När såg du senast någon klippa av sin handledares slips?

Slipsar på rad med doktorsavhandlingar.

Slipsar på rad med doktorsavhandlingar.

Det finns många lustiga akademiska traditioner. Idag besökte jag avdelningen för mikrosystemteknik (inom institutionen för teknikvetenskaper, Uppsala universitet) och blev lite förbryllad över de rader med slipsprydda avhandlingar som hängde längs väggarna. Att ha en lokal ”spikbräda” är inget ovanligt, där doktorsavhandlingen spikas upp i samband med att sammanfattningen och disputationsdatumet görs offentligt. Men att själva boken hängs upp tillsammans med en slips har jag inte sett förr.

Jag fick veta att de har en gammal tradition, kanske sedan 60-talet, att respondenten (den som ska bli doktor) efter avklarad disputation klipper av handledarens slips som en markering av sin nyvunna akademiska självständighet.

Genom tiderna har detta gått till på lite olika sätt. Någon nybakad doktor var tydligen lite väl entusiastisk och ville klippa av opponentens slips på samma gång. Opponenten är inbjuden från något annat lärosäte, och känner troligen inte alls till denna sed — och just den opponent som blev utsatt för detta försök var visst inte särskilt nöjd över det. Ibland har käcka handledare förberett en armerad slips som ska vara svår att klippa av. Och någon gång har en lånad slips rykt.

Hur det nu är gillar jag sådana ritualer. Det är en ganska stark symbolik i slipsklippningen.

Publicerat i Forskarvärlden | Lämna en kommentar

I urmakarens verkstad

Veikko Tähtinen med urverket i Danmarks kyrka utanför Uppsala. Foto: Björn Lindström.

Veikko Tähtinen med urverket i Danmarks kyrka utanför Uppsala. Foto: Björn Lindström.

Prolog: Ett jobb som aldrig blev gjort

I början av 2013 hade jag lite tid över mellan två vikariat, och ville göra något nytt. Tvärtemot vad jag fått lära mig på journalistutbildningen bokade jag in en intervjutid utan att någon redaktör nappat på idén.

Efter nära tre dagar med urmakaren Veikko Tähtinen satt jag inne med massor av material om kulturhistoria, teknik och en intressant person. Att hitta någon som ville publicera detta gick däremot inte alls bra. Utan deadline, teckengräns och utsikt att bli läst stoppade jag undan alltihop.

Tre år senare hittar jag mina anteckningar, bilder och ljudinspelningar. Jag minns hur fascinerande det var att titta in i urverken. Jag vill skriva det här reportaget, även om det aldrig kommer i tryck. Jag hoppas att du som hittar texten här ska tycka om att läsa den.

Läs mer

Publicerat i teknik | 4 kommentarer

Går det att förbereda sig på framtiden?

I måndags (15/2) var jag i Stockholm på ett seminarium med utgångspunkt i Olle Häggströms bok Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity. (Här finns min recension av boken.)

Det Olle Häggström vill är att sätta fart på diskussionen om att det kan vara möjligt att upptäcka eller uppfinna något som kan bli oerhört farligt för mänskligheten. Vi vet inte, och därför borde vi försöka förbereda oss på att det kan hända och i möjligaste mån undvika att göra misstagen. Det här är något som borde tas med i beräkningen i forskningsfinansieringen, som ofta utgår från att all kunskap och alla framsteg automatiskt leder till positiva effekter.

Men det finns ingen naturlag som säger att det måste vara så. Tänk om varje Flink eller Breivik hade ett vapen i stil med luftburen ebola eller handgranater med vätebombstyrka — vapen som kunde kokas ihop hemma i köket. Eller tänk om någon uppfinning löper amok, till exempel en superintelligent maskin som inte ser någon användning för människan, eller självreplikerande nanomaskiner som börjar bygga om själva jordskorpan. Det här är scenarier som diskuterats väldigt länge, men en del av poängen är att det som i verkligheten visar sig vara ett hot mot mänskligheten kan vara något helt annat som ingen har förutsett.

Panelsamtalet som följde på Olle Häggströms föredrag förde fram flera synpunkter, men det var också lite frustrerande. Det verkar vara så lite som görs rent praktiskt för att dra upp riktlinjer eller inrätta institutioner för att tänka och handskas med sådan risker.

Det allra intressantaste med att vara där var i alla fall att se publikens reaktioner.

