Forskning & Framsteg och jag

För femtio år sedan kom första numret av Forskning & Framsteg, men då fanns inte jag. För min del börjar historien med nummer 2 1984, som var det första som kom över tröskeln till mitt hem.

Det som lockade mig i början var kanske de roliga bilderna och rubrikerna. Särskilt outplånligt är minnet av en artikel om vad felsägningar berättar om språket, som illustrerades med en bild på en kvinna med en hatt i koppel som frågar efter ”hatt och kundmat” i affären. Sådant blir kvar i minnet i decennier, uppenbarligen. Men det var mer som fastnade. Jag lärde mig vad feromoner var, vad människor åt på stenåldern, och att det gjorts märkliga experiment om hjärnhalvornas funktioner med epilepsipatienter som fått hjärnbarken avskuren.

Vem vet hur det här fiberrika tillskottet till barndomens läsdiet egentligen påverkade mig?

Men det var i Barnens uppslagsverk jag lärde mig att allt bestod av atomer, vilket jag berättade för min lillasyster. Hon tyckte att det lät jätteknasigt och dubbelkollade genast med högre auktoriteter.

— Pappa! Anna säger att Fantomen har gjort allting!

Jag blev oerhört harmsen, något så dumt skulle jag ju aldrig säga. Men det är inte så lätt, det där med att förklara svåra saker på ett tillgängligt och begripligt sätt. Den här incidenten var kanske min första lektion i hur förförståelsen påverkar vad en lyssnare eller läsare kan ta till sig av ett budskap. Fantomen-tidningar hade hon sett, min syster, men ordet atom var ju inte så vanligt.

Mitt verkliga intresse för atomer väcktes dock först långt senare. Det var i gymnasiet jag läste om viktiga experiment och började fundera på hur vi egentligen tar reda på att atomer finns. Eller vad stjärnor består av, eller vad elektricitet egentligen är. Det där med att kunna ta reda på sådant som ligger bortom sinnenas omedelbara räckvidd är ganska fantastiskt. Jag blir alltid förtjust över eleganta experiment, som ofta består av en enkel grundidé som är lätt att förstå. Att genomföra experimenten i praktiken är tyvärr mycket svårare än att förklara dem, och ännu svårare blir det allt eftersom forskningen försöker komma åt allt mer undflyende fenomen.

Det var den utmaningen som lockade mig till forskning om neutriner och mörk materia, ökänt svårfångade ting. Under min forskarutbildning arbetade jag med neutrinoteleskopet Amanda, och försökte se om neutrinospåren i Antarktis is kunde avslöja något om universums mörka materia. Så blev jag medlem av den vid det här laget ganska stora grupp människor som försökt fånga mörk materia-partiklar men inte hittat några.

Nu skriver jag om fysik och astronomi, och det som lockar mig mest är fortfarande hur vi egentligen vet. Hur har forskarna tagit reda på de fakta de presenterar, och hur pålitliga är resultaten? Det är de frågor jag vill ställa. För nog är det otroligt fascinerande just detta med hur instrument och modeller kan vidga förståelsen av världen långt utanför vardagserfarenheterna.

Jag hoppas att jag nu när jag är fysik- och astronomiredaktör på Forskning & Framsteg ska kunna ge lite näring åt andras nyfikenhet på världen, precis som tidigare årgångar har matat min hjärna.

Om åka

Fysiker, sf-fantast, allmän entusiast.
Det här inlägget postades i Fysik, Meta. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Forskning & Framsteg och jag

  1. Karl Bergman skriver:

    Välkommen till en bra tidskrift som kommer att bli ännu bättre med din medverkan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s