Klassiska experiment!

Det finns en kampanj på gång just nu, under hashtagen #hurvetdudet? — poängen är tydligen att få en vetenskapsförankrad debatt och bättre diskussionsfrågor inför valet. Men jag tycker att frågan nästan alltid är relevant, och särskilt när det handlar om vetenskap. Det är ju i den frågan hela vetenskapen gömmer sig, liksom!

I ljuset av den frågan är det roligt att gå till rötterna, till de där klassiska experimenten som sägs ha avgjort viktiga frågor. Ofta visar det sig att experimenten hade en lite annan tolkning och betydelse i sin samtid än de har fått i historieskrivningen efteråt. Samtidigt rymmer de väldigt mycket av den där nyfikenheten på världen. Hur vet vi egentligen att jorden är rund? Hur vet du det, kan du vara helt säker? Det går ju att testa, och någon har gjort det. Först famlande, sen allt säkrare och noggrannare.

För att få grotta ner mig i sånt införde jag inslaget Klassiska experiment i Forskning & Framsteg. Där har jag återbesökt ganska olika typer av klassiska experiment. Jag har gått tillbaka till originalkällor i möjligaste mån, och försökt ta reda på hur de här sakerna ursprungligen gjordes. Sen har jag förstås inte skrivit en akademisk uppsats, utan något ganska kort och snärtigt som ska vara begripligt för var och en som är nyfiken.

Nu har vi haft två nummer helt utan klassiskt experiment. Det har märkligt nog inte blivit någon folkstorm. Men hur som helst tänkte jag att det kunde vara kul att samla länkarna till dem jag har gjort hittills, ifall nån skulle vilja grotta ned sig i sånt här.

Rutherford och alfastrålningens gåta — hur gjorde Ernest Rutherford för att ta reda på vad alfastrålarna bestod av?

Galileo och fallet från det lutande tornet — det mest berömda experiment som antagligen inte genomförts.

Så lyckades Henry Cavendish väga jorden — hans experiment var ett av dem vi fick göra i den första mekanikkursen på universitetet.

Så plockade Newton isär regnbågen — men däremot gjorde han nog inte det där med att sätta ihop ljuset så att det blev vitt igen. (Och för övrigt håller optiken på det där skivomslaget inte riktigt för närmare granskning. Men men.)

Wilsons moln på burk — inte visste han att det skulle bli en partikeldetektor!

Hur fick månen sina märken? — inte riktigt som Robert Hooke trodde, trots bra experimenten.

Bråk om hoppande grodben födde två nya forskningsfält — och spelade viss roll för bakgrunden till romanen Frankenstein.

De här sakerna har varit så fint utformade i tidningen. Mycket av den känslan går förlorad när man läser detta på nätet. Men texten finns ju, och själva innehållet är hoppeligen intressant hur som helst.

Annonser

Om åka

Fysiker, sf-fantast, allmän entusiast.
Det här inlägget postades i Astronomi, Forskare, Fysik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.