Läs mer

Publicerat i Forskarvärlden, teknik, Tillämpningar, Vetenskap och science fiction | Lämna en kommentar

Gravitationsvågor och pulsarer

De flesta som följer vetenskapsnyheter på nätet har vid det här laget blivit ordentligt informerade om att instrumentet LIGO har detekterat gravitationsvågor från två kolliderande svarta hål. För över en miljard år sedan snurrade de här svarta hålen närmare och närmare varandra och smälte ihop, och medan de gjorde det slet och drog de i rumtiden så att den skrynklade ihop sig till vågor som kunde färdas ut i universum — och den 14 september förra året nådde de LIGO. Det var oerhörda mängder energi som frigjordes i den här kollisionen, gravitationsvågorna gav sig ut i universum med energi motsvarande tre solmassor.

Men det här har andra redan berättat förtjänstfullt om — läs till exempel den fina texten med grafik från DN, och missa inte Populär Astronomis bevakning, som inkluderar många matnyttiga länkar.

Istället tänkte jag kasta en blick tillbaka till 1970-talet, för att påminna om en pusselbit på vägen till den här upptäckten, som också involverade ett Nobelpris.

1974 upptäckte nämligen Russell A. Hulse and Joseph H. Taylor, Jr något nytt som övertygade de flesta fysiker om att gravitationsvågor faktiskt finns och borde kunna upptäckas. De höll på med en systematisk sökning efter pulsarer, roterande neutronstjärnor som skickar ut strålning i koncentrerade koner som sveper runt och som uppfattas här på jorden då de blinkar förbi åt vårt håll. De uppfattas i radioteleskop som pulserande signaler (pupkulturens mest kända exempel finns på på omslaget till Joy Divisions album Unknown Pleasures).

Den här gången 1974 hittade Hulse och Taylor något nytt, nämligen två pulsarer som kretsade kring varandra. De är så tunga och koncentrerade och så nära varandra att de verkligen borde stråla ut märkbart stora mängder energi i form av gravitationsvågor. (Detaljerna här har att göra med beräkningar enligt Einsteins allmänna relativitetsteori, och den som inte orkar sätta sig in i den får helt enkelt köpa att detta är ett resultat som kommer ur teorin.) Den tappade energin kommer från själva rotationen, så det borde leda till att neutronstjärnornas banor krymper och de kommer närmare varandra, och kretsa runt varandra på kortare tid för varje varv.

Det här är precis vad som kunde uppmätas. Genom att titta på den här binära pulsaren år efter år kunde astronomer se att tiden det tar för neutronstjärnorna att kretsa runt varandra minskade precis enligt beräkningarna. Det är detta som var bakgrunden till att Hulse och Taylor fick Nobelpriset i fysk 1993 för den här upptäckten: att det gav ett starkt test för allmänna relativitetsteorin, och ett indirekt bevis för att gravitationsvågor faktiskt finns.

I Nobelprisinformationen står det också om de nya instrument som började planeras, och som skulle kunna mäta gravitationsstrålning här på jorden. Den förhoppning som uttrycktes då, om att detta skulle kunna bli en sorts gravitationsteleskop som ger oss ett nytt sätt att studera universum — det är den som har infriats nu i och med LIGO:s lilla visslande signal.

Publicerat i Astronomi, detektorer, Gravitation | 1 kommentar

Är du trög eller?

Foto: Yoshikazu Takada, CC-BY. Klicka på bilden för att se originalet på Flickr.

Foto av
Yoshikazu Takada, CC-BY. Klicka på bilden för att se originalet på Flickr.

När jag väl har lärt mig något, eller lagt mig till med en vana, tar det emot att lära om. Jag skulle våga påstå att det inte bara är jag. Vi kan nog alla känna igen oss i ett visst motstånd mot förändring i vissa lägen. Även den mest progressiva bland oss har en konservativ sida — kanske är obenägen att spela fia med knuff med någon annans husregler, eller hela tiden glömmer bort att hastighetsgränsen har ändrats på vägen mot köpcentret.

Det är också uppenbart vad som menas med att ”ha farten uppe”. Det känns i kroppen att det är mycket lättare att fortsätta med något än att börja på något nytt. Känsla för tröghet går att få i skarpa svängar också. Det är det som gör det roligt att åka berg- och dalbana — de där plötsliga ändringarna i riktning, när kroppens tendens att fortsätta rakt fram verkligen känns.

