta av hög kvalitet och hög precision, och därför lätta att renovera.

— Jag är fordonsingenjör vet du. Då gör man allt med tusendels millimeters precision. Men i golvuren får det inte vara för tight och tätt, det måste finnas lite spelrum. Och i fodralen också, för de kan bli lite skeva.

Veikko Tähtinen sticker inte under stol med att han har en grundlig bakgrund och kan mycket om verktyg och material. Han började i verkstadsskola när han fyllde 15, och sysslade sedan med bilar. Men han har också jobbat mycket med glas under sin verksamma tid, och bland annat utvecklat maskiner för glasindustrin.

Hantverksstoltheten skiner ofta igenom i samtalet.

— Jag skulle aldrig kunna leverera en klocka till dig om någon annan gjort en del av jobbet, säger Veikko Tähtinen.

Han berättar om någon antikhandlare som kommit in och bett honom bara få igång en klocka så att den går att sälja — men det går han inte med på. Får han inte göra det ordentligt så får det vara. Och det finns andra saker han inte heller gör.

— Jag sätter inte i ett elektriskt urverk. Om du inte låter mig renovera så får det vara. Varför ska man förstöra en sån här fin sak?

Han är tydlig med att han vill göra sin sak och göra det bra. Men då måste han också få tid och möjlighet att faktiskt ta sig an varje uppdrag i tur och ordning, ge varje klocka den uppmärksamhet som behövs utifrån dess förutsättningar.

— Hur många urverk har du sett här? Kanske hundra, mer än femtio i alla fall. Och inte två av dem är lika.

Veikko har många lådor med små och stora urdelar, men det är inte alltid de räcker till för de gamla klockornas personliga fason. Ibland behövs det reservdelar som måste tillverkas från grunden. Det finns inte många som kan göra till exempel nya kugghjul, men de finns.

— Kunde man på 1700-talet så kan man göra det nu! som Veikko säger.

Specialdelar kan beställas från firmor som kan skära metall i vilken form som helst med mycket hög precision. Det svåra är att rita kugghjul som inte följer någon standard. Det måste göras i autocad så att maskinerna får måtten i en form som de kan styra efter.

Men många saker går också att göra själv för den som vet hur det går till, och till det har Veikko Tähtinen ännu en verkstad, i Almunge utanför Uppsala. Där har han fler verktyg och lager med små virkesdelar och glas som kan komma till användning för klockfodral. Det finns ingen annan klockreparationsfirma i Uppsala som har en riktig verkstad med maskiner och sådant. Veikko Tähtinen fyller ensam den nischen i stan.

Ändå har han inga planer på att avlägga provet för att bli urmakarmästare.

— Om jag hade varit 30 år yngre, då hade jag gjort det.

Det verkar rimligt, vad skulle han ha för behov av ett mästarbrev? Kunderna kommer ändå, och han vill inte ha fler. Och nyligen har han blivit kontaktad av Vaksala kyrka, vars tornur inte har gått på kanske 30 år. Veikko Tähtinen är den enda person i den här delen av landet som gör sådana reparationer.

Han vet att hans kompetens är värdefull och efterfrågad. Men det är inte riktigt några stora pengar i det, medger han.

— Det är en fråga om vilka krav man ställer på sitt liv. I slutet av året går det plus. Och jag trivs med mitt liv.

Veikko-Tähtinen

Tillbakablick, februari 2016

Minnen muterar lite varje gång de plockas fram. Kan jag tre år senare verkligen skriva om mitt besök hos Veikko Tähtinen? Men jag blundar och lyssnar på mina inspelningar, och sorterar bort alla minnesfragment som jag blir osäker på om de stämmer. Jag föreställer mig lukten av kaffe som hälls upp ur termosen i lokalens inre hörn, prasslet av plastpåsen med de två hembakade sockerkaksskivorna.

På en av mina ljudfiler hör jag hur Veikko Tähtinen visar lite udda saker som han har i verkstaden fastän de inte är till för urmakeri. Ett verktyg för att göra timmerknutar. Träläster för skomakeri. Gamla borrsvängar.

— Sånt här, vet du, älskar jag. Nästan lika mycket som mitt barnbarn, hör jag Veikko skoja.

