Alla borde få höra talas om synkrotronljus

På kurs, våren 2015. Övningar i att skärma av strålningen från olika anonyma preparat, för att försöka lista ut vilken sorts sönderfall som skedde i dem. En association förde till en annan, och snart upptäckte jag att jag pratade med kursledaren om MAX-lab och MAX IV.

MAX IV, för den som inte vet, är alltså det nya stora nationella laboratoriet, där en accelerator producerar synkrotronljus som kan användas för massor av olika former av experiment. Jag hade varit där bara några månader innan och de hade förstås ett rigoröst strålskydd, med tjock betong mot vilsekomna partiklar. Men framför allt var det stort och vacker och blänkande nytt allting.

— Det började ju som ett hemmabygge, kommenterade kursledaren.

Jag hajade till lite. Den där formuleringen kände jag igen.

— Ja … jag gjorde faktiskt ett radioprogram om det. För Vetenskapsradion.

— Jaså. Var det du som gjorde det?

Han tittade lite märkligt på mig, som för att försöka avgöra hur jag passade in i tillvaron.

Själv visade jag nog upp något litet förläget leende. En lyssnare! Upptäckt i sitt eget habitat, ute i det vilda!

Det är fascinerande och lite underligt, det där att en massa människor jag inte känner lyssnar på sakerna jag knåpar ihop. I detta fall hade jag verkligen svettats och legat sömnlös. Jag hade nämligen ryckts med lite väl mycket av min fascination för ämnet och hade för mycket material och för teknisk infallsvinkel på mina frågor. Det var verkligen inte lätt att baka ihop det till 17 minuter och 30 sekunder begriplig och tillgänglig lyssning. Resultatet är inte den bästa radio jag någonsin gjort. Men programmet innehöll ändå många roliga detaljer, och jag är verkligen väldigt fascinerad över det här med hur ett amatörbygge växer till en världsledande anläggning. Och att de hade såna speciella problem och fick trolla med knäna, som när de lade vantarna på en billig begagnad tv-sändare för att reparera en accelerator.

Kul att träffa någon som uppskattade programmet då.

Alla i Sverige borde få höra talas om MAX IV. Och om synkrotronljus. Vi har massor av kompetens och erfarenhet inom forskning som använder synkrotronljus som ett verktyg. Men här finns också en fin samling experter på acceleratorteknik, och bland dem finns ett namn som nämns väldigt ofta: Mikael Eriksson. Jag har hört människor kalla honom ”geni” på fullt allvar. Han tillskrivs ofta äran för framgångarna som lett fram till MAX IV, och det verkar inte vara taget ur luften. En intressant person, som var maskinchef på labbet fram till nyligen då han gick i pension.

Jag roade mig just med att leta upp och läsa några intervjuer med honom. Det var kul. Jag visste inte att han var systerson till nobelpristagaren Hannes Alfvén! Och historien om mangeln hade jag inte heller hört — följ länkarna nedan om du är nyfiken.

Sydsvenskan: Hjärnan bakom MAX-lab.
Webbplatsen för MAX IV: The hunt for the perfect beam of light.
Webbplatsen för Polhemspriset: Mikael Eriksson nominerad till Polhemspriset 2014 för utvecklingen av MAX-lab, världsledande synkrotronljusanläggning för forskning (han fick inte priset, men artikeln är fin).

Advertisements

Om åka

Fysiker, sf-fantast, allmän entusiast.
Det här inlägget postades i Forskarvärlden, Tillämpningar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s