Med det i bakhuvudet tycks det lite konstigt att det behövdes en sådan tänkare som Isaac Newton för att formulera tröghetslagen: en kropp förblir i vila eller i likformig rörelse så länge inga yttre krafter verkar på kroppen. Lagt kort ligger. Och en sten som kastas fortsätter rakt fram … eller vänta nu. Den ramlar ju ner och stannar, det vet ju alla.

Läs mer

Publicerat i Fysikens lagar, Mekanik | 1 kommentar

Vad ska det betyda att en elektron ÄR matematik?

Idag finns en fin intervju med Max Tegmark i DN:s lördagsmagasin. Jag tycker att det är väldigt intressanta saker han sysslar med, men en av de saker han säger här är något jag funderat på ända sedan jag läste hans bok Vårt matematiska universum. Jag tar artikeln som ursäkt att till slut vädra de funderingarna för världen. Det handlar om att jag har svårt att förstå vad som menas att saker och ting inte bara beskrivs av matematik utan är matematik.

Jag tänker inte invända mot synsättet att världen kan betraktas som en matematisk struktur — åtminstone i bemärkelsen att allt som finns kan behandlas som uppsättningar av olika storheter och samband mellan dem. Men den som jag fastnar på är den extrema reduktionismen i att påstå att vissa företeelser på något grundläggande sätt ”bara är tal”. (Jag delar inte heller Max Tegmarks oerhörda tillit till hur långt Schrödingerekvationen räcker för att beskriva all materia, som trogna läsare kanske minns, men det är en annan fråga.)

Läs mer

Publicerat i Matematik, Partikelfysik | Lämna en kommentar

En bok med mängder av små historier kring grundämnena

disappearingspoon The Disappearing Spoon av Sam Kean är en av de böcker jag har rekommenderat flest gånger under det gångna året (stark medtävlare till The Thrilling Adventures of Lovelace and Babbage som jag skrivit om här tidigare). Det här är roligt och flyhänt berättade anekdoter ur vetenskaps- och teknikhistorien. Bokens titel kommer från ett skämt som tydligen genomförts vid flera tillfällen: tillverka en tesked av gallium, och iakttag den förvånade minen hos den som rör om i sitt te när skeden försvinner. Gallium har nämligen en smältpunkt på ungefär 30 grader.

Temat är grundämnen, och Sam Kean tar upp allt möjligt som har med dem att göra: upptäckter, användning, betydelse för tekniska tillämpningar. Kapitlen är lite vagt tematiskt upplagda, med rubriker som ”Elements in times of war” och ”How elements deceive”. Om grundämnet jod får vi veta att det haft stor politisk betydelse i Indien (på grund av skatter och att hemgjort billigt salt saknar jod som skyddar mot struma) men också att Bertrand Russell använde de mentala effekterna av jodbrist som argument för att själen och kroppen inte kan skiljas från varandra.

The Disappearing Spoon är lite som en jättestor ask med fina praliner — jag lyckades aldrig läsa mer än några sidor åt gången, sedan var hjärnan full och jag behövde lägga den ifrån mig lite. Därför tog det också cirka tre eller fyra månader att läsa den här boken. Det kanske beror på att det inte är en sammanhängande berättelse, utan mängder av dem. Varje kapitel rymmer en handfull olika historier, nedslag i allt möjligt som kan vara relaterat till ett eller annat grundämne.

Det fanns mycket här som väckte mer nyfikenhet hos mig, och en av de saker jag försökt nysta lite i är det där med Kasimir Fajans och Nobelpriset. Det finns nämligen ett rykte om att han var tilltänkt till Nobelpriset i kemi 1924, men att beslutet drogs tillbaka i sista stund, och att det skulle ha varit därför det inte blev något sådant pris det året. Det är förmodligen inte så, men Nobelkommittén är så hemlighetsfull att den varken säger bu eller bä om saken. Det hör till detta rykte att en svensk tidning ska ha tagit ut segern i förskott och skrivit i en rubrik att han skulle få priset fastän årets priser ännu inte tillkännagivits. Sam Kean har brevväxlat med Kasimir Fajans son, Stefan Fajans, som bekräftar den där sista delen. ”That a Stockholm newspaper published a headline ‘K. Fajans to receive Nobel Prize’ is not rumor but fact. I remember seeing a copy of that newspaper.” Jag undrar om det stämmer, och vad som stod i den där artikeln, så jag sökte i samlingarna av svenska dagstidningar som finns digitaliserade från KB. Jag kunde inte hitta något. Undrar om det är en sammanblandning och minnets töcken som rör till saker (den unge Fajans kanske såg en tidning som rapporterade från sin fars besök i Sverige til exempel), eller om det faktiskt var en tidning som skrev en sådan rubrik.