Men i det uttalandet döljer sig något. Jag kan titta på mina oskarpa bilder och känna en sorts lockelse. Form och funktion, kompetens och skönhet. Saker som någon bryr sig om, som inte bara är för syns skull men inte heller enbart funktionella. Och det är kanske det som är nyckeln till tjusningen med de gamla uren.

Veikko Tähtinens kunnighet och kompromisslösa hantverksstolthet hade också något särskilt. Hela atmosfären i verkstaden var tidlös, om inte otidsenlig, på ett sätt som kontrasterar så skarpt mot mycket av det jag ser till vardags.

— Om du slänger nånting i dag, då behöver du den imorgon. Man får aldrig slänga nånting, sade Veikko Tähtinen.

Jag tänker på min mormors hus, så fullt av rikedomar i form av snörstumpar och tomma kryddburkar och gamla veckotidningar, och bitarna av heltäckningsmatta hon sparat för att göra extra innersulor till barnbarnens gummistövlar. Och så tänker jag på de nutida hem som strävar efter bostadsannonsernas renhet och färgbalans, tre böcker i en hylla och en tom yta med en paprika på.

Veikko Tähtinen berättade om planen att ta ledigt från urmakeriet under några månader och mura upp en kakelugn åt sin dotter. Han ville gärna att någon skulle komma och ta över hans verksamhet så småningom, men det fanns ingen som visat intresse ännu. Det utbildas ungefär tio urmakare om året i Sverige, och ganska få arbetar med antikurmakeri.

Jag hoppas att den här verksamheten kan få leva vidare. Det är ett fascinerande hantverk, och jag beundrar all form av skicklighet med händerna. Men jag är också lite förtrollad av själva urverken. Veikko Tähtinen hade en isärtagen klocka i en låda, en hög med avskräckande många blänkande mässingsdelar. Jag undrade hur han visste hur de skulle sättas ihop igen, men det var inget problem sade han. Det är som ett pussel, det passar bara på ett sätt. Logiskt och elegant.

Nu tar jag fram och bläddrar igenom de tidningar jag beställde från De gamla urens vänner i Stockholm, då för tre år sedan när jag ville läsa på. Sedan sätter jag mig på cykeln och trotsar duggregnet och blåsten. Jag måste ut till Danmarks kyrktorn igen, se den där maskinen på nära håll en gång till. Höra tickandet, och följa kuggarna som växlar ut rörelsen till urtavlorna som visar tiden ut över slätten öster om Uppsala.

delad-rorelse

***

De halvdåliga mobilbilderna är tagna av mig, som stöd för minnet. Den fina bilden längst upp är däremot tagen av Björn Lindström.

Länkar:

UNT skrev om när Veikko Tähtinen reparerade urverket i klockstapeln i Österbybruk.

Biz&Art har också skrivit om Veikko Tähtinen.

De gamla urens vänner.

Advertisements

Om åka

Fysiker, sf-fantast, allmän entusiast.
Det här inlägget postades i teknik. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till I urmakarens verkstad

  1. Karl Bergman skriver:

    Wow vilken välskriven (som vanligt) story om en intressant man. En tekniker med en hantverkares sinne för svunnen teknik teknik som så många alltför för ofta kastar eller i bästa fall fraktar till något loppis. Hans inställning om att ”man får inte slänga något” sympatiserar jag till fullo med men tyvärr skapar det utrymmesproblem, iaf för mig. Samlar på allt som stavas teknik och njuter av att laga, bygga om eller konstruera nytt. Ny tekniks ”Teknikhistoria” är min favoritpublikation, snälla skriv mer där. 🙂 🙂

    • åka skriver:

      Tack! Kul att det uppskattas. Jag gillar också tidningen Teknikhistoria, men har bara lyckats skriva där en gång, för några år sen. (Det handlade om att Nikola Tesla inte alls byggde en laser, vad hans fans än säger.)

      • Karl Bergman skriver:

        Se där, jag trodde det var flera artiklar men jag kanske blandar ihop Teknikhistoria med FoF. Nåja gubben Tesla var en minst sagt intressant farbror. I vilket nummer om Tesla var din artikel publicerad?

      • åka skriver:

        *rotar i gömmorna* Det var i nummer 1 2014.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s