”Förklara!” Hmm…

”Vi hoppas att hon förmår
förklara så att vi förstår”

Ungefär nåt sånt hade mina klasskompisar diktat ihop till beskrivningen av mig i skoltidningen när vi gick ut gymnasiet. Min kompis Koffe gjorde vid något annat tillfälle en sorts imitation av mig där han ritade upp en trasselsudd av tanketrådar i luften med många komplicerade handgester.

Det hemska är att jag fortfarande är sådan. Något har fängslat mig och jag har gått och tänkt på det för mig själv. Så möter jag en annan människa och vill berätta hur fantastiskt häftigt och intressant detta är. Responsen är ofelbart antingen en glasartad blick och ursäkter att tala om annat, eller också en vänlig förklaring av att det där nog är bra men det inte går att hänga med i min förklaring riktigt.

Jag gör mig helt enkelt inte så bra i realtid. Jag behöver klura och putsa och jobba och vända och vrida på ord och formuuleringar. Ibland behöver jag dessutom visa det för nån som säger vad som är krångligt så att jag får gå tillbaka och mangla ut skrynklorna i texten en gång till.

Lustigt då att jag har valt som mitt yrke att berätta om krångliga saker på ett tilltalande sätt. På många sätt är populärvetenskap också en form av underhållning; är det inte roligt och njutbart så kommer det inte att bli läst. Med tanke på det är det också riktigt tragikomiskt varje gång jag sitter på ett redaktionsmöte och försöker berätta om den fina idén jag har om något riktigt coolt att skriva om, och sen genast ser på reaktionerna att detta inte nådde fram alls. Nu var jag obegriplig igen. Kanske för att jag inte riktigt tänkt färdigt på saken, kanske för att jag helt enkelt inte själv har begripit så bra — eller också bara för att jag saknar förmågan att prata utan manus.

Jag har ingen klockren analys av det här fenomenet, men jag känner mig alltid lika generad när jag möts av den där blicken. Själv tycker jag oftast att det känns kristallklart i mitt huvud. Min spontana impuls är idiotiskt nog att prata fortare och högre för att få igenom min poäng att jag har TÄNKT PÅ EN JÄTTEINTRESSANT GREJ! Jag har lärt mig att inte släppa fram det där, särskilt inte i professionella sammanhang. Bättre att gå och gömma mig en stund och begrunda mina tillkortakommanden.

Det är så skönt att kura ensam med ett tangentbord. Jag inbillar mig att jag ändå trots allt kan åstadkomma något någorlunda begripligt. Åtminstone efter mycket hårt arbete. Och så länge jag slipper prata med någon kan jag låtsas att jag inte är så väldigt konstig ändå.

Om åka

Fysiker, sf-fantast, allmän entusiast.
Det här inlägget postades i Meta. Bokmärk permalänken.

En kommentar till ”Förklara!” Hmm…

  1. Jonix skriver:

    Jag förstår dig och beundrar dig och andra människor som gör världen mycket rikare.
    I stunder har mina vänner också beskrivit mig på exakt det här viset, och de som förstår mig och accepterar mig gör mig varm i kroppen, då de visar upp att de vill lyssna på mig och försöker dela min entusiasm.

    Jag har en arbetskamrat som gör arbetet mycket roligare igenom tänka väldigt analytiskt och när hon försöker förmedla hennes djupgående och intressanta tankar. Det är härligt att omges sig med rätt typer av människor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.