Hur det än må vara med detta är The Disappearing Spoon en läsvärd bok. Vill du ha lite smakprov av stilen kan du kolla in Sam Keans serie av blogginlägg där han bland annat lyfter upp det mest fascinerande anagram jag sett som i boken har hänvisats till slutnoterna.

Publicerat i Bok, Forskarvärlden, Kärnfysik, Klassiska experiment | 3 kommentarer

Vad ser du genom fönstret på ditt supersnabba rymdskepp?

Bild: David DeHetre, CC-BY, något beskuren av mig. Klicka på bilden för att komma till originalet.

Bild: David DeHetre, CC-BY, något beskuren av mig. Klicka på bilden för att komma till originalet.

Du är en rymdpilot, med väldigt avslappnat förhållande till hastighetsgränser. Det är bara att blåsa på, här ute i mörkret mellan planeterna är det ändå ingen som har koll. Men en hastighetsgräns måste du ändå hålla, för snabbare än ljuset kan du inte köra.

Nu har du kommit över ett superhäftigt rymdskepp, som ändå ger dig möjlighet att accelerera upp till mycket nära ljusets hastighet. Du är ivrig att ge dig ut i interstellär rymd och se stjärnorna susa förbi utanför fönstren. Men din andrepilot och medhjälpare Podkayne ler och skakar på huvudet när du säger det till henne.

–Vi får väl se hur det blir med det, säger hon gåtfullt.

Läs mer

Publicerat i Relativitetsteori, Vetenskap och science fiction | Lämna en kommentar

Det låter som science fiction, men egentligen är det bara för att skribenten är lat

Jag har gjort en iakttagelse. Så fort något är extra häftigt eller anmärkningvärt (har hög imponansfaktor som jag skulle vilja uttrycka det) är det minst en skribent som menar att ‘det låter som science fiction, men…’ Kalla det gärna för Åkas lag, parallellt med exempelvis Moores lag.

Det här är lite irriterande tycker jag som brukar fundera på vad olika uttryck verkligen betyder. Den där invändningen, ”men…”, betyder den då att den företeelse som beskrivs inte är science fiction? Varför kan inte något vara både science fiction och verkligt? Slutade månfärder att vara science fiction efter 1969? Det tycker jag känns absurt!

Dessutom är det lite slappt, ett väldigt klyschigt sätt att säga ”detta är så häftigt så du kommer knappt att tro det!”, vilket säkert går att uttrycka på fler sätt. Tänker jag.

Den som möjligen inte har observerat detta kanske inte förstår vad det är jag siktar in mig på här, så jag får väl visa. Pluralformen av anekdot är inte data, som vi vet, men här har jag inga särskilda pretentioner vad gäller metod, och presenterar oblygt mitt lilla urval av exempel. Det kan nog hända att jag fyller på här efterhand!

CERN om extra dimensioner.

Ny Teknik om rosor med elektronik inuti.

Sveriges Radio om forskningsprojektet Caring Monsters.

En vision om tågförbildelser mellan Finland och Sverige via Åland.

Förra året pratade alla om självkörande bilar, och då tyckte bland andra Sydsvenskan och DN att det lät som science fiction. (En sökning på ”det låter som science fiction” och ämnen som varit heta som till exempel nanoteknik eller 3d-skrivare ger mängder av exempel!)

Det kan ju hända att en intervjuperson använder uttrycket, och då kan det väl vara ursäktat att ta med det i ett citat.

Uppsala universitet gav ut ett magasin om rymden och använder uttrycket ”det låter som science fiction” på det enda rimliga sättet — nämligen för att leda in just på ämnet science fiction.

Publicerat i Kommunikation, Vetenskap och science fiction | Lämna en kommentar

Några forskaråsikter om vetenskapsjournalistik

Häromdagen var jag inbjuden att föreläsa om astronomi i svenska medier på Astronomdagarna. Det var intressant, och fick mig att tänka igenom en del saker. Efteråt fick jag också höra flera kommentarer om det jag sagt, och olika astronomer delade med sig av andra tankar och erfarenheter.

Bland forskare klagas det ofta på hur vetenskap och forskning framställs i media. Ibland bygger det på att de helt enkelt inte förstår journalisters prioriteringar och arbetssätt. Som när en professor beklagade sig över att en journalist pratat med honom i 45 minuter och resultatet bara blev två meningar — det skulle jag säga tydde på en seriös journalist som tar sitt jobb på allvar, och det betydde nog en del för artikelns slutliga utformning förutom de där två meningarna.

Men det händer ofta att forskare har både rimliga och konstruktiva klagomål på hur deras fält hanteras. Jag tänkte försöka lista några av de kommentarer som jag fått både nu och tidigare, och som jag tycker att mediasverige faktiskt kan ta och fundera lite på.

Det görs väldigt lite branschbevakning av akademin. Det går inte att lyssna på morgonnyheterna eller läsa dagstidningen och förvänta sig att få någon form av överblick över hur det ser ut med forskningsresurser, arbetsförhållanden i akademin, och så vidare.

Det finns knappt någon kritisk granskning av forskningen. Den enda redaktion som visar systematiska ambitioner att faktiskt göra det är Vetenskapsradion, men det räcker inte så långt. Till exempel är det väldigt märkligt att det inte sätts stora strålkastare på ESS, från flera olika håll. Enligt insatta personer jag har pratat med finns det stor besvikelse över att till och med Sydsvenskan tycks ha slutat med seriös bevakning av hur det egentligen går med detta jätteprojekt.

Det finns för få vetenskapsjournalister. Det här tror jag egentligen inte stämmer, utan problemet är snarare att alltför få stora redaktioner prioriterar vetenskapsbevakning, och därför sugs de kompetenta vetenskapsjournalisterna upp av specialisttidskrifter samt olika institutioner som vill ha informatörer och kommunikatörer. Dessutom har jag märkt att den seriösa vetenskapsrapportering som ändå görs går obemärkt förbi dem som klagar, vilket är lite trist. Inget ont om Karin Bojs, men hon är verkligen inte den enda som finns.

Varför publiceras pressmeddelandet rakt av? Jo, för att någon journalist sitter på en jättehård deadline och måste få ut något kvickt som attan. Men det är ett systemfel, och i den bästa av världar skulle detta aldrig hända. Det är dålig journalistik. En forskare jag pratade med störde sig särskilt på de reportrar som ringer upp och vill ha ett eget citat, för att skriva om texten, men som ändå inte ställer någon fördjupande eller kritisk fråga utan reproducerar pressmeddelandet helt och hållet om än med nya ord. Själv tycker jag att det borde vara obligatoriskt att titta på den bakomliggande forskningsartikeln, och se om det den säger verkligen verkar var samma sak som står i pressmeddelandet.

Reportrar ringer utan förkunskaper och vill ha en sammanfattning av ett helt forskningsområde på ett par minuter. Det här är förstås rätt irriterande, särskilt för dem som har varit i media tidigare och därför har en tendens att bli uppringda igen. Det skulle bli bättre frågor bara om reportern ville kolla Wikipedia först, och gärna försöka kolla vad den uppringda forskarens eget fält handlar om. (Detta kan jag inte tänka mig att en riktig vetenskapsjournalist skulle missa att göra!) ”Det är som om de skulle ringa Stefan Löfven och fråga vad det där ‘Socialdemokraterna’ är för något och vad de vill egentligen”, som en person som tydligen drabbats extra mycket av detta sade till mig. Slappt, egentligen.

Amerikanska resultat når ut mer än Europeiska. Jag är inte säker på om detta stämmer, och hur detta i så fall går till, men det finns forskare som upplevt att deras europeiska bidrag går obemärkt förbi medan den amerikanska delen av samma resultat referereras. Som om NASA smäller högre en ESO, till exempel. Jag har två gissningar: det kanske har något att göra med överdrivet beroende av Eurekalert för uppslag, men ännu troligare att redaktioner plockar upp saker från amerikanska nyhetsflöden och inte undersöker närmare var forskningen gjorts.

Det här är ett ämne som tål att diskuteras, från alla olika synvinklar. Dela gärna med dig av egna tankar i kommentarsfältet!

Komplettering: jag redigerade texten för att förtydliga att detta inte bara är sådant jag hörde på Astronomdagarna, utan även baseras på tidigare samtal med forskare inom skilda områden.

Publicerat i Forskarvärlden, Kommunikation | 3 kommentarer